Förbannelsen över Gryffindor även kallad: Anne White

Oftare med lite kortare tror jag. Men inte för korta. ^^)

Det gör du som du vill! Men kanske lite kortare men oftare!

Okej, ska försöka med oftare och kortare.

Mer kommer förhoppningsvis snart, men medans ni väntar kan ni kanske kika på min nya novell:
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=14113&page=1#p722006

Kaos med tidvänare.

Det var superbra! Det enda fel jag reagerade över var att det stog amma istället för mamma. Inget stort fel mer än att det blir ett helt annat ord. För er som inte vet, amma = kvinna som ger bebisar bröstmjölk om inte mamman vill det själv.

Haha, ja. Litet misstag gör skillnad!
Vad kul att du gillar det, alltid lika kul med nya läsare! ♥

Ny läsare! Och sjukt bra novell!

Hej allihopa!

Förlåt för att jag inte skrivit på länge, finns många ursäkter men vad gör de för skillnad? ^^
SKa försöka bättra mig, men ,men...



Kapitel 4 del 2 (tror jag)

resten av dagen tillbringade Anne uppe i sitt rum. Hon läste noggrant och intresserat i sina skolböcker även om en del var ganska trista ville ho veta så mycket som möjligt om vad som väntade, så hade hon ofta handlat på sista tiden. Ta reda på allt som finns, så klarar du dig bra, då kan ingen trycka ner henne. Innan hade hon tagit allt som det kom, utan att beskymra sig så mycket över det. Men detta kanske hade något att göra med att växa upp?
Milo höll henne sällskap den mesta tiden då hon satt i i sin bur och sov, men Anne släppte ofta ut henne så att hon kunde flyga kortare sträckor, mest på natten då mugglare inte var särsklit vana vid att se ugglor.
Milo hoade till lite och Anne såg upp från Trolldrycksboken och log mot henne. Hon trlttnade aldrig att se på den vackra varelsen, de kloka ögonen och de kolsvarta fjädrarna.
"Annie, det är mat!" ropade henens mamma från köket. anne flög upp på fötter och kände hur hungern långsamt spred sig i magen.
"Kommer!" ropade hon tillbaks innan hon gav en ursäktande blick till Milo, för att sedan skynda sig ner till köket.

Dagarna gick och snart kom den stora dagen, ingringad med röd penna i Annes kalender. Dagen för avfärd. Anne vaknade tidigt, hon hade packat för länge sedan och dubbelkollat oräkneliga gånger, men ville ändå vara uppe tidigt så att hon hade mycket tid på sig.
Det var en bra bit in till London opch särskilt nu på morgonen var det långa köer. Anne sneglade på biljetten, den visade fortfarande elva - tiden då tåget skulle avgå. Annelog lite lättat, hon visste inte om hon förväntat sig något annat, kanske att tiden skulle ändras? Eller perrongen? (9 3/4 ) eftrersom detta ändå var en magisk skola hon skulle till.
Spänningen forsade genom henne, som en elektrisk stöt. Klockan var bara sju när hon kom ner till köket, fullt påkläddi en röd tröja och ett par jeans. Hon kunde inte låta bli att ångra att hon gått upp så här tidigt, hennes föräldrar som skulle skjutsa henne dit skulle inte upp förrän vid tio. Hon suckade lätt och började bre en macka.
När klockan närmade sig kvart över tolv satte sig hela familjen i bilen (Anne hade fördrivit tiden med att gå på toa av nervositet).
Åtta minuter till att tåget skulle gå rusade hel familjen in till tågstationen, framför sig styrde Anne en bagagekärra med sina saker på, hon såg sig förvirrat omkring.
"Vilken perrong var det?" frågade hennes pappa hjälpsamt medans henens mamma såg sig stressat omkring.
"Eh..9 3/4." mindes Anne.
Hennes mamma stannade till och pappa såg konstigt på henne.
"Vad sa du?" frågade han, som om han hört fel. Anne som aldrig varit på en tågstation innan såg förvirraad ut utan att fatta felet.
"Perrong 9 3/4." läste hon upp högt från biljetten.
Hennes mamma sa inget, men pappan verkade ljusna till, som om han insett något. Anne såg hoppfullt på honom.
"Om vi går till perrong 9 och 10 så ser vi nog någon annan trollkarls familj som kan hjälpa oss." sa han övertygande och Anne nickade osäkert och följde efter honom bort dit.
Ovanför perrong 9 var det en stor klocka som visade fem i elva. Annes hjärta började slå snabbare, vad skulle hända om hon missade tåget? Skulle någon bry sig om att hämta henne? Hon väcktes ur hennes tankar när några äldre ungdomar trängde sig förbi henne. "Ursäkta" mumlade en av de ursäktande.
Ungdomarna såg sig över axeln och märkte att hon tittade eller mer stirrade på dem.
Den ena höjde på ögonbrynet och hon rodnade.
De vände sig om igen och hon kunde höra de från där hon stod.
"..tåget går snart, bäst att vi skyndar oss."
"Men tjejen glor ju på oss!"
"Äh, hon är säkert någon lillsyrra till någon av de andra elverna..."
Killarna vände sig om igen oc hon tittade snabbt bort och låtsades fingra med sitt hår för att de inte skullem ärka att hon lyssnat. Ur ögonvrän såg hon hur en av de ryckte lätt på axlarna och sedan sprang han..vänta lite! Mot vggen mellan perrong 9 och 10. Var han galen? Hon blundade för att slippa se kraschen, men den kom inte.
Förbryllat öppnade hon ögonen, bara för att se att han var borta. Nu sprang hans ena kompis efter honom och den här gången höll hon ögonen vid öppna. Han sprang precis som den andra rakt fram mot väggen och..rakt igenom. Hon kom på sig själv med att gapa och stängde snabbt munnen.
Den tredje och sista killen försvann igenom och hon vände sig om mot sina föräldrar. Tre minuter kvar. De verkade inte sett någonting, kunde de ens? Hon brydde sig inte om att grubbla mer på det få klockan tickade över henne.
"Hejdå mamma, pappa!" Hon omfamnade snabbt de och kramade även Anton som såg generad ut. "Hejdå gumman" mumlade hennes mamma i hennes hår. "Uppför dig nu. Gör dina läxor. Skriv varje vecka och glöm inte att komma hem på lovet. Och följ reglerna och ..."
"Hon fattar Cilla" sa henens pappa och gav henne ett litet leende.
Mamma suckade och strök bort Annes långa blonda hår som täckte henens ansikte.
"ta han om dig." viskade hon och Anne nickade stumt, rädd för att tårarna skulle komma.
Hon brukade inte ha problem med att stanna borta men nu skulle hon inte träffa de på ett bra tag. MEd några sista snyftingar och kramar tog Anne ett djupt andetad och blundade. Sedan sprang hon mot väggen, utan att bry sig om vad hennes föräldrar skulle tro. Smällen kom inte och hon andades lättat ut ett andetag hon inte visste att hon hållit. Tåget sköt och hon kämpade sig fram i folkmassorna, ursäktande med en fast blick på tåget för att inte tapa bort sig i dimman. Hon tog tag i sin koffert och försökte lyfta up den på tåget, men den var för stor och tung och träffade henens fot.
"Aj,fan.." fick hon ur sig när hon hörde skratt. Inget hånfullt skratt. Mer snällt och vänligt. Förvånat såg hun upp.


Bra slut eller? Lite långt kanske. Nu när historien har kommit igång blir det oftare kapitel. Det är nästan så att jag vill skriva mer nu...
Kommentera gärna så kommer det kanske ännu mer idag.!

DEN ÄGER!!!! MOOOORE!!! >;D

Jättebra!