Allt för dig, Elina [SV]

braaaaaaaaaaaa!

Jättebra och fint skrivet! Jag kommer inte på något negativt. Sedan så ville jag bara säga att jag heter Elina, haha. Kanske var det därför jag kollade på den här ff:en, och jag gjorde ju verkligen rätt.

Ny läsare jättebra


Kan dom inte vara i Slytherin allihopa.

Tack, jätteroligt att ni tycker om den! Jag undrar fortfarande vilket elevhem ni skulle vilja att Sussie och Chelsea (William också för den delen) ska vara i.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 9

Jag väntade och knackade igen men ingen kom och öppnade. En liten obehaglig klump började växa i någonstans i halsen på mig. Vad skulle jag göra om de inte var hemma? Jag andades in ett skakigt andetag och grep tag i min kvast. Jag drog den till mig och började lossa på remmarna som kofferten och Novas bur var fastknutna i. Det var svårt och när ett av mina nagelband sprack upp var jag riktigt arg på mig själv som gjort knutarna så hårda. När jag väl fått loss buren och väskan ställde jag de bredvid trappan innan jag satt upp på min kvast och susade upp till taket. Jag visste i exakt vilken takkupa Chelsea hade sitt sovrumsfönster och jag svävade försiktigt fram över de mossbeklädda tegelpannorna och tittade in genom det mörka fönstret. Jag lät blicken svepa genom rummet tills jag såg en burrig hårman sticka upp vid huvudkudden i sängen.
Jag drog en suck av lättnad över att hon var hemma. Visst, jag kunde ju ha försökt ta mig hem till William, men det skulle ha blivit mycket besvärligare eftersom han bodde i en lägenhet mitt i London. Det skulle ha varit för lätt att bli upptäckt när jag flög.
"Chelsie...", sa jag i en hög viskning samtidigt som jag knackade på fönsterglaset. Chelsea vände sig om i sömnen men vaknade inte. Jag fortsatte att knacka, den här gången hårdare. Nu satte sig Chelsea långsamt upp i sängen samtidigt som hon trött gned sig i ögonen. Hon såg sig om i rummet och när hon upptäckte mig utanför fönstret reste hon sig genast upp och kom fram för att släppa in mig. Hennes långa, ljust rödblonda hår såg nästan vitt ut nät månljuset träffade det. Alla spår av trötthet var borta när hon leende öppnade fönstret.
"Hej, Sussie!" sa hon leende i ett halvhjärtat försök att sänka rösten. "Vad gör du här?" fortsatte hon sen förbryllat.
"Jo", sa jag och ett brett flin spred sig på mina läppar "Jag...", men Chelsea avbröt mig nästan innan jag ens hunnit börja;
"Säg inte att du gjorde det, Suss!" sa hon med upphetsad förtjusning i rösten "Du menar väll inte att du verkligen rymde?"
"Jo, det är precis det jag menar", sa jag medan flinet växte sig ännu bredare.
"Jag visste det!" utbrast Chelsea med ett klingande skratt. "Jag visste att du skulle göra det ända sedan du sa det på tåget hem från Hogwarts förra terminen!"
Nu hade hon övergivit alla försök att vara tyst och skrattade högt.
"Ja, men då var det ju bara ett skämt, eller hur", sa jag och himlade lätt med ögonen.
"Äh, jag visste att du skulle göra det ändå", sa Chelsea och flinade. "Vart har du dina saker föresten?" frågade hon och tittade snabbt ut över min axel, som om hon hade hoppats få se de stå på taket utanför fönstret.
"Jag lämnade de vid trappan", sa jag "Ska jag hämta de?"
"Ja, gör det, så hämtar jag en luftmadrass till dig under tiden.", svarade Chelsea och log. Jag nickade och vände kvasten.

AZZUUUM!!

SUPER

Jättebra!

Tack! Får mer och mer självförtroende i det här tack vare er ♥
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 10

Jag flög snabbt ner mot trappan och landade mjukt i gräset bredvid min packning. Eftersom jag bara skulle upp till övervåningen med sakerna brydde jag mig inte om att knyta fast kofferten utan stack bara kvastskaftet genom ett av handtagen.
Det var mer obalanserat att flyga med kofferten hängande på det sättet men eftersom jag bara skulle flyga en så kort bit gick det bra. När jag kom upp till fönstret igen stod redan Chelsea där och hjälpte mig att lyfta in kofferten och buren genom fönstret. När vi lyckats få in sakerna hoppade jag smidigt in över fönsterbrädan. Luftmadrassen som Chelsea hade hämtat låg på golvet bredvid hennes säng. Jag gick fram och plockade upp den för att börja blåsa men hejdade mig när Chelsea flinade åt mig.
"Vad?" frågade jag förvirrat och såg på henne. "Gör jag fel eller vadå?"
"Tja, du får ju gärna blåsa upp den på det där sättet om det är det du vill", sa hon och flinade. "men jag har för mig att mamma har förtrollat den. Få se..."
Hon tog den ur handen på mig och granskade den noga innan hon med ett triumferande leende på läpparna knyckte till hörnet på madrassen så att den blåstes upp på mindre än en sekund.
"Okej då, ditt sätt var bättre", sa jag och flinade. Chelsea flinade tillbaka.
"Jag vet. Vänta så ska jag hämta en kudde och några filtar", sa hon och lämnade rummet. När Chelsea var försvunnen gick jag fram och öppnade min koffert. Jag tog upp osynlighetsmanteln, som jag packat ner när jag flög upp till fönstret första gången. Jag riktigt längtade efter att få visa den för Chelsea. Men jag bestämde mig för att jag skulle vänta med att visa den tills William också var med. Jag stoppade därför snabbt ner den i kofferten igen när jag hörde Chelseas lätta steg i trappan.

SUPER!!

Jättebra! Du skriver så fint och allt känns naturligt och verkligt när karaktärerna pratar.