Hemligheten om Haymitch- THG fanfiction

F.A.N.T.A.S.T.I.S.K.T.

DU ÄGEEER!!♥♥♥

Tack så jättejättejättejätte mycket! ♥


Här är ett till kap. Förlåt att det tagit sååååååååå långtid! Jag har behövt skriva på mina två andra ff:s. Vilien på Hogwarts, min signatur, får ni gärna läsa! Den andra är ett Mugglis Game!



Jag springer. Jag springer i full fart mot skogen. På ryggen har jag en väldigt liten ryggsäck. Den väger knappt någonting. Jag vet inte vad som är i den, men något måste det vara. Det var det enda jag kunde få med mig från ymnighetshornet. Det enda.
Jag försökte få tag på något mer. Men kniven jag tillslut fick tag på tog en karriärist ur min hand och försökte skära av min hals. Som tur var lyckades han inte för han dog av en pil i ryggen. Någon var visst omedvetet snäll mot mig där.
Jag snavar på en rot och landar med ansiktet i marken. Jag spottar ut jorden ur min mun och fortsätter springa.
Jag försöker hitta vatten. Det är det jag letar efter. Jag känner redan nu att min mun börjar bli torr. Marken under mig börjar bli lite fuktig så jag tror att jag börjar närma mig en vattenkälla.

Jag hoppas att jag gör det snart. Min mun börjar bli torr. Jag har sprungit i en timme. Törsten är outhärdlig.

Jaga orkar inte mer. Jag vill inte. Jag kan inte.
Luften har gått ur mig. Jag orkar inte springa mer. Om jag inte hittar vatten. Nu. Jag kommer dö.
Jag lutar mig pustande mot en trädstam. Jag drar med handen genom luggen. Flera löv och barr faller ner på marken. De hade fastnat i mitt rödbruna hår.
Jag andas lite mer normalt nu. Men jag orkar fortfarande inte ta ett förbaskat steg till. Istället betraktar jag min omgivning. Det är en fin plats. Gröna stora träd sträcker sig flera meter upp. Lövverket återskapar solljuset som strilar in genom det på ett naturligt sett. Jag gillar det. Der är fint. Vackert.

Något är skumt med den här arenan. Den är liksom FÖR vacker. Något måste vara fel.

Efter att jag åter hämtat mig börjar jag syna min ryggsäck. Den är mörkt grön och väldigt liten. Inte särskilt tung och gjord i ett vattentätt material.
Jag öppnar försiktigt den. Sticker ner handen. Der första jag får tag på är....
"Solglasögon?"
Jag är bittert förvånad. Kunde det inte vara något annat istället? Typ vatten?
Jag suckar. Sticker ner handen igen. Denna gång fiskar jag upp....
"Pilar?"
Det är ett dussin små pilar i en bunt. De är ihop bundna med ett tunt blått snöre. Pilarna själva är svarta, med vass spets och grå fjädrar på bakdelen. De är knappt en decimeter långa.
"Vad skulle jag ha dem till hade ni tänkt?" frågar jag rätt ut i luften. Jag frågar spelledarna.
Sedan tar jag upp ett blåsrör. Ett sånt där som man blåser iväg pilar med. Då förstår jag. Men man kan fortfarande inte döda någon med det.
Jag suckar. Stryker mig över pannan.
''Jag hatar det är", mumlar jag.
Sedan somnar jag. Det är inte meningen. Absolut INTE. Men jag är så trött. Marken är så inbjudande.....

Jag vaknar med ett ryck. Slår till mig själv i tankarna.
Hur KUNDE jag somna?
Jag ställer mig upp. Packar ihop de tre saker som jag äger. Röret, pilarna och solglasögonen.
Jag börjar springa. Åt det håll som jag sprang mot förut.
Plötsligt tvärstannar jag.

Vad är det där?

Brusandet av en bäck! Ja! Vatten!

Jag springer så fort jag kan. Jag vill fram. Jag vill, jag vill, jag vill! Fram, fram, fram!
Tillslut är jag där. Vid bäcken. Vatten porlar. Droppar stänker.
Jag tänker inte på nånting annat. Bara vatten.
Jag sätter mig på knä vid det skummande klara vattnet. Åå, vad det ser gott ut!
Precis när jag kupar händerna och fyller dem med vatten, ser jag något. Eller snarare någon.

Flytandes i vattnet. Drunknad. Stilla. Död.

"Miranda!"
Det känns som om alla kameror på arenan är riktade mot mig nu. Det känns som alla spelare på arenan är på väg mot mig nu.
"Miranda! Miranda!" ropar jag så högt jag kan. "Miranda!"
Jag vadar panikslaget ut i vattnet.
Miranda. Miranda. Miranda.
Det är det ord som upprepas i mitt inre hela tiden. Det ekar.
Miranda.

Jag vänder på henne. Mumlar att hon inte får vara död. Får inte, får inte, får inte!
Hennes ögon är uppspärrade. Blicken är tom. Hon är blek. Hennes händer ä kalla. Hon är död.
"Åååå, Miranda..." suckar jag och känner att det bränner i ögonen.
Den ända person som var värd att vinna här inne på arenan var hon. Hon var yngst. Hon är död.
Jag sluter hennes ögonlock. Sedan inspekterar jag henne.

Okej, kanske inte inspekterar. Men jag vill veta varför hon dog.

Inga sår. Inga tecken på strypgrepp. Inga blåmärken. Inga krossade ben. Inget.
Hur har hon dött?
Jag ser på henne. Ser munnens öppna form. Hur händerna är ihop flätade som för att dricka...

Det är giftigt.
Vattnet är giftigt.
Hon dog av vatten.
Förgiftat.

Vad ska jag dricka nu? Finns det inget att dricka?

Jag kommer törsta ihjäl. Och det snart.

Ånej....

Jättebra!

Åh va bra!

Tack så mycket!

Egentligen la jag ut kapitlet för kanske en vecka sedan, men jag la det i ett ändrat inlägg. Jag ändrade ett inlägg och la dit kapitlet. Då så blev det ju inte rött i bevakningsögat. Jag blev lite "Men varför komenterat ingen? " n
R ingen gjorde det. Sen kom jag på vad jag gjort fel och nu är det rättat!

Ny läsare *bevakar* =D ♥

När mörkret kryper fram och mitt huvud känns som gröt och ögonen som torra plommon av alla tårar, klättrar jag upp i en stor ek och somnar. Det går lätt, sömnen lägger sig som ett täcke över mig med en gång. En varm behaglig filt som stänger ute alla faror och hela Hungerspelen. Jag har inte en tanke på vad jag ska göra när jag vaknar. Om jag vaknar.
Men hursom helst öppnar jag i alla fall ögonen efter en lugn sömn utan drömmar och får se solljuset som strilar in genom lövverket. Åter igen slås jag av tanken på hur vackert det är. För vackert. Som vattnet.
Tänk om allt det vackra är giftigt? Som bäcken med sitt pärlande ljud och pärlvita skum. Det som Miranda dog av...
"Strunt i det, May", säger jag till mig själv och hoppar ner från trädet. "Ingen fara."
Sen börjar jag gå. Långsamt gå jag eftersom jag är så törstig. Jag vågar inte bli varm och börja svettas. Då förlorar jag ännu mer vatten.

När två timmar gått av min vandring till inte-vet-jag-någonstans, har jag börjat bli kissnödig. Jag har aldrig ens tänkt tanken att spelarna behöver göra avbrott för naturliga behov, men nu måste jag verkligen... Måste.... Jag kommer kissa på mig....
Jag skyndar mi in i närmsta buskage och sätter mig på huk.

Nu får ni inte läsa mer. Allvarligt. Vi hoppar över biten då jag går på toa och spolar fram till då jag dricker mitt eget urin.

Ja, det låter konstigt. Men ja har läst det i en bok. Om man blir riktigt törstig kan man dricka sitt eget kiss eftersom det finns vätska där. Det är inte gott, man ska bara göra det Nödfall. Men detta, mina damer och herrar, är ett nödfall.
"Drick nu, Maysilee", uppmanar jag mig själv. "Gör det bara!"
Och jag gör det. Jag gör det verkligen. Jag sväljer den gulaktiga konstansen i glasburken jag håller i handen. Det smakar vidrigt. Värre än något annat. Prova inte det själva! Det är det värsta jag någonsin gjort, men efteråt känns det mycket bättre.

Lite, skumt! Men braa! *bevakar*