Hur har kända människor påverkat ditt liv?

Joakim Thåström

Mer känd som bara Thåström


2000 - 2003
Året jag föddes och tre år senare. Dem flesta skulle tro att det inte förändra mig, men det är jag rätt säker på att jag gjorde senare tack vare det. Jag växte/växer upp med Thåström hack i hälarna. Min pappa är och var ett stort Thåström-fan, och när jag inte kunde sova när jag var liten var det låtar av honom som gällde. Han sjöng så många låtar av honom för mig, som bara sitter nu. Det var covers han hade gjort, sånger han skrivit. Allt han egentligen gjort. Och jag var inte medveten om det då, men nu vet man hur mycket det egentligen betydde att jag fick höra dem låtarna då. Det var inte direkt 'bä bä vita lamm'. Ni har kanske inte hört honom, men hans texter kanske inte är så jättebarnvänliga, men dem betyder alltid något. Dem var långsama, och Thåström hade inte den där pojkbands rösten, eller liknande. Den var äldre, speciell.

2004
Det var då Thåström började spelas i bilen, pappas skivor med honom var i bilen. Och plötsligt en dag, märkte man hur jag satt och sjöng med. Jag var inte tjejen som krävde barnmusik då, jag krävde 'Thåström'. Massa människor skulle säga att hans röst är ful och skrovlig, och att hans låtar inte är för barn. Pff, säger jag bara. Man kanske inte visste det då, men jag började förstå att det handlade om något. Varje låt handlade om något. Och plötsligt var Thåström 'min'. Han var den jag sjöng runt på hela tiden.

2007
Det här är nog året jag verkligen började förstå hans låttexter. Svordomarna? Påverkade dem inte mig? Nej. Jag svär inte, nej jag skryter inte nu, så det påverkade inte mig. Genom svordomarna började jag förstå att 'Oj, det här var ng argt'. Och det var tack vare Thåström jag började riktigt förstå hur man kunde se skillnad på hur rösterna hördes när dem var i olika känslor. Thåström lärde mig så sjukt mycket. Men det var också år 2007 man skulle älska 'Hannah Montana' och allt annat nya Disney popprinsessor. Och det var då THåström räknades som 'gubbmusik'. Då var det inte säkert att säga att man gillade honom längre. Det var tydligen fel.

2009
Detta år, detta år var nog det viktigaste i Thåström-saken. Det var då jag började lyssna honom på YouTube, överallt. Jag sa kanske inte det högt, men jag gjorde det. Jag lyssnade på honoms texter mer och mer. Och jag började förstå mycket mer än dem flesta i min ålder gjorde. Jag lyssnade mer och mer, och mer. Och Thåström var så mycket mer nu. Han var min barndomsvän. Kärlek är för dom kom ut 2009, och gud vad jag älskar det albumet. En av favoriterna är 'Linnéa'. Linnéa handlar vad man skulle kalla i ett ord 'mobbning'. Sorgen som övergått i ilska, hur han sjunger om henne. Sedan är hämd med också, han uppmuntrar det inte, men han säger itne heller att det är fel att vilja ha en hämndlystnad. Vilket jag uppskattade. Och 2009 var året jag kände mig mest utanför, och Linnéa var en av dem här låtarna som fick mig att ta kontroll.

2010 - 2011

Dessa åren var inte mina år, det är det fortfarande inte. Jag började bli deprimerad, och då var Thåström 'där'. Jag hade liksom kommit ifrån honom en del av 2010, och där stod han bara igen, redo att vara där vid min sida igen. Som en gammal barndoms vän, som en riddare. 'Kärlek är för dom' är också en av mina favoritlåtar som jag lyssnade mycket på då. Älskar den verkligen. Den är inte den där perfekta kärleksången, flesta skulle kalla den deprimerande. Det säger jag inte direkt att den inte är heller, men Thåström har alltid en verklighets syn på allting. Han var inte den där personen som bara sjöng och sa 'Det blir bättre, oooohhh, du kan klara det, ooooohhh'. Utan han visste hur det kunde vara. Vilket gjorde att när det var en låt om pepp, så var det verkligen underbart. Han menade verkligen det. Och allting var så underbart. Joakim Thåström visste hur man skulle sätta texten i en låt. Han visste verkligheten. Vilket så många andra artister glömt, bara för att bli älskade. Många är haters av Thåström. För att dem inte tycker om hans texter. Varför inte möta sanningen?


Joakim Thåström
Tack för att du har gett mig en mycket bättre syn på vår värld än den bästa läraren skulle kunna. Tack för att du inte byggde upp mina hopp, och tack för att du ändå inte förstörde mig och gjorde mig till en zombie för att dina texter var så deprimerande. Joakim, du är underbar.

Tack för allt. Jag hoppas du står kvar vid min sida för alltid och att jag en dag har glädjen att träffa dig, eller bara se dig. Tack för att du gjort så mycket för mig dessa åren. Tack för dem 11 åren, och tack för dem senaste 3. Du betyder mycket för mig. Din musik betyder mycket.

Thåström skrev låten: 'Djävulen och jag' 1989, då dem sista raderna var dem simpla;

Det är bara lilla jag...
Det är bara lilla jag...
Det är bara lilla jag...
Det är bara lilla jag... Dem sista raderna, var på något sätt... lätta. Gjorde allting lätt, jag sjunger på det mycket. Samma rader, varje gång jag känner motstånd. OCh det funkar.

Jag är bara lilla jag. Och ingen är perfekt. En läxa Thåström lärde mig 11 år innan jag var född. Och här är jag 11 år, och förstår dem.


Lite för långt o_____o ?

Squidward lärde mig att dansa så här.

Alltså vad fin din TH-historia är! Det finns så mycket fina fandoms där ute, åh.

Det måste ju vara J.K. Rowling som genom sitt skrivande påverkat mitt liv så otroligt mycket.

Jag vet inte riktigt hur, egentligen, men jag kan inte tänka mig hur mitt liv sett ut utan henne och Harry.

Jag läste Harry Potter och De Vises Sten för första gången när jag var 8-9 år gammal (alltså 1999/2000) skulle jag tro. Jag älskade att läsa redan då och läste jämt, men när jag försökte mig på Harry tog jag mig igenom kanske två kapitel innan jag la bort boken för att den var tråkig. Min mamma ville då läsa den för min ett år yngre systerson, varpå jag naturligtvis blev avundsjuk och tog tillbaka boken. Snorunge indeed.

Jag försökte igen att läsa den och denna gång föll den mig i smaken. Läste vidare och gillade böckerna som följde. Fram till Flammande Bägaren var det nog bara just så: jag gillade böckerna. Men efter fjärde boken så knäppte något till och min syn på dem förändrades. Jag kan inte riktigt förklara vad som hände men nu väntade jag ivrigt på nästa bok och nummer fem blev den första boken jag läste på engelska, bara för att jag skulle få ta del av fortsättningen så fort som möjligt.

Sen flöt det på så, jag längtade efter nummer sex och slutligen nummer sju.

Sommaren 2007 bestämde jag mig för att köa utanför SFbokhandeln, och det gjorde jag! Tillsammans med mina tre bästa vänner som även de var (och till viss del fortfarande är) Potterheads åkte jag till Stockholm och kön. Det var helt sjukt, vi köade bara i sju timmar för det var allt vi hann men det var helt fantastiskt! Hur mycket folk som helst, tv, kameror och nästan alla var utklädda. Det spelade ingen roll om man var fem eller åttiofem år, här var alla på samma nivå.

Det absolut finaste minnet från den dagen/natten var nog vid tolvtiden på natten. Kön hade gått från att vara utspridd till att vara trång och mysig (............), och alla skrek med i en ramsa som helt enkelt löd "Harry Potter", om och om igen. Det var nästan magiskt, allt adrenalin och all eufori hoohoho dör av lycka bara av att tänka på det fnizz.

Efter köandet hade jag fått en ny bekant, en kille som heter Sampo. Vi bestämde oss för att gå på ett konvent i Täby tillsammans, Rememberall 2007. Så det gjorde vi! Där träffade jag många människor som jag fortfarande har kontakt med, bland andra Elin/MindGames som några år senare blev min bästa vän. Där fanns också en tjej som heter Sofia och bara förra helgen dansade vi sönder en fest tillsammans. Jag är så glad för allt Hanna/tigi, Li och Ellen, som arrangerade konventet, gjort för den svenska fandomen. Det finns såklart så många fler som arrar fantastiska saker, men de tre har liksom gjort så mycket av min fandom.

Jag åkte på ett till konvent året efteråt, ordnat av samma tjejer som innan men denna gång var jag prefekt. En annan bästa vän och jag startade ett wrockband som har fått spelat på Wizardrock Halloween, Erised 08 och även varit förband åt Harry and the Potters när de spelade i Stockholm (!!!!!!!!!!!!!!!!! det finns inte nog utropstecken för detta hahahaha. Och HatP leder tankarna till Emma/springerraktfram som också har blivit en så nära vän, speciellt på sistone. Hon är awesome. Åh.).

Jag har också hela tiden fått en mer intelligent syn på litteratur då Harry verkligen fick mig att vilja analysera, plocka isär och förstå.

Det är liksom... så mycket. Jag har fått så mycket. Vänner för livet, minnen som jag alltid kommer ha med mig och ett utlopp för min kreativitet. Att fandomen besitter så mycket kärlek gör mig stolt att tillhöra den, jag blir alldeles varm och glad inuti (lol lame) när jag tänker på mina två kompisar som hittat varandra genom Harry Potter och ska gifta sig nästa sommar. ♥

Slutligen ska jag åka på LeakyCon nästa år och jag är så himla peppad! Träffa mer folk och få vara på samma plats som fler människor som inspirerat mig och som jag ser upp till (Melissa Anelli, Alex Carpenter, John Green etc).

Jag vet inte hur sammahängande detta blev, men det blev jäkligt långt......... Hahaha. Hade lika gärna bara kunnat skriva att jag älskar Rowling, Harry och är tacksam för vad jag fått osvosv.

Mvh jag är lame men jag älskar det. Bai!

^ Detsamma! ♥ Jättejättefint åh. Känner igen mig mycket i det du skrev och ska nog skriva ett ganska långt inlägg om Rowling nu på fredag när jag har tid :'

^ Det ser jag fram emot att läsa!

HAHA kommer säkert bli en wall of text men äh :$

Denna mannen har räddat mitt liv.♥

Simple Plan.
Fram tills för ungefär en timme hade jag ingen aning om vad det bandet egentligen betyder för mig. Sen fick jag syn på annonsen på facebook som sa att de kommer till Sverige i april och jag blev alldeles överlycklig. Visst, jag har tänkt länge att jag ska gå om de kommer hit, men jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt ändå.

I alla fall; jag började lyssna på Simple Plan år 2007 när jag gick i sjuan. Jag kommer inte ihåg precis hur det gick till, men det var någon av mina klasskompisar som lyssnade på dem & tipsade mig. Jag fastnade direkt och tyckte de var jättebra, speciellt låtarna Grow Up, Welcome To My Life och I'm Just A Kid. Jag antar att jag lyssnade på dem ett tag, men de var aldrig mitt absoluta favoritband då.

När jag gick i åttan släpptes albumet Simple Plan och jag började lyssna på bandet igen. Min bästa kompis försökte ta livet av sig ett antal gånger under den tiden, vilket gjorde att jag och flera av mina andra kompisar inte mådde så himla bra heller. Jag lyssnade hade Save You på repeat och bara hoppas att allt skulle bli bra en dag.

2009 var allt bättre, överlag, men jag hade en ganska jobbig period då också. Sedan jag gick i femman hade jag spelat innebandy i samma lag och tyckte att det var hur kul som helst, men allt eftersom vi blev äldre blev tränarna mer & mer seriösa. De började toppa laget och bara de som var duktigast fick vara med och spela i slutet av de viktigaste matcherna. Jag tillhörde de som fick sitta på bänken oftast, men jag intalade mig alltid att det var bäst så. Jag ville ju att laget skulle vinna, och om så länge vi gjorde det var jag glad. Det var bara det att efter ett tag började det gå för långt. Tränarna började toppa laget vid nästan varenda match. Även om det bara var en seriematch som inte hade någon betydelse för våran placering var det ofta någon - jag & en-två tjejer till, som allt oftare fick sitta och titta på. Det hemskaste av allt var inte att vi inte fick spela, det var att tränarna ljög om det. De kunde använda ursäkter som att vi inte varit på den senaste träningen, trots att vissa andra i laget missat halva säsongen på grund av fotboll. Det här sänkte mitt självförtroende oerhört mycket och till slut kom jag till en punkt när jag insåg att det enda innebandyn gjorde var att skada mig. Jag ville inte ta all skit längre; jag var inte så mycket sämre än någon annan, jag förtjänade att få vara med lika mycket som de andra tjejerna.
Då började jag lyssna på Simple Plan igen, för jag kom ihåg en låt som handlade som att gå vidare - Time To Say Goodbye. Den låten fick mig att inse att det inte var okej att behandla mig som tränarna gjorde; att jag inte längre ville låta dem bryta ner mig. Så jag gick till en träning & sa att jag var trött på allt, sen kom jag aldrig mer tillbaka.

En sista Simple Plan-låt som betyder oerhört mycket för mig är Perfect. Den har varit med mig under alla dessa år & gråtits till x antal gånger. Den har beskrivit hur jag känt för min pappa under alldeles för många tillfällen under min uppväxt.

Åh, under alla dessa år har jag kallat Green Day för mitt absoluta favoritband, men jag har insett nu att Simple Plan är det band som betyder mest, trots att jag inte lyssnat på dem mest. Jag älskar verkligen verkligen dem. ♥

Lady Gaga

... har stärkt min självkänsla
... pushat mig att fortsätta när jag bara har velat ge upp
... och sist men inte minst gett mig otaliga magiska eureka-moments av inspiration.

Hon är ett geni och någon jag verklgen vill se lve/träffa någon gång i livet.
Det närmsta jag har kommit att se henne är väl konsertfilmen från Madison Square Garden, då jag fascinerad satt och insåg att miss att miss Germanotta förmodligen för alltid kommer förbli den enda som kan sitta i bara underkläder och högklackade stövlar och spela piano och beröra mig till tårar.

Jag började lyssna på henne när Pokerface kom. Jag minns att jag såg musikvideon, och i en av de översta kommentarerna hade någon skrivit att hon var "a wannabe Britney Spears who never is going to succeed." Eller något i den stilen, minns inte ordagrant.
Jag blev lite sur på den där kommentaren, haha, för jag gillade ju det jag precis sett. Även fast jag hade lite svårt att riktigt fatta hela Lady Gaga's koncept så var jag ändå dragen till henne redan då.

Och ja, ni vet ju hur det gick sen, idag är hon megakänd.
Och jag har hållit fast vid hennes musik, avgudat alla låtar hon gjort, satt henne i topp av mina listor över favoritartister.

Hon är den enda människan vars musik jag ständigt har sökt mig till när jag har mått dåligt eller känt mig osäker. Jag lovar att jag skulle vara en ännu mer vilsen människa idag än vad jag redan är, utan stödet jag haft från hennes låtar.

kan inte komma på någon annan än J.K Rowling.
Har ändå känt mig så himla deppig gällande 'end of an era'-blabla (PDD anyone?) så ah.
År 2008 så blev jag nyfiken om Harry Potter - jag hade trott det var något 'killigt', någon tönt i glasögon. Gosh, vad fel jag hade. Jag hade sett/hört (jag minns inte så noga hur jag fick reda på det) att det var en bra serie, och nu när jag var en liten början till bokmal, kunde jag ju göra något åt min nyfikenhet. Jag frågade min äldre bror om vi hade några, och fick alla sex första böckerna, bar dom tungt i famnen och lade dom i min hylla. Jag minns att det året var 2008, för min bror sa samtidigt att sista boken hade släppts året innan. Jag provade att läsa lite ur den, men fastnade inte.
Ett tag efter det, jag minns inte hur länge det var, kan ha varit den hösten eller hösten nästa år, gjorde jag ett försök igen, tog ett tag om boken och läste. Och jag fastnade. (jag vill lägga till att jag satt på toa och läste, jag brukar alltid läsa tidningar eller så samtidigt....)
Jag läste ut första, och började på den andra. Jag berättade för mina vänner om att jag hade läst första, och en annan vän till mig berättade att hon hade sett den tredje filmen! (''Med en tant/dam som blåstes upp'' - hade dock inte läst tredje/sett tredje så fattade inte vad hon menade.) Men ingen annan hade fallit för det.
Jag läste ut CoS, och såg filmen. (Glömde lägga till att jag såg filmerna precis efter att ha läst böckerna - läste första boken, såg första filmen osv.) Och började på tredje - som blev min favoritbok! Och äntligen förstod jag vad min vän menade HAHA.
Och till slut hade jag läst alla sex böcker, och insett att dom här böckerna - jag älskade dom. Det är inte bara böcker för mig, det är inte bara böcker för flera andra, det är något som jag kan sjunka in i när jag vill, jag kan försvinna till Harry, Ron och Hermione när jag vill. Det är en annan värld. Det är sjukt svårt att förklara, men det gav mig en känsla av glädje och lycka.
När jag läste sjätte boken, kommer jag ihåg att min vän Nicholas - en ibland jobbig kompis, men han är sådär kompis-härlig ändå, för han gillar Harry Potter, han sitter framför mig och ibland viskar han ''SOM I HARRY POOOOTTER'' till mig ♥ iaf, han fick veta att jag läste Halvblodsprinsen, och sa ''---- ÄR HALVBLODSPRINSEN!! '' och jag satt där och sa ''.... JAG ÄR INTE DÄR ÄN '' och blev lite ''jahapp. spoilad :c''.
Men så kom min födelsedag år 2009, tror jag det var, eller kanske 2010, och vad fick jag då?
(Nerladdad) Halvblodsprinsen och DÖDSRELIKERNA. ♥ Samma födelsedag fick jag min kamera, som tog en av mina första lyckade foton. En av de bästa födelsedagarna, just för att jag fick det jag önskade mig - Halvblodsprinsen och Dödsrelikerna. En film och min första, allra egna bok. Jag började läsa Dödsrelikerna, jag såg Halvblodsprinsen samma dag och blev så rädd när Dumby drack den där drycken att jag sprang ur rummet (hatade ljuden usch spyfobi</3 kan dock se det nu! var samma sak med femman och tvåan ehe)
Jag läste Dödsrelikerna på 4-5 dagar, den har gått sönder hur mycket som helst nu eh, och sen hade jag läst alla böcker. Jag hade läst alla böcker av serien jag älskade. Jag läste om dom, om dom, blev medlem på Fefo.se, hade inte upptäckt mugglis än då, och sen kom 2010. (kanske det var då jag blev medlem på Fefo... där jag slumpade ett val på elevhemmen och blev Slytherin?!? blev fett besviken, hade tagit efter böckernas ''SLYTHERIN ÄR ONDA'' (jag har dock insett att ni inte är de, ni rara ormar) och HAHAH var fett Gryffindor p.g.a. trion.)
År 2010 kom, och vad hände det året? Första delen av Dödsrelikerna. Jag visste inte om jag skulle se den, detta bestämdes sen med min bror, men jag gick sedan på den på nyårsafton och det var helt... arnckdbe.
Jag hade upplevt en Harry Potter-film för första gången, jag hade suttit inne på bion och sett min första Harry Potter-film på bio. Jag hade sett Dödsrelikerna del 1 på bio. Jag har kvar min biljett fortfarande, tänk, på nyårsafton kl. 14.00 såg jag den.
År 2011 kom, och jag blev medlem på mugglis. Jag var mest nörd det här året, jag började sticka min halsduk till slut och jag läste alla trådar på mugglis här. Och då insåg jag verkligen hur stor betydelse Harry Potter har för mig. Rupert Grint kom till Sverige år 2010/2011 (kommer inte ihåg HAHA) och då jag läste att han var i Trollhättan blev jag helt hyper. ''OMGOMGOMGOMG RUPERT GRINT ARGH TROLLHÄTTAN AAAAH''.
Sedan kom dh2-sidan på sf, och jag läste och såg trailern gång på gång. Sedan kom den nyheten upp.
Åldersgräns: 15 år.
Vet ni vad jag gjorde när jag läste det? Grät. Jag grät, grät, tror inte jag någonsin hade gråtit gällande Harry Potter innan. Inte så mycket. Berättade med gråt i halsen och tårar på kinderna för mamma, och min bror fick veta att och ringde mig. Han tröstade mig, och sa att när den kom ut skulle vi se den första delen och den andra, och jag började bli gladare.
Sedan kom 11-årsgränsen, och jag började faktiskt gråta där med HAHA. Hade längtat på mycket till ''gala-kvällen'' hos min bror, som vi kallade det, men sedan tänkte jag ''kanske kan se den ändå''.
Min bror ringde i juni/juli, kommer inte ihåg när, och sa att han visste att det var 11-årsgräns och frågade varför jag inte hade sagt det (... ehe) men bestämde att vi skulle se den. Herregud, det var sant, JAG SKULLE SE DEN.
Juli var här, och hela Mugglis såg fram emot det (och PPD spökade, om jag tänker rätt), och sedan hörde jag om att (nu orkar jag inte skriva alla, men ja...) några mugglisar var i London, på premiären, och tittade lite smått. Och insåg då hur jävla snygg Matthew är(HAHAH var tvungen).
Och så kom.... 13 juli!! Jag såg den inte då, men blev mer och mer spänd inför filmen, och skulle se den i 3D (tror jag hade bestämt det redan då....) men jag tror att det fortfarande gick och boka då min bror sa att han kunde den dagen men inte hans flickvän, som skulle följa med. Jag minns att jag försökte hålla mig borta från mugglis för att signaturerna spoilade mig (...... mhm) men jag kunde inte, så jag scrollade förbi signaturerna.
Och då var söndagen den 17:nde.. INNE.
Jag ska berätta om det redan innan filmen började.
Jag satt på ICA med min bror medan hans flickvän skulle fixa godis (dom två är 23, btw) och jag satt med mobilen i handen och cola i den andra, och godispåse i fickan, och skrev till min vän om hur nervös och glad jag var som skulle se sista filmen, och hon svarade att hon var magsju. Iaf, och jag var så nervös och glad och pirrig och allt. Jag hade en svart blixt i pannan, och jag minns att när jag gick på toa innan filmen började, tog jag slut på pappret (.......) och tjejerna (som btw i kön till toan pratade med sin vän och berättade om att dom älskade harry potter!! inte enda hp-fanet i borås woho) bakom mig skulle gå dit, men jag sa blygt ''det finns inga papper kvar'' och fick höra tack, och att jag var mogen som sa det av min bror och hans flickvän, och sedan satt vi och pratade om... jag minns inte vad det var vi pratade. Jag satt i en bio, säkert full av folk som sett alla filmer och fans, och sedan började filmen. Filmen var den bästa jag någonsin sett. Jag grät, jag skrattade, jag blev rädd, jag blev lycklig. Jag blev lite av allt.
Och tidigare idag bläddrade jag förbi alla ''50 reasons why we'll miss Harry Potter'', hade på dh2-soundtracket (det finaste ♥ ) och höll på att gråta.
Jag har fått vänner genom Harry Potter. Jag har funnit ny musik tack vare Harry Potter (Oliver Boyd and the Remembrall & Let's Lumos ♥ ) och ah. Jag är så tacksam för Harry Potter.