Hungerspelen (Rollspel)

Melanie hörde hennes skratt det var inte ett så trevligt skratt...Det skärde sig in i hennes öron det där skrattet, hon rysde till. Men hur skulle hon komma här ifrån? Ja, någon gång kommer hon väll somna tänkte hon och kollade ner på henne hon hade ett svärd...Melanie var inte så duktig på fektning men det var bättre en inget...

Jag hörde att det kom någon. Jag såg att det var dom andra karriäristerna.
-Elli, var var du? Vi har typ letat efter dig i hela skogen, sa pojken från mitt distrikt.
-Jag letade efter Katherine, sen såg jag henne, svarade jag och pekade mot Melanie. Vi små skrattade lite.
-Jag klättrar upp, sa pojken från distrikt 2. Han klättrade upp men ramlade ner sen. Vi satte oss ner och väntade. Vi satt och viskade lite.

Melanie blev liv rädd när dom andra kom och specielt när killen kom upp...! Vad skulle hon göra? Jag måste göra något nu! Tänkte Melanie. Och kolla på dom. Plötsligt blev hon jätte arg.
- Har ni inget hjärta eller?! Sa hon med hat i rösten. Det var dumt av henne att säga så.

Kattie gick en bit. Men sen såg hon till sin förskräckelse att karriäristerna satt nedanför ett träd, viserligen många meter bort. Hon slängde sig ner på marken utan att det hördes. Sen kröp hon en bit åt de hållet hon kommit från. Sen ställde hon sig upp bredvid ett högt träd med flera grenar ganska långt ner. Hon klättrade upp så högt hon kunde utan att grenarna skulle gå av. Så att dem inte skulle kunna följa efter.

Alla tittade upp på Melanie. Vi skrattade åt hennes lilla kommentar men svarade inte. Inget hände efter det. Vi små skratta lite då och då. Hon skulle säkert bli hungrig eller bli törstig och gå ner, för hon kan ju inte sitta där uppe i flera veckor.

"Men alvarligt ni har ju bara ett hjärta av sten! Ni vill väll inte dö? Så varför döda själv?" Sa jag och fick en känsla av att jag bara skulle få ett "TYST!" Som svar.

Kattie hörde svagt hur karriäristerna skrattade. Hon rös. Hur kan dem vara så kallhjärtade tänkte hon. Kattie tog en jätte liten tugga av brödet och en jätte liten klunk av vattnet. Hon undrade om karriäristerna hade någon mat och isåfall hur mycket?

Till slut orkade jag inte mer. Jag bad dom andra karriäristerna att stanna så jag kunde hämta mer vatten. Den låg en sjö lite längre bort. Jag tog våra vatten flaskor. Jag kunde inte simma så jag fick vara försiktig.

((Sorry, jag har sovit hos en kompis över natten och inte varit hemma någon gång igår))

Charles tittar ner på sina saker, en ganska liten bit bröd nu och en stor kniv. Det var inte dom bästa sakerna som han kunde ta men om han inte ville dö en av de första så var det ganska smart av honom. Charles går fram till en buske som står bredvid ett stort, grönt och friskt träd och skär av en av dom tjockaste kvistarna från busken, därefter upprepar han det och tillslut har han elva kvistar liggandes vid sina fötter. Han slår sig ner på berget bredvid dom och innan han börjar se sig omkring efter grässtrån spänner han öronen för att försöka höra om någon var nära honom. Det enda som hördes var några fåglar och ljudet från havet som låg långt från honom. Bra, tänkte han, och fick syn på en liten plätt med gräs. Om han såg ännu längre såg han en större gräsplätt men han nöjde sig med den lilla så länge. Charles rycker upp grästuvor och knyter ihop kvistarna med varandra.
Efter en lång stund är fällan klar, men han blir stel då han hör fotsteg ganska nära honom.
Charles lägger in brödet i sina byxor och springer sedan till den lilla gropen som han fann igår och gömmer sig. Charles har sin kniv i högsta hugg samtidigt som han försöker se om det var en människa eller något djur.

Melanie kollade åt Ellis håll hon hade tagit med sig två toma flaskor...Altså borde hon ha gått till VATTEN! Det behövde Melanie.
Hur skulle hon komma här ifrån? Hennes hals är jätte torr.