Två Stjärnor och En Måne

Jättebra! ♥ Bevakar

Okeij! Bra!

Tog ganska länge nu, men jag har varit borta hela dagen...

Kapitel.8
Lucy Hope

Jag hade fått ett nytt brev från mamma och det hade stått att pappa hade blivit skadad på vägen hem från jobbet. Jag hade inte haft några känslor och inte känt något. Till Helena kom. Då hade jag förstått att det hade varit på riktigt och då hade känslorna strömmat fram. Men Helena hade tröstat mig och nu kändes det lite bättre. Men jag mådde illa och gick inte på några lektioner den dagen. Jag hade funderat på om jag skulle fara hem eller om jag skulle klara mig, men jag kom fram till att jag skulle klara mig.

Jag vaknade och märkte att jag verkligen var sjuk på riktigt, så jag gick till madam Pomfrey. Hon sa att jag hade feber, hon undrade också om jag ville sova i sjukhusflygeln, men jag sa att jag skulle gå och lägga mig i min säng i sovsalen. Och hon gick med på det.

”Lucy?” frågade någon och jag hoppade till. Men det var bara McGonagall. ”Ta det lugnt miss Hope! Det är bara jag, jag ska bara kolla att du inte svimmat” sa hon oskyldigt. Men jag hade faktiskt sovit, så jag hade vaknat av McGonagalls röst, det var skrämmande.
”Jag mår bra, bättre än förut” svarade jag lite tunt. Men McGonagall såg ändå lite orolig ut.
”Men hur mår du, psykiskt?” frågade hon oroligt, hon visste tydligen att jag hade mått dåligt ganska länge nu. ”Jag hörde att din pappa... inte mår så bra” sa hon medlidande. Och jag kände tårarna som försökte tränga fram. Men jag försökte också stoppa dem, och jag lyckades.
”Jag... vet inte riktigt” sa jag och hörde hur min röst just och just hålls stadig.
”Okej, men säg till ifall du vill åka hem” sa professor McGonagall. Och jag blev förvånad över hur medlidande hon lät. Sedan gick hon ut och jag blev kvar ensam i sovsalen. Jag tänkte skriva ett brev till mamma, så jag hämtade pergament papper och lite bläck. Så skickade jag brevet med en Hogwarts uggla. Eftersom jag inte hade någon egen. Utan bara en familjeuggla.

Ny läsare bra!

Hehe! Tack!
Men vi sätter ut nästa kapitel när några till har kommenterat! Men nu du får gärna också tipsa andra!

Jättebra!

Kapitel 9
Helena Smith

När jag kom in i klassrummet hade lektionen redan börjat och jag gick snabbt till mitt bord och satte mig. Vi hade trolldomskonst, en av lektionerna som jag inte var så bra på. När halva timmen hade gått hade jag huvudvärk. Det kändes som om huvudet skulle sprängas. Allt blev suddigt, ögonen blev tyngre och jag svimmade.
Jag vaknade när jag låg på rygg i skogen, det var samma varg och samma person som kom och ”räddade” mig. Precis innan jag svimmade såg jag personens ansikte. Det var en kille som hade chokladbrunt hår och blåa ögon. Mer hann jag inte se.
Jag vaknade upp när jag låg i sjukhusflygeln. Jag var helt slut och kunde knappt röra mig. Jag såg madam Pomfrey komma gåendes mot mig. Hon sa att jag stressade för mycket och det var därför som jag svimmade, men hon kunde inte förklara varför jag hade ett sår på armen. Men då sa jag att jag hade fallit dagen före.
Dagen gick och jag låg i en av sängarna i sjukhusflygeln eftersom jag fortfarande hade ont i huvudet och ville inte bli störd. Klockan var 19.56 innan huvudvärken försvann. Först då gick jag upp till flickornas sovsal. När jag kom in satt Lucy på sin säng och väntade på något.
”Vad väntar du på” frågade jag och försökte låta avslappnad.
”Jag väntar på ett brev som jag ska få av mamma. Jag skickade brev förut och frågade om pappa mådde bra” hon tittade på mig lite oroligt. Jag såg att hon försökte le. ”Var har du varit, jag har varit orolig”.
”Har ingen berättat för dig?” frågade jag häpet. Hon skakade på huvudet. ”Jag svimmade på trolldomskonst lektionen och har legat i sjukhusflygen hela dagen”.
”Oj då! Det låter inte så bra. Men om du bara svimmade varför låg du där hela dagen?” hon tittade frågande på mig och jag försökte le så att hon inte skulle tro att det var något farligt.
”Jag hade huvudvärk och jag vela inte bli störd och jag gissade att jag inte skulle vara så mycket ifred om jag låg här” sa jag så lugnt som möjligt. Hon nickade och jag visste att hon förstod. Då kom det in en uggla genom fönstret. ”Till Lucy” stod det på brevet. Hon tog det från ugglans fot och började läsa högt så att jag också skulle veta hur det var med hennes pappa.

Hej Lucy.

Din pappa mår bra, men han har opererat armen. Operationen gick bra och han får röra på armen om 5 veckor.
Jag vet inte hur mycket jag hinner skriva för jag ska se när din pappa vaknar.
Hur är det på Hogwarts? Har du fått någon ny vän? Hur är det med Helena, mår hon bra? Jag är lite nyfiken.

MVH. Mamma
PS. Skriv så fort du kan.

Hon la undan brevet och såg på klockan. Den var 20.27. Lucy rotade fram lite pergament papper och tog fram bläck och en fjäderpenna. Hon började skriva:

Mamma!
Bra att pappa mår bra.
Det går bra på Hogwarts. Jag har bara varit lite orolig för pappa och så...
Nja, inte precis ny vän. Men jag har fortfarande Helena kvar.
Helena mår...

Lucy kollade på mig, som stod böjd över henne för att läsa det hon skrev. Jag nickade och Lucy fortsatte skriva:
Helena mår bra. Hon har bara haft lite ont i huvudet på sista tiden.
Puss och kram Lucy

Lucy gick fram till ugglan som kommit med brevet och satte fast svaret och sedan flög ugglan iväg. Jag log när vi gick för att äta kvällsmål. När vi kom ner till stora salen såg jag Jessica och Ashley, dom två tjejerna från tåget. Ashley tittade på mig och log lite ondskefullt. När vi hade ätit klart gick vi först till sovsalen och hämtade läxböckerna. Sedan gick vi till sällskapsrummet och gjorde läxorna. Jag hade inte gjort dom eftersom jag hade legat i sjukhusflygeln hela dagen, och Lucy hade inte gjort dom för vi brukar alltid göra dom tillsammans. Efter 15 minuter med läxor var det klart och vi gick till sovsalen och jag somnade direkt.
--------------------------------------------------------------------------
Hoppas ni gillar det!

Jättebra!
Är det roligt att skriva en fanfiction tillsammans eller är det jobbigt?

Jo, det är roligt. Och sen måste man bara skriva vartannat kapitel!

ok