The life as a Hogwarts Student [SV]

Snygga danser Knizzlare

Okej, jag vet att jag inte har uppdaterat på ååår ^^ Så nu, nu får jag väl lägga upp nästa :3


Kapitel 5
~Remus perspektiv~
Frukosten blev en stillsam tillställning då jag hann se innan vi gick in i matsalen att Lily och hennes vänner redan hade ätit upp. Jag måste medge att jag faktiskt tycker synd om James. Han försöker verkligen, men nu tror jag att han har gett upp faktiskt. Fast, jag vill inte ens erkänna det – men hans känslor är så djupa att jag tror aldrig att han kommer att glömma henne. Och hon är bara arg, sur och grinig mot honom. Jag vet såklart varför, jag har pratat med henne om det. Nu, jag suckar djupt, nu är de första prefekter tillsammans. Det är sjukt tur att de tagit bort att förste prefekterna ska sova i deras uppehållsrum. De behöver bara vara där ibland, kolla ifall den andre är där, bestämma saker liksom. Det som har förvånat mig hittills på terminen är att James inte har bjudit in oss att titta hur det ser ut där än. Fast, om det är som Gryffindor’s uppehållsrum är det väl massor av tavlor som kan skvallra för Dumbledore. Inbjudan är nog faktiskt det enda som har förvånat mig hittills på terminen, och att James gör sina läxor i prefekternas uppehållsrum och att jag inte behöver läsa igenom dem innan han lämnar in dem. Fast å andra sidan var det så redan i slutet av förra terminen också, så det kanske inte är så konstigt att han fortsätter på den traditionen om han och Lily delar uppehållsrum. Lily verkar förvisso alltid göra sina läxor uppe i Gryffindortornet, konstigt – men hon vill väl inte spendera för mycket tid i ett rum där det bara kan vara hon och James. Jag suckar igen, hon borde verkligen ge honom en chans.

”Remus!” skriker Sirius i örat på mig, jag väcks plötsligt och hastigt ur mina funderingar.
”Vad i…. Sirius! Vad vill du?” svär jag tillbaka och blänger ilsket på honom.
”Inget” kommer snabbt svaret och han ler sitt vackra, oskyldiga leende. Jag skakar ironiskt på huvudet och suckar tungt – igen.
”Klart att det är något, varför skulle du annars skrika i örat på mig, kalla mig Remus samt störa mig ur mina tankar?” undrar jag med ett litet flin.
”Kejra, det var något jag ville…” erkänner Sirius med ett flin – ett flin som får alla tjejer att smälta, ett flin som inte ens jag kan säga nej åt. Och jag kan säga nej åt mycket. ”det är helg och vi kan väl spara läxorna till senare? Jag vill göra något skojsigt! Vi kan väl…” han funderar en stund.
”Jag måste i alla fall gå till mitt och Lilys uppehållsrum, vi ska få instruktioner samt att vi ska sätta ut Hogsmeade-helgerna. Sen gör nog jag mina läxor i varje fall. Om ni drar till Hogsmeade kan ni väl köpa lite godis åt mig? Schyssta?” säger James och tittar på mig med sina ”hjort-ögon”, istället för hundögon.
”Visst” nickar jag åt honom och jag ser hans ryggtavla när han springer iväg för att inte bli sen.

”Det blir alltså du och jag Tramptass” ler jag mot honom och väcker honom ur hans funderingar.
”JAG VET!” utropar han då så högt att till och med jag hoppar till.
”Tystare” muttrar jag åt honom när jag ser hur hela matsalen vänder sig mot oss. Jag tar tag i hans klädnad och drar honom med mig ut ur stora salen.
”Var tog Tagghorn vägen?” undrade Sirius samtidigt som jag drar honom med mig ut.
”Äh, han behövde träffa Lily och skit du vet” svarar jag svävande. Lyssnar han inte tänker inte jag leka uggla åt honom. Inte nu i alla fall…
”Vi kan väl dra till Hogsmeade? Mitt godis är nästan slut, sedan kan vi sitta och käka godis vid sjön, vad säger du?” ler Sirius mot mig. Jag ler tillbaka och nickar. Vi går upp mot tornet för att hämta pengar och om James osynlighetsmantel är där – den. Väl uppe i tornet slänger jag ihop en väska med läxor som jag kan göra vid trädet. Manteln är inte där så vi antar att James har den på sig och struntar helt enkelt i den.
”Förresten, vi ska köpa lite candy åt Tagghorn också, han bad om det!”
”Fixar’t!” säger Sirius lätt och ler mot honom. ”Det är lugnt” tillägger han när han ser mitt oroade uttryck – antar jag. Annars skulle han inte ha den där grimasen i ansiktet. Haha.

Så snart vi är framme i Hogsmeade och inne på Godisbaronen och köpt allt vi behöver återvänder vi till slottet så att ingen märker att vi är borta. Vi traskar lugnt och oskyldigt till ”vårt” träd intill sjön. Sirius lägger sig ned och blundar och jag drar upp mina skolböcker samtidigt som jag tuggar på en ovanligt seg chokladgroda som hade Dumbledore i sig. Sedan kastar jag mig över mitt berg av läxor.
En pergamentlång uppsats om animagin’s konsekvenser, en uppsats om vad som händer när man dricker en felbrygd Veritaserum, en uppsats om alla trolldomsministerier som de haft det senaste århundradet, en uppsats om ånglok i mugglarstudier, en uppsats om vad mandagora är för en sorts växt, en om enhörningar samt en om hur man känner igen en varulv. Jag suckar och förklarar för Sirius varför vi borde börja med läxorna nu. Jag berättar varje läxa vi har och det får Sirius och öppna ögonen en millimeter och titta i ögonvrån på mig.
”Wow, det lät mycket mer när du sa det sådär än när jag säger det till mig själv, men visst – vi kan väl börja då, fast jag har inte mina skolböcker här…” suckar han till mig.
”Jorå, jag tog med dom när jag hämtade mina. Innan Hogsmeade” tillägger jag när jag ser hans undrande blick och försöker lista ut när jag hämtade alla saker. Jag ler när han spricker upp.

Vi tar våra varsina läxhögar och sätter i gång. Jag drar fram ett pergament och tar fram mitt bläck och min fjäderpenna och börjar på uppsatsen i Försvar mot svartkonster – kännetecken på en varulv. Jag ler snett när jag doppar spetsen i bläcket och börjar skriva. Ett pergament och massor utav bläck senare skriver jag mitt namn på uppsatsen, rullar ihop den och lägger ner den i min väska. Jag tittar på Sirius, han är djupt koncentrerad, undrar vilken läxa han gör?
Jag ser Peter på väg över markerna så jag höjer handen för att vinka, men halvvögs uoo i luften ser jag hur han svänger och går till, till vilka? Det är ett stort träd ivägen, och inte det piskande pilträdet, utan ett annat. Vad är det för folk han träffar? Nyfikenheten, men framförallt, vänskapen, tar över och jag rafsar fort ihop mina saker.
”Psst… Sirius, ge hit dina saker” viskar jag lågt.
”Varför?” undrar han med en förvånad min. Inte så konstigt egentligen. Jag är inte den som frivilligt avbryter pluggande.
”Det är Slingersvans, han gick över markerna och försvann bakom träden där borta. Vi går in i skuggen och tar fram marodörkartan”. Sirius nickar bara och rafsar sedan fort ihop sina saker och bär in dom diskret till skuggan bakom trädet. Trädet skyddar en hel del emot ljuset utanför och man syns knappt när man står i skuggen av det. De tre metrarna vi flyttat skulle göra susen.

”Komigen – vi brer ut oss så det ser ut som vi har suttit här hela dagen istället” säger jag i halvhög ton till Sirius samtidigt som jag tar upp några böcker på måfå och lägger ut, för att det ska se ut som vi suttit här hela eftermiddagen istället för platsen i solen. Istället för att Sirius sitter tre meter ifrån sätter han sig så nära att vi skulle kunna titta på ett och samma pergamentstycke tillsammans. Samtidigt som vi pluggar, eller i varje fall låtsas att plugga. Jag kallar till oss några större tyngre stenar med accio och lägger dom i kanterna utav marodörkartan.
”Jag svär högtidligt att jag har rackartyg i kikaren” mumlar Sirius och slår på pergamentet med sin trollstav. Långsamt men tydligt ritar sig kartan över hela Hogwarts-området. Vi stirrar på fläcken som bör vara straxt ovanför våran egen.
”Titta!” utropar Sirius högt och pekar. ”Titta!”. Han visar vart vi hittar Peter Pettigrew’s små springande fötter på kartan. Vi tittar upp samtidigt och stirrar mot hopen med folk en bit längre bort intill sjön.
”Han borde vara där vi Hufflepuff-tjejerna, typ nu… Ser du honom?” mumlar jag tyst samtidigt som jag studerar kartan och tjejerna vid sjön. Sirius skakar på huvudet.

Det hörs ett öronbedövande tjejskri. Mina och Sirius händer flyger upp till våra öron och vi håller för dom.
”Vad fan var det där?” undrar Sirius, men han hinner knappt avsluta sin mening innan jag får hålla för öronen igen. Ett nytt, ännu gällare skrik hörs.
”Det är en råtta! Här! Ta bort den! Hjälp! Äckligt” deras röster blandar ihop sig. Mina händer sjunker ner från mina öron, ner längs sidorna och jag blev helt lamslagen. En råtta? Jag tittar in i Sirius ögon där jag ser min förvåning avspegla sig i hans ansikte.
”Visste du att han brukar skifta form även när det inte är fullmåne nätter?” frågar Sirius tyst. Jag skakade långsamt och chockat på huvudet. Ingen aning.
”Jag hade…” jag skakar bara på huvudet i chock, och i besvikelse. Han kan avslöja sig, då avslöjar han Sirius, han avslöjar James… Han avslöjar, mig. ”ingen aning” fortsätter jag i en svag utandning. Jag stirrar lamslagen rakt fram. Andas ometodiskt. Rör mig inte. Jag kan inte tro det. Fy tusan. Fy tusan för honom. Åt helvete med Peter. Åt helvete med de fyra marodörerna. Hur kan han göra såhär? Jag känner hur jag verkligen kokar utav ilska, precis när jag tror jag ska explodera hörs en röst.
”Lugn” men sedan skriker även den rösten. ”Titta hos vilka han stannat hos!” han håller upp kartan åt mig och pekar ilsket. Jag tittar, men jag kan inte tro vad jag ser. Han. Han har. Han har stannat. Han har stannat hos…



---

Vad tycker ni?

Braa

Jättebra

sanna1324567; Tack :3
Hermia; Taack :3

Ahah, va? xD

Vaaaad braaaaa jag vill ha meeeeeeeeeeer!