Hemligheter, svek och romanser (Marodörernas sjätte år)

Tack så mycket.
Jag håller på med mer, men är inte färdig... Trodde aldrig att jag skulle få så här många läsare. ♥

Ny läsare här! :}

Du skriver jätte bra, verkligen. Längtar till nästa kapittel.
*bevakar*

Kul att du håller på med kapitlet. Stressa inte, jag väntar hellre lite längre på ett bra kapitel än jag får ett ogenomtänkt snabbt

Bra

Åh, vad glad jag blir. Tack. ^^



Tack. ^^ Jag ska inte stressa, men har färdiga ideér i huvudet, så det borde inte ta alltför lång tid.

Myggan, tack.

Bäst!

Jättebra! Känn dig bevakad!

Tack så jättemycket! ♥
-

James Potter ~

Jag brydde mig inte om vad de andra trodde – jag var seriös. Det var inte Remus fel att han var varulv, och till sin ”riktiga” natur var han inte alls vild, livsfarlig och mordisk. Snarare tvärt om. Lugn, säkerhetstänkande och vänlig. Om han lät bli att berätta om sin sjukdom, då skulle han ha hur många vänner som helst, vilket han redan bevisat under våra fem första år på skolan.
”Något från vagnen, små vänner?” Jag såg upp och reste mig. Det gjorde dem andra också. Kvinnan med vagnen log mot oss, och jag visste att hon kände igen oss. Vi hade flera gånger som små busat med henne, men hon blev sällan arg. Hon tyckte om oss, det visste jag. Peter köpte mängder av godis, som vanligt, medan vi andra tog det lite lugnare. Sirius tog bara ett paket Bertie Botts och Remus dränkte sig själv i alla möjliga sorters choklad. Jag fångade Sirius blick och nickade menande mot Remus. Sirius flinade brett tillbaka. Ingen av oss visste vad det var som Remus älskade med choklad, men något var det, för när han väl kom igång kunde han äta mer än Peter, och det var inte lite, direkt. Jag lät dem andra gå in i kupén igen innan jag köpte mitt godis, mest för att jag kände för att hålla mig för mig själv ett ögonblick. Remus förklaringar hade avbrutit diskussionen om min och Sirius plan, och det var viktigt att komma tillbaka på det ämnet. Särskilt som det skulle ta tid att övertala Remus.
När jag kom in igen satt Peter och stirrade ut genom fönstret, samtidigt som han glufsade i sig godis. Jag vände snabbt bort blicken och såg på Remus och Sirius istället. Remus läste intresserat i boken om kartorna, samtidigt som han då och då kastade en blick på det utrivna bladet. Sirius flinade mot mig och höjde på ena ögonbrynet. Jag log tillbaka och nickade glatt åt honom, för jag förstod precis vad han tänkte på.
”Så, Remus”, började Sirius, och Remus såg upp med en rynka i pannan.
”Vad är det nu då?” frågade han trött. ”Ännu fler briljanta idéer?”
”Nej”, svarade Sirius glatt. ”Samma idé. Har du bestämt dig, då? Får vi följa med dig om vi blir animagusar?” Peter såg upp från godiset och stirrade ivrigt på Remus. Han tycktes ha ändrat uppfattning en aning. Jag betraktade också Remus med hungrig, ivrig blick. Han såg från mig, till Peter, till Sirius och tillbaka till mig igen. Så log han och skakade på huvudet.
”Har jag något val?” Jag och Sirius jublade glatt, och Peter fnissade nervöst. Trots Remus skarpa ordval hörde jag på hans tonfall att han egentligen var glad. Glad och tacksam mot oss, för det vi var beredda att göra för honom. Inte för att det skulle bli någon uppoffring direkt – tänk att bli en animagus! Det skulle vara underbart, spännande, roligt och härligt. Dessutom skulle det bli spännande att vara med Remus som varulv, dessutom. Jag vände mig ivrigt mot honom.
”Då så”, sa jag glatt och slog ihop händerna, som mamma brukade göra. ”Nu får du berätta för oss. Vart förvandlas du, hur kommer man in… Och vilka djur måste vi bli?”

Jättebra

Awsome!