Bakom väggarna av Ravenclawtornet

okej, det är bara det att jag tänker ögon-lockar (vad nu det är) istället för ögonlock, som det säkert ska vara...
men egentligen gör det inte så mycket...

Jättebra!!

Fast det heter ögonlock

Kapitel 7
Sakta vaknade Savannah upp. Hon tittade ut genom fönstret och med lite ansträngning kunde hon se skuggorna av den vackra naturen och den ljusgrå rök som kom inte allt för långt bort. Första när hon rörde lite på sig märkte hon tyngden på sitt huvud. Med en lekfull knuff i sidan på sin vän vaknade han med ett ryck.
”Man kan se röken från Hogsmead. Kanske dags att byta om till våra klädnader.” Dan tittade på Savannah som om hon var galen, men insåg sedan att hon var helt rätt. Det var dags. Det var inte det att Dan var den som alltid var sist med att förstå vad som sades… eller jo, det var han. Men när man precis blivit väckt så är det väl inte många som hänger med på vad som händer.
Efter några minuter hade de båda två bytt om till sina klädnader. Savannah hade tvingat Dan att gå ut ur kupén medan hon bytte om och, trots att han egentligen inte hade något emot att hon var kvar, skickade Dan ut Savannah han med.
Inom kort började tåget sakta in och den vackra byn började synas. Snön som alltid verkade lega på tagen och stearinljusen som brann i fönstren, och där, högt över byn som en ledande stjärna, låg slottet.
Tåget stannade in på perrongen. De åtta prefekterna hoppa ut ur sin vagn och spridde ut sig över perrongen, redo att ta varsin dörr och se till så att alla eleverna kom av. Savannah och Dan tog vagnen längst bort, i sin färd dit mötte de Hagrid och vinkade glatt till honom. Väl längst bak hoppade de upp vid varsin dörr och öppnade. En efter en stormade eleverna ut. Andra till sjunde åringarna gick i sina grupper till vagnarna som tycktes gå av sig själva och Hagrids välbekanta meddelande kunde höras en bra bit bort:
”Första åringar. Alla första åringar hitåt. Skynda på! Första åååringaar!” Dan vände sig om och log mot Savannah när de såg hur de stackars 11-åringarna försökte ta sig fram till den skrämmande jätten. När det slutade att strömma ut elever hoppade varje prefekt in i vagnen de stod vid och tog en snabb runda för att se så att alla var av. Sen hoppade de ur och tog den sista vagnen som stod och väntade. Savannah tittade efter första åringarna och var nästan helt säker på att det var Jackson, Diana och två andra som just i denna stund hoppade i den absolut första båten som skulle ta dem till slottet.
Vägen upp till slottet var obehagligt tyst. Den spända stämningen mellan de två Gryffindor prefekterna och de två från Slytherin satte de andra fyra i en obehaglig situation. Med undantag för några få ord utbytta mellan dem var det tyst hela vägen. Ett leende här och där, men det var det. Efter allt för lång tid kom de fram till slottets stora portar. Dan och Savannah hoppade snabbt av vagnen följt av de två prefekterna från Hufflepuff. När de kom fram till trappan och hade tagit ett par steg stannade Savannah upp. Tog ett stort andetag och tittade uppåt mot den stjärnklara himlen och det vackra slottet som nu och framåt till maj skulle vara hennes hem. Liksom det hade varit de senaste fyra åren.
Bakom Draco kunde Savannah skymma Hagrid komma med första åringarna och bakom sig hörde hon McGonagalls klackar vandra ner för marmor trapporna. De skyndade sig allihop in i stora salen.
Det vackra välbekanta taket, skimrande av miljontals stjärnor, de hundratals flygande stearinljus och flaggor i de fyra elevhemmens färger som prydde väggarna av ett av de vackraste rummen i hela slottet. Savannah och Dan tog sina platser längst fram vid Ravenclaw bordet. På vägen kramade Savannah om några av de vännerna hon inte hade sett än och tog emot en drös med gratulationer från sina vänner. På andra sidan bordet såg hon hur Dan gjorde high fives med ett flertal av sina vänner. När Savannah satt sig tittade hon upp mot lärarbordet. Rektorn, professor Dumbledore log och nickade mot henne och hon svarade med ett leende tillbaka. Hon drog blicken över bordet och slutade några lärare till vänster om rektorn. Elevhemsföreståndaren, professor Flitwick log mot henne och gav henne en blick av beröm, en blick som nästan fick henne till tårar. Alla satte sig ner och rektorn ställde sig upp. Slängde ut armarna åt sidorna, något utåt mot eleverna. Tystnad. Inget ord sades. De gigantiska ekportarna som ledde in till stora salen öppnade sig och McGonagalls smala bestämda skepnad vandrade över det kalla marmor golvet. Klackarna som hörts tidigare hördes igen och bakom henne hördes ett femtiotal små försiktiga steg av årets första åringar. De smått förskräckta, lite nervös och i vissa fall helt förvirrade ansiktsuttryck hos dessa 11-åringar fick många av de äldre eleverna att le stora leenden då de alla tänkte tillbaka på när det var deras stund att gå där. Första september, vilket år det nu var. I allas ögon kunde minnet av detta ögonblick ses.
Förstaåringarna samlades framför lärarbordet, mellan Ravenclaw och Gryffindorbordet. McGonagall sa åt eleverna att stanna där de var och tystnaden fortsatte. Hon gick in i dörren till vänster om lärarbordet och tog ut en träpall, mycket välkänd bland de äldre eleverna och en gammal hatt, ännu mer välkänd.
”När jag ropar upp ert namn kommer ni fram till mig och sätter er på pallen. Jag kommer sen att placera denna hatt på ert huvud och det är hatten som kommer bestämma i vilket elevhem ni kommer hamna i.” När McGonagall hade förklarat vad som skulle komma för förståringarna var det inte svårt att se vilka som har äldre syskon i skolan och vilka som aldrig hade hört något liknande. Dan lutade sig över bordet och viskade till Savannah:
”Var vi så här lätta att läsa också?”. Savannah skrattade lite och ryckte försiktigt på axlarna. Vissa av eleverna stod helt chockade, antingen stirrande runt omkring sig i ett försök om att förstå vad som var på gång eller stirrande på den kvinna framför dem som hade berättat att en hatt nu skulle bestämma deras öde – mugglarfödda. Andra stirrade rakt på hatten, lite rädda, helt förtrollade av vad de just hört – halvblod. Sen fanns det de som stirrade på hatten i skräck, eller stampade med fötterna i nervositet, eller i vissa fall bara ville få allt överstökat – fullblod, eller de med äldre syskon som hade förklarat allt. Savannah såg Diana, inte allt för långt ifrån henne själv som satt på den sida bordet som var närmast. Att vara det femte barnet att börja på Hogwarts borde man ha rätt så stort press på att hamna i rätt elevhem. Men det var något speciellt med familjen Abond. Dans mamma hade varit i Ravenclaw, pappa i Gryffindor. Dan, som äldst hamnade i Ravenclaw, hans yngre bror Michael hade hamnat i Gryffindor, andra brodern Jon i Hufflepuff och systern Annie även hon i Hufflepuff. Vart Diana än hamnade skulle hon inte vara helt fel ut. Inte ens om hon hamnade i Slytherin då alla ändå var helt utspridda. Jackson å andra sidan hade båda sina systrar i Ravenclaw, liksom sin mamma hade varit.
McGonagall började med uppropet.
”Irene Abei.” En rödhårig flicka gick med försiktiga steg upp och satte sig på pallen. Hatten placerades på hennes huvud och strax därefter ropade den ut:
”Hufflepuff!”. Flickan hoppade av stolen och sprang fram till Hufflepuff bordet där de två prefekterna välkomnade henne.
”Diana Abond.” Savannah vände sig om och log mot Dan, som stirrade på sin yngsta syster som nu tog sina små korts steg genom alla eleverna för att sätta sig på pallen. Savannah visste att om det var upp till Dan skulle hon hamna i Ravenclaw så att han verkligen kunde hålla koll på henne. Savannah kände hur hennes hand greppades och tittade ner på bordet. Fortfarande med blicken fäst på sin syster hade Dan gripit tag i hennes hand. McGonagall hade knappt placerat hatten på den lilla flickans huvud innan den skrek ut:
”RAVENCLAW!” Hela Ravenclawbordet ställde sig upp och Diana, med största leendet sprang mot bordet där hennes bror satt. Även hennes äldre syskon i Gryffindor och Hufflepuff stod upp och applåderade sin syster. Efter att ha gett sin bror en high five hoppade hon över på andra sidan bordet, kramade Savannah och satte sig ner bredvid henne. Savannah log ett vinnande leende till Dan som såg på de två flickorna i chock. Hur kunde hans egen syster välja hans bästa vän istället för honom, nu var det krig.
Uppropningen av namn pågick i några få minuter till innan.
”Jackson Cleland.” Jackson vände sig om. Hittade först sin äldsta syster som gav honom en nick, och sen sin näst äldsta som log mot honom. Han tog några bestämde steg och satte sig på pallen framför alla.

Bra!!! ♥

Asbra!
Har läst igenom alla kapitlena nu, var lite svårt att läsa, lite stavfel å sånt men man vänjer sig x)

Annars är det en jättebra story!
Längtar efter mer!

Jättebra!
Vet inte om jag sagt det förut, men dina berättelser är så bra beskrivna, det är nästan som om man ser det i en film framför sig.
Stämningen blidas också rätt fort och bra.

Du borde verkligen bli författare eller liknande!!! Du er jätteduktig på att skriva, dock finns det små stavfel här och där som några redan skrivit, men för min del så gör det ingenting!!

Awesome!!!

Jättebra skrivet!!!

Jag vet att det är jättelänge sen, men Savi, som du kanske vet är jag rätt envis, så jag väntar fortfarande på mer! ♥
Please?

Haha! När jag får ork kanske. Just nu är jag på en lite för låg punkt för att ta tag i detta. ♥♥