(PM) En mugglare på Hogwarts

Väldigt bra

Jätte bra c:

Jättebra!

Bara så att ni vet, det här var inte min idé som jag pratade om den kommer i nästa kapitel!

Kapitel 13
Någon att lita på

Efter ett tag hade Harry och Hermione hittat mig där jag låg på gräsmattan och njöt av att äntligen få vara ute. Först hade de trott att jag svimmat igen men sedan så hade de låtsats som om de inte ruskat på mig som om deras liv hängde på det. Eller rättare sagt. Mitt liv. Tydligen hade Ron och Hermione bråkat. Ron hade tydligen anklagat Krumben Hermiones katt för att ha ätit upp Scabbers. Just det. Var det redan dag för det? Tänkte jag för mig själv. När Hermione inte fick fram någon direkt reaktion från mig så granskade hon mig misstänksamt.
”Du visste!” utbrast hon. Det var inte en fråga. Jag nickade långsamt. ”Och du sa inget! Och nu hatar Ron mig!” skrek hon. Ojdå… det här verkade inte gå bra alls. Jag ville definitivt inte att Hermione skulle vara arg på mig men vad kunde jag göra?
”Varför sa du inget?” frågade hon igen. Nu hulkade hon kraftigt. Jag gick fram till henne och sa,
”För att ’Scabbers’ inte är död.” sa jag lugnt. Hon stirrade på mig. Men sa inget.
Sedan vände jag mig till Harry,
”Men det betyder ju att du vet!” sa jag, han tittade oförstående på mig, ”Sirius Black!” viskade jag tyst men genomträngande. Han tittade inte på mig längre. ”Det betyder också att din Quidditch match har varit…” sa jag mest för att byta ämne. Jag tänkte lite mer.
”Det betyder också att Hagrid har fått brevet, brevet om att Vingfåle ska…” rösten bröts på mig. De hade inte berättat för mig… Jag visste redan allt om det, men de hade inte berättat för mig. De litade inte på mig. Åtminstone inte tillräckligt. Tydligen förstod de inget av vad jag höll på att svamla om.
”Bara så att ni vet.” sa jag kallt, ”Även om ni inte berättar en del saker, så vet jag dem fortfarande. Jag vet hur Harrys Quidditch match gick. Jag vet till och med precis vad som stod på Hagrids brev. Jag vet också att du har fått en kvast. En Åskvigg till och med!” jag tog ett djupt andetag. Och väntade på att de skulle säga något. När de inte gjorde det så upptäckte jag hur korkad jag var. Det var klart att det inte var lätt att lita på mig nu. Harry hade ju inte bara kommit på att Sirius var efter honom utan han trodde ju att det var Sirius fel att hans föräldrar inte fanns. Dessutom var det enda bevis jag hade, att jag inte skulle mörda honom, en bok. En bok som han inte ens fick titta i.
”Förlåt.” sa jag bara, de tittade upp och jag såg att de var förvånade.
”Det är klart att det är svårt att lita på mig.” Hermione tittade på mig och sa
”Vi vill lita på dig! Men det är svårt!” jag log lite och sa,
”Men om ni hade sagt det hade jag kunnat säga att Harrys Åskvigg inte var förhäxad! Att Rons råtta inte var död!” De nickade och Hermione sa, ”Det hade varit mycket lättare på det sättet.” sedan sa Hermione försiktigt,
”Det skulle inte vara för mycket att fråga om du skulle kunna berätta för Ron att hans råtta lever?” jag skrattade till, men ångrade mig genast. Jag hatade mitt skratt… De sa ingenting så jag sa
”Jovisst, men du får lova att inte vara arg på Ron. Man kan inte riktigt klandra honom…” sa jag, ”Inte för att han har varit världens helgon då, men ändå.” la jag till när jag såg Hermiones ansiktsuttryck. Det fick henne att dra på munnen och vi gick upp för att prata med Ron.

Väldigt bra
mer ♥

Känn dig bevakad!

awesome

Jättebra

Kapitel 14
En mardröm eller sanning?

Jag hade berättat för Ron att hans älskade råtta inte var död och han hade förlåtit Hermione, sedan hade han förstått att det inte var han som skulle förlåta någon. Men Hermione hade också förlåtit honom. Jag var nöjd eftersom det betydde att trion inte skulle vara splittrad den mesta tiden det här året.
Äntligen fick jag sova i en säng som inte var en sjukhus säng. Jag suckade nöjt när jag gled ner i den mjuka sängen och drog över täcket, jag somnade ganska direkt. Vilket var konstigt eftersom jag normalt sett inte kunde sova tills ungefär halv ett på natten! Men den här gången somnade jag så fort jag hade lagt mig. Däremot sov jag inte så gott.

-Annies dröm-

”Annie, Annie!” hörde jag någon ropa. Jag vände mig mot rösten och såg min mamma, pappa och lille bror. Jag började springa mot dem. Men det verkade som om desto fortare jag sprang, desto längre bort var dem! Jag sprang fortare och fortare. Tillslut var jag alldeles utmattad. Jag la mig ner direkt på marken. Till min förvåning var marken ganska mjuk. Jag försökte öppna ögonen men kunde inte! Det var som om mina muskler inte fungerade! Istället bestämde jag mig för att lyssna. Då hörde jag någon som grät. Mamma! Jag ville trösta men det gick inte! Jag kunde fortfarande inte öppna ögonen och ännu mindre resa mig upp. Nu började jag bli lite rädd. Varför kunde jag inte öppna ögonen? Varför kunde jag inte resa mig? Varför kunde jag inte röra mig överhuvudtaget! Jag lyssnade igen,
”Fru Johanson, ni måste förstå att vi måste ha en aning vad som har hänt!” hörde jag en mansröst säga.
”Men jag vet inte!” hörde jag min mamma svara. ”Allt jag vet är att vi hittade henne i hennes rum på hennes golv!” snyftade hon.
”Hon kan ha ramlat.” hörde jag min pappa säga. Hans röst lät så svag att det skrämde mig. Han var alltid stark och tuff. Nu lät det bara som om han helst ville sjunka genom golvet. Mannen jag hade hört prata tidigare suckade uppgivet och sa. ”Men herr Johanson, man hamnar inte i koma av att ra-” men pappa avbröt honom,
”Hon har en loft säng.” det blev tyst, ”Hon kan alltså ha ramlat från stegen eller från själva sängen.” fortsatte han.
”Det skulle nog förklara en del.” sa mannen och jag hörde ett skrapande ljud som när en penna skriver på papper. Mannen var nog en doktor som antecknade vad som hade hänt. Här slutade jag lyssna. Jag hade längtat efter mina föräldrar så mycket. Men det här var värre än att inte kunna höra dem alls! Att kunna höra dem men inte visa dem att man kunde det! Det var det värsta jag någonsin kunde tänka mig! Koma! Jag låg i koma! Det förklarade åtminstone en av mina frågor. Var min kropp hade tagit vägen. Jag lyssnade inte längre på vad rösterna sa, men nu märkte jag att jag knappt kunde höra något längre. Jag fick panik, vad hände vad höll på att hända? Nu kunde jag röra mig. Jag började sprattla och sparkas, skrika och ropa efter hjälp nu hörde jag röster, men det var andra röster, yngre röster.
”Annie, Annie!” hörde jag någon ropa,
”Vad är det med henne!?” frågade någon,
”Hon måste ha en mardröm!” sa någon annan,
”Annie snälla! Slå upp ögonen, det är jag! Hermione!” skrek någon högt. Jag gjorde som hon sa. Och tittade rakt in i ett par panikslagna bruna ögon. Jag lugnade ner mig. Det var Hermione och ett par andra tredje års elever. Jag tittade mig omkring. Jag var i flickornas sovsal på Hogwarts. Allt var väl. Nej förresten! Det var det inte alls! Jag låg i koma!
”Hermione! Jag måste hem!”

Åhh vad bra, en av de bättre ff:s som jag läst!