Skönhet har ett pris [sv]

KAP. 8

Josh började flåsade inne i sitt tält. Jag hörde aldrig på Liams berättelse, det villa jag inte. Att höra saker om honom fick mig att rysa, men jag ville vara en bra person, och lyssnade lite mer noga på vad han "sa".
"Jag slog upp ögonen igen. Jag såg bara henne framför mig. Hon låg där.."
Sedan skrek jag av fasa.
"Hur är det, Rea?" Läraren, eller Maffin som jag kallade honom för nu, Öppnade tältets ingång och gick in.
"Jag mår bra. Det jag såg skrämde mig bara."
"Du ska inte se någonting! Du ska höra!" Maffin kokade av ilska (och jag förstod inte varför).
"Okej, det jag hörde fick mig att tänka. Jag ber om förlåtelse för att jag skrek till. Nu ska jag bara höra, inte se." Han nickade och kröp ut ur tältet. Egentligen varken hörde eller såg jag något mer den timmen. Jag somnade i tältet och resultatet av det blev att jag kom sent till lunchen.

"Vart har du varit?! Jag har varit så orolig för dig!" Zara sprang fram till mig och höll om mig hårt, som mor brukade göra efter att jag rymt.
"Jag.. ehm.. jag somnade i tältet tror jag. Berättelsen blev nog lite för mycket för mig." Jag satte mig vid bordet och tog en korv. Blickar fastnade på mig från alla bord, men ingen ville egentligen inte se på mig.
"Till och med Josh frågade efter dig. Jag tror att han börjar förstå dig lite bättre." Mitt huvud flög upp igen, men träffade ingenting den här gången.
"Okej."
"Okej? Är du inte glad eller något? Han har inte pratat med dig på jättelänge, och när han frågar efter dig så får han ett okej!" Fler blickar fastnade på mig, även en viss Liam tittade på mig. Jag mötte hans blick med en snälla-hjälp-mig-ur-det-här-blick, men allt jag fick var att han skakade på huvudet och vände bort blicken.
"DÅ VAR DET DAGS FÖR ER ANDRA LEKTION! GÅ OCH SOV NU ALLIHOPA! DET ÄR SEN KVÄLL, MÄRKER NI INTE DET?! DET ÄR SKOLA IMORGON!" Rektorn var värkligen konstig, men alla började rör sig mot sina sovsalar.
"Vi samlar blickar." Zara tittade på mig med ett litet leende på läpparna.
"DU samlar blickar, inte vi." Jag knuffade henne på skoj, och hon svarade med en knuff som fick mig att ramla.
"Är du okej?" Jag nickade, reste mig upp och började gå igen.
"Sånt är livet." Någon bakom mig skrattade till.

Det var värkligen natt. Himlen var svart utanför fönstret, stjärnorna lyste som vargarnas ögon. De vargar jag träffade i skogarna när jag rymde. Skulle jag få gå ut i skogen igen? Hur mådde vargarna som var mina beskyddare där ute? Var jag här för att stanna, eller för att försvinna efter ett år? skulle jag komma tillbaka till byn då, eller skulle slottet vara det sista jag fick se? Jag somnade med alla tankarna i huvudet..
__________________________________________________

Nilo, Nilo, Nilo...
FYFAN VAD BRA DU SKRIVER! ♥ (ja, det var nödvändigt att ta till med ett svärord x))

Sluta säga att dina kapitel suger, eller är dåliga! För det är de inte! De är superawesomiga ! ♥
Jag vet att ordet "superawesome" inte existerar men nu säger vi att det gör det bara för att allt du skriver, säger eller gör är superawesomigt! ♥

Alltså, jag håller med hanna till 100%. Och du säger att jag skriver bra?! YOU MUST NOT TELL LIES.

Det var jättebra, men jag fattar inte det första...