Rose Weasley´s förbjudna kärlek

mera

Bra kapitel

Jättebra!!!

Bra!

Super BRA

Kapitel 6

Alla trängdes i korridoren på jakt efter en kupé. Rose skyndade sig att sätta sig med sin bror och kusiner. Hela tiden kunde hon se det framför sig att dem andra berättade för dem vuxna. Hon kunde också se deras arga och samtidigt besvikna miner. Men Rose försökte vara optimistisk och se ett litet ljus i situationen, men inga idéer kom. Då var det väll bara och köra med det gamla hederliga fjäsket.
”Albus du har verkligen blivit duktig på quidditch.” försökte hon med hoppfullt.
”Vaddå? har jag inte alltid varit bra på det?”
Hon insåg snabbt att det där med fjäsk skulle inte gå hem hos dem.
Så hon blev tyst. Det var en sån där pinsam tystnad.
Rose ville inte se någon i ögonen så hon tittade ner på sina knän och pillade bort en tråd som stack ut från de mörkblå jeansen.

Tåget började rulla och Hogwarts blev mindre och mindre. Till sist syntes det inte alls. Lyckligt vis bröt James den pinsamma tystnaden med att börja prata quidditch.
Quidditch var inte en av hennes stora intressen så när hon inflikade något så skrattade dem och rättade henne. Rose kände att det var skönare att dem skrattade åt henne än att dem bara stirrade på henne och var tysta.
Hon ville inte att det skulle ta slut för direkt när dem kom av tåget skulle någon av dem andra berätta sanningen.

”Albus jag har lagt upp vårt schema hur vi ska försöka träna nu under jul” sa James till Albus.
”Men asså det är kallt ute ju, och föresten har vi lov.”
”Tror du att de riktiga proffsen sket i och träna bara för att ”det var lite kyligt ute”?!”
”Nej men jag hade inte tänkt bli proffs, jag tränar bara för att det är roligt”
”Roligt och roligt, ska man spela quidditch ska man vara den bästa i laget för då kan man vara hur svinig som helst och dem sparkar inte ut en ändå.”
”Hallå James man blir visst utsparkad om man beter sig illa.” sa Rose.
”Jaja men ändå om man ska ha någon chans att vinna får man va bra.” sa James.
”Men Albus är ju bra, föresten handlar det inte om att vinna” sa Rose.
”Inte tillräckligt och så klart det handlar om att vinna vi är inga losers” sa James
Alla som träffat James visste att han älskade att vinna men hatade och då menar man verkligen hatade att förlora.
”Jag vill inte bli ett quidditch proffs, jag vill jobba på St Mungos Sjukhus och hjälpa de sjuka.” sa Albus.
”St Mungos?!” sa James förvånat.
”Du skämtar! Du kan ju bli ett stort quidditch-proffs med lite träning bara.” tillade han.
”Kanske det men det hjälper inte de som är skadade och sjuka.” sa Albus
”Jag håller med Albus, quidditch är inte viktigare än att hjälpa de sjuka.” sa Rose
”Det är bara för att du är tjej, ni är inte precis så vassa på sport.” sa James
”Ursäkta!? Vi tjejer är exakt lika bra på sport som ni killar är.” sa Rose syrligt.
”Äsch, sluta leka feminist nu. Andra tjejer kan nog vara riktigt bra men jag har sett dig spela quidditch.”
Rose kände att hennes öron blev varma och röda precis som hennes hår. Hon valde att inte svara honom för hon skulle bara bli ännu argare.

Tåget saktade in på perrong nio och trekvart.

Nu var tiden inne de andra skulle berätta och hon skulle dö av de besvikna och arga blickarna.
Alla elever gick av tåget och skyndade sig till sina familjer.
”Hallå! Hugo, Rose här är vi!” ropade mrs Weasley.
Hon stod bara kvar och tittade på dem medan mrs Weasley kramade om Hugo.
”Hallå, vad står du där för Rosie? kom nu.” ropade hennes pappa till henne.
Hon lydde och gick långsamt fram till honom. Han kramade om henne och tittade sedan på henne.
”Är det något fel? är du sjuk” sa han och det märktes lite oro i rösten på honom.
”Nej, jag mår bra jag tänkte bara.” sa hon
”Okej bra, men säg till om du mår dåligt för du är lite blek om nosen.” sa han och granskade henne.
”Du ser lite mager ut också.” tillade han.
”Tack så mycket pappa du ser också bra ut.” sa Rose ironiskt.
”Men det ändrar vi nog på för vi ska fira jul i Kråkboet.” sa han och låtsades inte ha hört hennes kommentar.
”Nej, måste vi det? varför kan vi inte bara fira jul vi fyra någon enda gång?” stönade Rose.
Hon hade egentligen inget emot sin familj men det var det att dem var så många och Kråkboet var för litet. Teddy och hans mormor kom ibland och det gjorde inte precis saken bättre.
Förra året var Rose tvungen att sova i hennes föräldrars säng bara för att Teddy och hans mormor kom.
”Du ska vara tacksam för att du har en familj, det hade inte Harry när han var i din ålder.” sa han strängt.
”Det hade han faktiskt egentligen.” sa hon.
”Det kan man inte kalla för familj. Dem var inte trevliga.” sa han ännu strängare.

Mer han den diskutionen inte fortsätta för att Hermione tryckte hårt till sig Rose.
”Jag har saknat dig så mycket gumman, du har slarvat med och skriva.” sa hon.
”Förlåt mamma, jag glömde det har varit så mycket nu bara.”
”Jag visste att det var något, du håller väll inte på och svälter dig för att du är ledsen över något.” sa hennes pappa oroligt.
”Nej jag lovar ni behöver inte oroa er, jag har bara tänkt mycket nu.” sa hon och försökte låta bekymmer-fri.
”Vad är det du gått och tänkt på då? Du vet att du kan berätta allt för oss.” sa hennes mamma.
”Ja jag vet, men det är inget speciellt.” sa hon medan de sprang i genom spärren.

”Vi åker direkt till Kråkboet nu” sa Ron i bilen.
”Men jag vill ju hämta mina serietidningar.” sa Hugo.
”Jag tror att du klarar dig utan dem i jul.” sa Hermione.
”Jag bad pappa fixa lite grejer med bilen så den kan flyga nu så om ni vill...” mer än så han mr Weasley inte säga för mrs Weasley avbröt honom.
”Aldrig i livet att vi går så mycket som en centimeter över marken, absolut inget flygande.” sa hon snabbt.
”Jo kom igen nu mamma.” sa Hugo.
”Nej om inte alla vill så blir det inget flygande.” sa Ronald.
”Vadå? jag vill inte dra upp tomtenissar ur trädgården men ni tvingar mig ändå.” sa Hugo oförstående.
”Det är annorlunda och vi är vuxna.” sa Ron.
”Ni är ju dumma i huvet.” mumlade Hugo och tittade ut räkte ut tungan mot sin pappa.
”Du ska passa dig noga och ta i tungan i munnen igen.” sa han strängt.
Det syntes att Hugo blev lite rädd och tog snabbt in tungan i munnen igen.
”Han har ju fan ögon i nacken.” mumlade Hugo väldigt tyst.
”Nej men jag har en backspegel.” svarade han.

Rose som satt i sina egna tankar kom att tänka på att Hugo eller någon av hennes kusiner sagt ett ljud om deras förhållande, kanske väntade dem tills alla var samlade i Kråkboet.

Deras gråa lilla bil rullade upp på grusvägen till Kråkboet. Rose hade alltid tyckt det såg gammalt ut men mysigt på något sätt. Utanför huset stod hennes farmor och väntade.
”Hej och välkomna ska ni vara.” sa Molly precis när alla i familjen kommit ur bilen och sprang fram och kramade först Rose och Hugo.
”Så stora ni har blivit.” sa hon.
Det var något hon sa varje gång dem träffades, det spelade ingen roll om dem bara hade varit ifrån varandra i tre veckor hon sa ändå alltid det.
Sedan kramade hon om Ron och Hermione.
”Men har du inte blivit lite väll mager lilla vän?”frågade hon Rose.
”Varför tycker alla det? jag ser ingen skillnad och jag mår bra.”
”Vi bryr oss bara.” sa hennes mamma.

Just då kom deras farfar Arthur ut ur huset.
”Hej allihopa och välkomna ska ni vara, men kom in nu för dem andra väntar. Alla sex gick in i huset till dem andra.


Var det långt nog Meya??

Braa! Skriv meer

Jättebra

Jätte bra!!!!

Super bra kapitel