To show their courage [Hungerspelen] [sv]

Jättebra. Kan inte vänta på nästa kapitel

Hej hörni!
Håller på att skriva en ny del, vet att den blev lite sen men det var Panemportalen som stoppade mig xD Och om ni inte har blivit medlemmar på forumet, bli det nu: http://panemportalen.swedishforum.net/

Hoppas den kommer snart

Hej hörni! Nu kommer det äntligen en ny del! Ska redan nu börja skriva på nästa, så att det inte dröjer så himla länge i igen. Det kommer typ ett kap med poäng och interjuver, and then the games will begin!



Drew Witt, distrikt 4
”Ses senare, loser”, skrattar Lucy hånfullt och skuttar iväg till den lila gruppen karriärister.
Drew suckar. Han ser sig omkring och bestämmer sig för att börja med spjut, något han faktiskt är riktigt duktig på.
När han kliver fram på spjutbanan hör han Lucys spydiga röst igen. Hon och karriäristerna måste ha bestämt sig för att driva med Drew ännu mer.
”Åh, får se hur duktig du är då.” Lucy lägger armarna i kors och sträcker på halsen. De andra karriäristerna bakom henne flinar elakt.
Drew ställer sig framför ställningen med spjut och försöker ignorera blickarna som borrar sig in i hans nacke. Han väljer ut ett av spjuten och väger det i handen. Det är ingen större skillnad mot de spjut han är van vid att använda, så det duger. Hans mål blir en docka sådär sju meter därifrån.
Trots att Lucy praktiskt taget hoppar upp och ner och ropar till Drew för att få honom ur balans tränger spjutet in i dockan, nästan precis där hjärtat skulle ha suttit.
Han ler nöjt och vänder sig mot sin lilla publik samtidigt som han plockar till sig ett nytt spjut.
De ser missnöjda ut. Det här var tydligen inte vad det hade väntat sig.
”Nå?” Drew slår ut med händerna och viftar överlägset med spjutet.
Några av karriäristerna backar undan, men Lucy står oimponerad kvar. ”Du blir mitt första offer”, väser hon pekar rakt mot Drews hjärta. ”Var så säker!” Hon vänder på klacken och följer upp med de andra karriäristerna.
Shit.
Nu har han fått sig själv till nummer ett på Lucys ”att döda-lista”. Frustrerat kastar Drew iväg sitt nästa spjut och frustar irriterat när den träffar dockans ”hjärta” med en hårsmån.
Han tvivlar inte på att Lucy kan döda honom. Hon har tränat hela sitt liv inför det ögonblicket då Drew faller död till marken och hon står ensam som segrare.

Tom Quenell, distrikt 9
”Kan du hantera något vapen?” frågar Tom försiktigt.
Den lilla flickan skakar på huvudet.
”Okej. Vi kanske ska börja med växterna.” Tom går till stationen med Lily hack i häl. De sätter sig ner i den otroligt värklighetstrogna, men dock konstgjorda, skogsgläntan tillsammans med en ung instruktör.
”Har ni någon erfarenhet av växter?” frågar han. Mannens sätt att prata påminner Tom om sin far och han slår ledsamt ner blicken.
”Sädeskorn”, säger Tom. ”Men jag antar att det inte är någon större chans att det finns på arenan.”
”Man vet aldrig”, säger instruktören. ”Du, då?” frågar han Lily.
Hon skakar blygt på huvudet vilket får hennes blonda lockar att studsa runt hennes huvud.
Instruktören börjar plocka bland en massa växter och håller upp två blad. ”Ett av dessa är giftigt. Vilket?”
Tom suckar. Hur ska han kunna veta detta? ”Det högra”, gissar han och instruktören skakar på huvudet.
50% chans, och han hade fel. Turkille, va!
Om arenan skulle innehålla fält med sädeskorn skulle Tom kanske ha en chans. Han hoppas det, för sin egen och för Lilys skull.
Än finns bilden i hans huvud av när Jamie hoppar nerför stupet. Än hör han hennes triumferande skrik. Om Jamie hade vetat vad som skulle hända hennes syster skulle skriket inte varit triumferande, utan skräckslaget, det är Tom säker på. Han har själv en lillasyster. Sammie. Lily påminner så mycket om Sammie att det enda han har kunnat göra den senaste tiden är att intala sig själv att hon inte är Sammie, och att det kostar honom mycket att hjälpa henne på arenan. Men Lily var Sammies vän. Han kommer ihåg de varma sommardagarna när de små flickorna lekte tillsammans ute i värmen.
Tom tänker göra allt för att komma hem till sin familj, men kan inte han vinna tänker han se till att det är Lily som kommer hem.

Blake Edevane, distrikt 7
”Hallå där!” säger en kall röst.
Blake vänder sig om och står öga mot öga med en lång flicka vars mörka hår är uppsatt i en stram knut. ”Ja?”
”Min kniv.” Hon nickar mot hans hand.
Hon är en karriärist, självklart. Blake höjer ett ögonbryn. ”Den låg där. Den är till för att alla ska använda den.”
”Den är till för att vi som faktiskt kan använda den, ska använda den. Och jag måste säga att varken lilla du eller din flickvän kan använda en kniv.”
Blake suckar. Det är inte värt att bråka med karriärister, det gör bara att man dör ännu snabbare. Han sträcker fram kniven för att flickan ska kunna ta den, men Corrie hinner först. Innan Blake hinner uppfatta något har Corrie kastat iväg kniven mot en docka, kanske åtta meter därifrån.
Corrie blänger på flickan. ”För det första; jag är inte hans flickvän! För det andra; jag tror nog jag vet hur man använder en kniv.”
Och visst vet hon det. När Blake storögt tittar närmare har knivens blanka blad spetsat in i dockans bröst, bara nån centimeter ifrån dess ”hjärta”. Blake visste att Corrie var duktig på att tälja, hon och hennes far hade trots allt tillverkat egna flöjter, visste han inte att hon var så duktig på att kasta knivar.
”Jag är Amy”, hälsar flickan och sträcker fram sin hand.
Istället för att ignorera henne och gå sin väg, som Blake hade väntat sig, skakar Corrie Amys hand och presenterar sig.
Blake hostar lätt i näven. ”Karriärist”, mumlar han som för att få Corrie att förstå vem det är hon hälsar på.
”Jaså, du är fortfarande här, lillen”, säger Amy.
”Hörde du inte vad Amy sa? Knivarna är till för dem som kan använda dem. Inte för små fega farsgrisar.”
” Jag anmälde mig frivilligt till Hungerspelen! Bevisar inte det att jag inte är nån feg farsgris?”
”Äh, kom igen. Du anmälde dig bara för att skydda din flickvän”, säger Amy som om det vore självklart. Corrie grymtar bredvid henne. ”Fast det är i och för sig ganska modigt.”
”Stick iväg till knoparna, eller nåt som du kanske har en chans att klara av”, säger Corrie och viftar med händerna mot Blake.

Braigt kapitel (Y)

Bevakar!

Tackar, tackar ^^

Men hörni, ska jag börja skriva på arenan nu direkt kanske. Så blir det kanske lite mer spännande. x3

Jätte bra! Skriv mer

Så hemskt ledsen att det dröjde så länge! Ska förska bättra mig! (Y)

Men nu har jag iaf bestämt mig för att häär kommer arenan *trummvirvel*, nej, men, haha. x3



Lily Thompson, distrikt 9
Glasröret för henne uppåt, mot ytan. Mot arenan. Mot sin död. Lily förstår att hennes enda chans att överleva är Tom.
Lily känner vinden leka med hennes lockar och hon torkar bort tårarna från sina kinder. Hon blickar ut över arenan. Det är grönt. Mycket skog. Lily har knappt aldrig sett skog, och den skrämmer henne. De höga träden som sträcker sig efter skyn är högre än något hon nånsin har sett.
När Lily försiktigt ser sig om över axeln måste hon anstränga sig hårt för att inte låta tårarna börja rinna igen. En sjö som speglar träden breder ut sig över marken. Lily har aldrig lärt sig simma. Hon vänder sig fort bort från den mörka ytan.
Hon kommer inte klara det här! Det enda hon vill är att vara hemma med sin mor och sina systrar. Hon vill hem!
Men så samlar hon tillräckligt mod för att se sig omkring på ringen av spelare. Hon får syn på Tom, det är bara en spelare emellan dem. Lily vinkar försiktigt till honom, och han vinkar tillbaka. Hon ler svagt. Tom kommer hjälpa henne hem, det vet hon.
37 sekunder.
Tom pekar mot skogen och Lily förstår att det är där han vill att de ska möta. Men hon vill inte in bland de höga träden som håller solljuset borta. Lily skakar på huvudet och den här gången kan hon inte hålla tårarna borta.
”Tom!” ropar Lily. ”Jag vill hem!”
Hon ser hur Tom förskräckt vänder sig mot hennes röst. Vad han ropar som svar är oklart för orden drunknar i den höga explosionen.
Pojken som skulle hjälpa henne hem är borta.

Drew Witt, distrikt 4
En explosion. Tystnad. Sedan en explosion till.
Drew ser sig omkring. På platsen där Cole, killen från ettan, stod återstår nu bara rök från minan, precis som på killen från åttans plattform. Cole måste ha varit så beredd på att springa när gonggongn ljöd att han trodde det var den, när det istället var åttans minor som utlöstes.
Cole ville väl vara först till Ymnighetshornet, först till att välja det bästa vapnet, först till att döda. Drew suckar, både tacksamt och skakad. Två spelare ute ur leken redan.
Han trampar nervöst på sin egen plattorm, illa medveten om att enda litet felsteg får honom till samma öde som Cole och åttan.
20 sek.
Drews blick faller på några spjut, inte så långt ifrån Ymnighetshornet. Alltså alldeles för långt bort.
Han kastar en blick på Lucy, kanske fem spelare bort. Hon ser fokuserad ut. Drew gissar att hon tänker gå för spjuten. Alltså ännu en anledning för Drew att inte göra det.
Lucy kommer jaga honom och vare sig han har något vapen eller inte kommer Lucy lyckas. Om inte Drew kan få tag på spjuten.
10 sek.
Han flackar med blicken mellan Lucy och spjuten, utan att kunna bestämma sig för vad han ska göra.
5, 4, 3, 2, 1.
Gonggongen ljuder.
Drew springer mot spjuten så fort han bara kan. Han får upp tre av de fyra spjuten innan han kutar mot skogen, det bästa stället att gömma sig på.
Han hör ett frustrerat skrik, som sannenligt är Lucys. Hon är efter honom. Och hon har de spjut som Drew inte fick med sig.
”Du har visst tränat, eller hur!” ropar Lucy bakom honom. ”Du är minsann en liten karriärist, visst är du!”
”Det enda jag har spetsat med spjut är fisk!” ropar Drew ansträngt tillbaka.
Drew har inget stort försprång och med spjuten i handen minskar avståndet sakta mellan dem.
Han blir illa tvungen att sakta in när han kommer till en stenig glänta. Just som han snubblar till över en sten och tappar balansen ser han ur ögonvrån hur något blänkande viner förbi hans ena öra och Lucys spjut borrar sig in i en trädstam på andra sidan gläntan.
”Tack så mycket Lucy!” flämtar Drew. Lättad över att det var träden och inte Drew som genomborrades av spjutet kastar han en blick över axeln.
Dumt gjort.
Drews fot fastnar framför en sten och han faller till marken medan han hör hur metall spjuten faller mot stenarna, ur hans hand.
Snabbt är Lucy över honom med ett av hans spjut riktat mot hans bröst. ”Tack själv, Loser”, flinar hon. ”Synd bara att jag inte kommer få se mer utav dig i framtiden. Något du vill att jag ska hälsa din familj när jag kommer tillbaka till fyran?” frågar hon med sin sockersöta röst.
”Du ger fan i min familj”, morrar Drew.
”Jag ska hälsa dem att du sa det. Nej, vänta. De ser ju säkert på just nu. De ser hur deras älskade lilla son blir spetsad likt en fisk.”
Inte nog med att hon drar in Drew familj i det hela, att hon använder hans egna ord får honom på något vis ännu argare. ”Gör det barra”, morrar han sammanbitet och förbereder sig för vad som komma skall.
”Så gärna”, flinar Lucy. Hon höjer spjutet för att föra det genom sin distrikt partners bröst.

Ny läsare! Jag vill bara säga att du skriver jättebra!