Månsken

UNDERBART

Tack!

Kapitel 7

Jag gick ner från sovsalen och hamnade i Gryffindors sällskapsrum. Jag tittade på mitt schema som jag hade fått. Första lektionen var örtlära. Okej, och vart fanns örtlärans klassrum då? Jag tittade mig omkring, som om att jag skulle hitta klassrummet i Gryffindors sällskapsrum.
- behöver du hjälp? Hörde jag en röst säga precis bakom mig.
Jag hoppade till och vände mig om. Där stod Sirius.
- Vad var det där bra för? Sa jag irriterat.
- vad? Jag vill hjälpa dig ju, för du ser faktiskt ut att behöva lite hjälp.
- Jag behöver ingen hjälp, jag kan hitta själv, sa jag bestämt.
- Nåja, jag ska till örtläran nu, antar att jag inte behöver visa vägen, för du kan den ju utantill, eller hur? Sa han ironiskt.
- Faktiskt, så hade jag också tänkt gå nu, sa jag trotsigt.
Jag tänkte inte låta honom vinna.
Han suckade och började gå, och jag följde efter.

Örtläran släpade sig fram, och hela tiden tänkte; när ska man någonsin behöva veta hur man tröstar en eldsprutande grönvings växt?
De andra lektionerna innan lunch var dubbeltimma i trolldryckskonst och trollkonsthistoria.
När jag var på väg till lunchen hörde jag någon som sprang bakom mig. Jag vände mig och Sirius kom springande till mig. Jag himlade med ögonen och suckade.
- Inte du igen, sa jag.
- Trevligt att träffa dig med, sa Sirius utan att verka ha brytt sig om vad jag sagt.
Vi gick under tystnad till lunchen. Sirius slog sig ner vid James och varulven Remus.
- Vart är Peter? Frågade Sirius.
- Han har väll fastnat nånstans i korridorerna, sa James och flinade.
Jag gick förbi dem så omärkt jag kunde men Sirius måste ha märkt det för frågade om jag ville sätta mig ner med dem.
- Nej, jag vill inte, sa jag och fortsatte att gå.
- Lily, Alice och Vicky kommer snart. Det var bara Elma som valde skötsel av magiska djurm så hon har ett annat schema.
Jag suckade och satte mig mittemot Remus. Lily hade väckt mig ett litet intresse hos henne. Remus tittade på mig, snarare studerade.
- Varför hamnade du i Gryffindor? Frågade han plötsligt, inte som om han var irriterad på mig, det var snarare en vanlig fråga.
James och Sirius hade slutat att prata och tittade på mig och Remus.
Jag kände att jag hade respekt för Remus, kanske för att han var en varulv, precis som jag?
- Jag vet seriöst inte, jag ville inte hamna här, och jag är riktigt irriterad på det. Jag får alltid som jag vill, sa jag.
- Envis liten flicka, sa James och flinade.
Jag gav honom en kall blick.
- nåja, nu kommer de, sa Remus och tittade över min axel. Där stod Lily, Vicky och Alice. De slog sig ner bredvid oss. De började äta, alla förutom Alice. Hon tittade på någon som satt lite längre bort vid Gryffindorbordet.
Lily tittade först på Alice och såg att hon tittade någon annan stanna, och vände blicken dit Alice tittade istället.
- Frank, sa Lily.
Alice mumlade något ohörbart.
- äsch, man ser ju det på dig Alice. Du gillar honom verkligen. Kom jag kan följa med, sa Lily och log mot Alice.
Lily ställde sig upp sträckte ut handen mot Alice. Efter en stunds tvekandes ställde sig Alice också upp, tog Lilys hand och så gick de dit killen satt och satte sig ner.
- Så hon vill hellre vara med Frank än med mig? Muttrade James. Jag förstod att han menade Lily.
- Undrar varför? Sa Vicky ironiskt och himlade med ögonen.
Jag gav till ett litet och kort skratt. Nu hände detta väldigt snabbt: Sirius höll på att tappa sin haka ner i hans potatis, James såg ut att ramla av stolen och Remus stirrade på mig med stora ögon, men återhämtade sig snabbt.
- Vad? Frågade jag.
- Ja eller hur, man kan tro att ni aldrig hört en tjej skratta förut, sa Vicky och flinade.
- Självklart har vi det, men att få denna tjej att skratta..., sa James och nickade mot mig.
- Ja, du borde ju få något pris eller nått, sa Sirius och flinade han med.
Jag visste inte i början vad jag gjorde, men jag tog två köttbullar och kastade på en James och En på Sirius. Vicky följde mitt exemplar. Jag flinade.
- Inte så stor i mun nu va? Sa jag.
Vicky skrattade.
Nå, Vicky, hon gillade jag iallafall .

Jättebra

Super ♥

Tack

Varsågod, tänk bara på att det är stor bokstav i början av mening. Vet att du kan egentligen och att det är slarvfel men tänk lite extra på att inte missa det ^^

Hihi, kul slut

Supah

Tackar allihoppa ♥

Kapitel 8

Ugglorna kom susande från alla håll och kanter och snart syntes inte "taket", utan endast massor med ugglor som försökte hitta personerna de skulle ge breven till. Jag höll just på att ta en klunk ur min juice när en stor ståtlig tornuggla kom flaxande ner mot mig och höll upp ett brev med mitt namn på. Jag tog det medan jag undrade vem det kunde vara ifrån. I brevet stod det bara en mening och ett namn.

Möt mig på mitt kontor efter frukosten
A. Dumbledore

Jag suckade för jag visste redan var det här hanlade om. Det var nämligen fullmåne ikväll.

Det var lördag idag, så jag hade hela dagen fri från lektioner.
Jag kom ihåg vägen från förra gången jag var där, även om jag ibland fick stanna upp och fundera om det var vänster eller höger jag skulle gå.
Lösenordet var det samma och snart satt jag på en stol, precis som på samma sätt som förra gången.
- God dag, miss Wolfe, sa han.
- Ja, ehm... God dag proffessorn, sa jag.
Han log.
- Som du säkert vet är det fullmåne ikväll. Hoppas du är väl förberedd?
- Ja.
- Du kan inte vara i skolan när du förvandlas. Spökande stugan är upptagen då mr Lupin också förvandlas. Går Den Förbjudna Skogen bra?
Okej, bara för att jag började här senare ska jag alltså få det farligaste stället att förvandlas på? Tänkte jag för mig själv.
Jag satt tyst.
- Du har utvecklats mer som varulv och när du är varulv i skogen kommer inget kunna skada dig, sa Dumbledore efter ett tag.
Jag visste att det var sant, så jag mumlade ett snabbt "visst".
Han log.
- Är det något annat du undrar, Alexa?
- Nej, proffessorn.
- Adjö då. Jag antar att du har massvis med läxor att göra, inte sant?
- Ja, självklart, sa jag i en självklar ton.
Sedan gick jag ner till biblioteket.

Jahapp, nu var det dags. Nu var det varulvstid. Jag tog på mig något som jag inte brydde mig om ifall de förstördes, i detta fall svarta leggins och en vit blus. Jag hade gott om blusar så det var lika bra att göra sig av med en. Sedan smög jag obemärkt ut ur uppehållsrummet, där det var fullproppat med elever. Jag noterade att Remus inte var där. Han måste också ha gått.

Snart slog det tuffa regnet mig ansiktet när jag klev ut. Jag vandrade bort tillsköts och när jag precis var på kanten till skogen så hörde jag någon som ropade mitt namn. Det var James. Jag vände mig om och hoppades att jag skulle komma undan den här. James, Remus, Sirius och någon kille som måste ha varit Peter kom springandes mot mig.
- Vad gör du här? Frågade Sirius.
- Det har du inte me att göra. Dessutom kan jag fråga detsamma, fräste jag i förhoppning om att han skulle låta mig vara.
-Ehh...Vi hjälper Peter att hitta in i slottet...öhh...ja, det är det vi gör, sa Sirius.
Remus stirrade plötsligt tomt upp mot himlen.
- öhh, Vi måste nog gå nu, sa han snabbt.
Jag tittade dit han hade stirrat. Fullmånen hade snart tittat fram bland alla målnen. De hade inte långt till den Spökande Stugan, men jag behövde vara långt in i skogen. Jag började springa.
- vart ska du? Ropade James efter mig men följde inte efter.
Jag bara sprang det fortaste jag kunde, hoppade över stora uppstickande rötter från träden och sprang slalom mellan träden. Jag sprang, ända tills jag kände en gnagande smärta komma krypande.

Jättebra skrivet