Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Ny läsare och bevakar!!

Åwz0m!!!

Tack igen för kommentarerna! Och alltid lika roligt med nya läsare!
Här kommer det nya kapitlet! Lämna gärna en liten kommentar

Kapitel 5

Hermione

Stora salen var fylld av ljus och elever som väntade på att sorteringen av de nya förstaårseleverna skulle börja.
Hermione tittade säkert för hundrade gången bort mot stora salens portar.
Var är Harry?
Som om Ron precis hade läst Hermiones tankar sade han:
”Slappna av Hermione. Harry kommer.”
”Mm…”
Stora salens dörrar slogs upp och Hermiones huvud vände sig blixtsnabbt mot dörren, men blev besviken när hon såg att det var professor McGonagall och nervösa förstaårselever som kom in igenom porten.
”Vad små det ser ut” utropade Seamus Finnigan tyst så att bara Gryffindors sjätte årselever kunde höra honom. Och Hermione kunde inte annat än att hålla med honom. De var små, hade de någonsin varit så små?
Ron försökte kväva ett skratt efter något som Seamus hade sagt, men det kom ändå ut ett frustande ljud ifrån honom. Hermione studerade Ron. Hon vet inte vad hon tyckte om honom längre. Ibland var han bara en stor, jävla idiot. Och andra gånger var han den underbaraste människan i världen.
Hon hade känslor för honom, det var hon säker på. Men de var osäkra…
”Hermione!” sade Ron och knäppte med sina långa fingrar framför ansiktet på henne.” Jag pratar med dig!”
”Åh, jag hörde inte…” mumlade Hermione fram.
”Nej, jag märkte det” flinade Ron tillbaka.
Hermione log lite. Hon tittade upp och mötte ett par grå ögon på andra sidan salen, samma ögon som i spegeln i madam Malkins butik. En stöt for igenom Hermione och hon började genast att flacka med blicken och vände sig med en svag rodnad på kinderna mot sorteringshatten som precis börjat att sjunga.
Hon lyssnade på budskapet som hatten sjöng fram. Att alla skulle hålla ihop, precis som förra året.
Hermione tittade försiktigt bort mot Slytherins bord. Draco tittade fortfarande på henne, på samma sätt. Ömt och längtansfullt… Samma stöt for igenom Hermione. Så fort hon kände stöten, vände hon sig återigen rodnande mot sorteringshatten som precis avslutade sin sång. Artiga applåder bröt ut i stora salen och professor McGonagall lyfte upp den lappade hatten och väntade på att applåderna skulle dö ut. Det blev tyst.
”När jag säger erat namn ska ni komma upp hit och så blir ni placerade i ett av elevhemen.” sade professor McGonagall till förstaårseleverna och tittade ner på pergamentsrullen. ”Julie Andrews!” Och sorteringen var igång.
Efter ett antal Gryffindor… Slytherin… Hufflepuff… och Rawenclaw… ställde sig Dumbledore upp och gömde väl undan sin högra hand innan han hälsade alla välkomna och önskade dem en smaklig måltid.
När Dumbledore satt sig ner igen, dök maten upp ur tomma intet på bordet framför dem. Den såg som vanligt utsökt ut, i alla fall tills Ron sekunden senare kastade sig över den och tryckte i sig så mycket han kunde. Hermione rynkade på näsan, kunde han aldrig äta utan att framstå som en gris?

Mera!

Asbra!

Älskar denna ff!
Men jag blandar hela tiden ihop vad som händer med en ff som också handlar om Draco och Hermione
Men den här är 100000000 gånger bättre!!

Ny läsare jätte bra

Nu är jag väldigt glad och det är tack vare era fina kommentarer!♥

Super C: