Älskar du mig?

Ny läsare! *bevakar*
Älskar den här ff!
Längtar tills lördag!

Tack själv för att du skriver så underbart Valerie

Ska du skriva mer idag?

Kul att du gillar min ff! Ska försöka få nästa kapitel publicerat idag, har haft så mycket att göra här så har inte hunnit skriva så mycket, men förhoppningsvis kommer det mer idag

Aw, längtar

ok
längtar

Nu kommer kapitel fyra, det kanske till och med kommer ett kapitel fem redan idag! Men vi får se, annars kommer det imorgon! Som ni nog kommer märka så har jag följt sjätte boken under detta och nästa kapitel lite. Vill ha med lite scener som man känner igen, men skriver alltid med mina egna ord förstås!

Kapitel 4: Blåsten före stormen

Luna…
När den snabba färden upp till Hogwarts tog slut och Harry fortfarande inte syntes till så började Luna undra varför det tog sådan tid. Eftersom Harry är hennes vän oroade hon sig lite, men antog att han snart skulle komma. Neville, som satt mitt emot henne, såg lite orolig ut han också. Hermione såg rastlös ut medan Ron verkade vara oberörd.

- Han kommer snart, Hermione. Oroa dig inte, det är ju Harry! Sade han lättjefullt och hoppade av från vagnen. Hermione tittade på honom med osäker blick, men följde efter honom när han spatserade framåt mot grinden. Luna såg ned mot stället där vagnen som fört dem dit stod. Hon funderade en stund, innan hon hoppade in igen och styrde testralen så att den började gå tillbaka emot tåget. Hon såg att Neville tittade efter henne med frågande blick. Hon vinkade och ropade till honom.
- Jag kommer snart, jag ska bara se om Harry är på väg! Han rynkade pannan men nickade åt henne.

Några minuter senare…
Så snart hon var framme och hoppat ur vagnen så såg hon lokföraren, en rund man med blå hängselbyxor och spretigt vitt hår, som var på väg in i förarhytten. Hon klappade testralen innan hon sprang fram till honom.
- Ursäkta mig, men kan ni vänta lite med att åka? Jag tror att någon är kvar på tåget! Lokföraren rynkade även han pannan och kliade sig på sin potatisnäsa.
- Är du alldeles säker på det? Frågade han förvirrat. Hon ryckte på axlarna.
- Inte riktigt, men jag vill bli alldeles säker på det. Så att du inte för en elev tillbaka till London! Svarade hon med stadig röst. Han kom inte med vidare protester utan lutade sig mot förarhyttens dörr.
- Okej, men skynda på då. Jag har inte hela dagen på mig! Hon bugade sig lätt för honom innan hon sprang in i tåget.

Harry…
”KNAK!” Lät det när Harrys näsa krasades sönder under Draco Malfoys svarta, blänkande sko.
- Där fick du för att du tjyvlyssna, Potter! Han lade osynlighetsmanteln ovanpå Harry så att den täckte hela honom.
- De kommer nog inte hitta dig förrän du är tillbaka vid Kings Cross! Vi ses, eller inte! Harrys glasögon låg utom räckhåll, så när Malfoy gick därifrån så såg han bara en otydlig skugga som försvann ut genom dörren. Han hade stampat hårt och snabbt, så Harry gled sakta bort i medvetslöshet medan hans varma blod rann in i hans öron och över hans hals. Snart blev det svart…

Vad som kändes som bara några ögonblick senare, så vaknade Harry upp. En otydlig skepnad stod över honom och han fasade för att det skulle vara Malfoy som ville trampa på honom ännu en gång. Men när skepnaden började tala så lugnade han ner sig. Det var Luna. Hon uttalade en formel som gjorde att nästan allt blod försvann från golvet och från Harry. Näsan var fortfarande knäckt, men när han pekade på den med en matt hand, så skakade Luna på huvudet.
- Jag har ingen aning om hur man gör rekonstruktions-formler, Harry. Om jag försöker så kanske du ser ännu mer deformerad än vad du gör nu. Men jag kan i alla fall stoppa blodflödet och stilla din huvudvärk! Hon sa ännu en formel, vilket gjorde att blodet i hans näsa stelnade och trycket i hans huvud försvann. Han suckade lättat medan han letade efter sina glasögon med handen. När han hittat dem och satt dem på sig, såg han att Luna höll i hans osynlighetsmantel.

Luna…
- Hur såg du mig när den där täckte hela mig? Frågade Harry medan han reste sig upp.
- Du har fullt med smygspruttar runt omkring huvudet, så det var lätt att se dig! Log hon och hoppade jämfota på stället medan hon väntade på att Harry skulle hinna samla sig lite. Harry gav henne en blick som såg tvivlande ut, men efter vidare betänketid så antog han nog att det inte funnits något annat sätt för Luna att upptäcka honom. Han var förvirrad och även lite blek efter blodförlusten, men för övrigt såg han ganska kry ut. ”Bra att jag hann i tid, annars hade han nog mått riktigt konstigt nu.” Tänkte hon för sig själv.
- Tack Luna för att du kom och letade efter mig. Var de andra oroliga? Frågade han med en olustig ton på rösten.
- Tja, Hermione såg ut som om hon närsomhelst kunde börja slå frivolter, Neville också. Men Ron var lika avslappnad som vanligt… Svarade hon och blinkade åt Harry. Han log, men det var dumt gjort. För det resulterade bara i en ännu ondare näsa.

azome!

JÄTTESUPERBRAAAAAAAA!!!!

ÅÅÅÅh vad bra.