Från elände till lycka

Super

Bra!

Jättejättebra amandalffwxfg!

Har gått ett litet tag, men kapitel tretooooon kommer nu

13. Läraren i försvar mot svartkonster

”Professor Kirke. Undervisar första året på Hogwarts. Elevhemsföreståndare för Slytherin.” Professor Thodernus Kirke såg ut över den spända klassen och granskade varje elev. Mira kände sig lite olustig när han såg på henne. Det var mannen som hon och Lily hade sprungit in i kvällen innan. De hade sett Professor Black vid frukosten, och hennes blåmärke hade antagit en gulnande nyans under natten, och det var inte bara Lily och Mira som hade reagerat på Professorns ansikte vid frukosten. De flesta eleverna i stora salen hade suttit och viskat och pekat diskret på Professorn som försökt dölja det med sin ljusa snedlugg så gott det gick.
”Nå, i det här klassrummet ska jag försöka lära er att försvara er mot onda krafter och besvärjelser.” Professor Kirke såg ut över klassen igen. Eleverna satt knäpptysta och såg på läraren. Det märktes att klassen tyckte att professorn vad en aning skrämmande.
”Ni kan börja med att slå upp inledningen i boken och läsa.” Sade Professor Kirke. De läste under total tystnad, eleverna rörde sig knappt vid bänkarna. Hur mycket Mira än försökte koncentrera sig så kunde hon inte få grepp om texten. Hon kom ihåg en formel som Lilys bror Albus hade använt kvällen innan i uppehållsrummet för att minnas en text. Försiktigt drog hon ut sig trollstav och mumlade formeln. Det hördes ett brak och hennes stol ramlade ihop. Förfärat såg hon sig omkring. Alla elever såg på henne. Professorn såg upp från sin kateder. Åh nej! Tänkte Mira förtvivlat, stolen som hon nyss suttit på låg i en hög av träbitar. Det gnistrade oroväckande om träbitarna. Professorn kom fram till henne och grep tag i hennes arm. Han drog upp henne och tittade argt på Mira.
”Jaså, du tyckte att det skulle vara kul att slita sönder stolen va? Använda lite magi?”
”N-nej prof-f-essorn!” Stammade Mira. Professorn drog fram Mira till katedern och slängde fram ett pergamentstycke från en låda. Han viftade förargat med trollstaven och en liten text dök upp.
”Ta med det här till Professor Black.” Sade han tyst med ilsken röst till Mira. Hon vågade inte säga emot. Skräckslagen skyndade hon sig ut ur klassrummet, hon hann inte ens ned för trappan till våningen under innan tårarna började rinna. Det var orättvist. Hon menade det inte, hon ville bara lära sig det som stod i boken. Väl framme vid Professor Blacks kontor knackade hon på dörren och torkade bort tårarna med ärmen. Det kom inget svar inifrån. Hon öppnade dörren och såg sig omkring.
”Hallå? Professorn?” Mira klev in på kontoret och satte sig. Allt var tyst. En bokhylla täckte den bortre väggen och utanför ett fönster skymtade Mira sex höga målstolpar. En skål på skrivbordet fångad Miras uppmärksamhet. Hon gick fram till bordet och ställde sig över skålen. En dimmig vätska virvlade omkring och hon kunde skymta en man långt där nere. Nyfiket petade hon med fingret i vätskan och en virvlande känsla grep tag i henne. Hon föll genom vätskan och landade på ett hårt stengolv. Hon reste sig hastigt upp och såg sig omkring. Det var exakt samma kontor som hon nyss hade suttit i, skillnaden var att det var mörk ute nu och att Kirke stod och stirrade rakt på henne.

Sååå bra *Flashback-Fenixorden* Du skriver HELT amazing

14. Minnet

Mira vände sig om och såg att det som Professor Kirke egentligen stirrade på var professor Black.
”Åh, professorn! Förlåt mig, men jag ramlade ner i en dimma i stenskålen…” Hon avbröt sig mitt i meningen. Professorn verkade inte ha hört eller sett henne.
”Professorn?” Frågade Mira och viftade med handen.
”Menar du allvar?!” Utbrast plötsligt Kirke. Mira hoppade till och backade bakåt ett steg. Otroligt nog gick hon rätt igenom skrivbordet.
”Ja, varför skulle jag ljuga?” svarade Professor Black kyligt, ”och som jag har talar om för dig så har jag redan en man.” Fortsatte hon. Kirke fick ett rasande uttryck i ansiktet och tog två långa kliv fram till Black. Hon räckte honom bara till axlarna eftersom han var så lång. Han var på vippen att säga något men istället hördes en smäll och Professor Black låg på golvet. Mira flämtade till och det gjorde även Professor Black. Kirke vände sig om och stormade ut ur kontoret.
”Jag som trodde du var okej, äckliga smutsskalle.” Muttrade han innan han försvann. Mira sprang fram till sin professor och försökte röra henne, men det gick inte. Hon gled bara rakt igenom. Och till sin förfäran såg hon hur professorn grät. Mira kippade efter andan, men det gjorde ingenting eftersom professorn inte verkade se henne. Blod hade börjat droppa från där knogen hade träffat henne. Mira såg sig förtvivlat omkring. Vad tusan var det här för ställe? Professor Kirke hade ju slagit henne! Professorn fortsatte att snyfta och gråta ihopkrupen mot bokhyllan. Och så plötsligt hörde Mira någon som pratade lång borta. Hon lyfte blicken mot taket och så helt plötsligt var hon uppe ur stenskålen igen. Rösterna hördes utifrån dörren och Mira skyndade sig att sätta sig på en stol. Dörren öppnades och in klev Professor Black. Blåmärket var fortfarande gulaktigt, men det såg inte lika illa ut idag. Hon pratade ivrigt med Professor Longbottom i örtlära. De båda stannade i dörröppningen.
”Miss Mist. Vad gör du här?” Undrade Professor Black. Mira såg på professorn, hon hade nyss sett henne sitta och gråta på stengolvet, och nu stod hon i dörren, helt samlad och log. Mira var helt förvirrad.
”Öh, jo… Professor Kirke skickade hit mig”, sade Mira blygt, ”och förlåt för att jag inte väntade utanför. Jag trodde…” Professorn avbröt henne.
”Det är ingen fara.” Men hon sneglade misstänksamt på stenskålen på skrivbordet.
”Är vi klara Professor Longbottom?” Undrade Professor Black och log mot Professorn bredvid.
”Ja, självklart. Jag lämnar er ifred.” Han vände sig om och försvann ut genom dörren.

”Andra gången du är här på två dagar.” Sade Amanda allvarligt. Mira sneglade på minneshållet och sedan tillbaka på Professorn.
”Jo, jag kommer från lektionen i försvar mot svartkonster. Professor Kirke sa åt mig att ge er den här.” Sade Mira och Amanda rös ofrivilligt till när hon hörde namnet på professorn. Mira räckte fram ett ihoprullat stycke pergament och såg forskande på Amanda. Amanda tog det och undvek flickans blick. Hade hon sett minnet? Är det därför hon ser så skrämd ut? Amanda läste brevet:
Den här eleven har vandaliserat en utav skolans klassrumsstolar och jag föreslår därför straffkommendering. /T. Kirke

Mira såg nervöst på Professor Black, hon undrade om professorn visste något om hur Mira hade sett henne bli slagen. Professor Black tittade granskande på Mira.
”Berätta vad som hände.” Sade hon kort.
”Professorn, det var absolut inte meningen att trilla ner i skålen! Jag borde inte gått in på ert kontor!” Utbrast Mira och såg nervöst på Professor Black som hade blivit vit i ansiktet vilket gjorde att blåmärket framträdde ännu tydligare.
”Det jag egentligen menade var hur det kommer sig att jag har fått en lapp där det står att du har ”vandaliserat” skolans möbler?” frågade Professorn med iskall röst, ”men berätta istället… vad du såg i minneshållet.” Sade Professorn. Hon såg mycket arg ut.

Bra!

Jättejättejättebra Amanda...min...vän! ♥ ♥

HHAGDJSLHFDDKKS BRAAAA MERRRRRRR

TackTack för era kommentarer! ♥ Ännu ett kapitel..

15. Tillbakablickar

Mira antog att det var bäst att säga sanningen.
”Jo, j-jag såg er, Professorn, och Professor Kirke.” Hon böjde ner huvudet eftersom hon inte vågade se på Professor Black. Det hörde sen suck från professorn och när Mira tittade upp såg hon att Professorn satt med huvudet i händerna.
”Mira”, Mira såg förvånat upp, hon var inte van att bli tilltalad med sitt förnamn, ”du måste lova att inte säga något.” Sade Professorn.
”Såg du något mer?” Frågade hon sedan och naglade fast blicken på Mira.
”Nej, jag lovar!” Sa Mira. Professorn såg ursinnigt på henne.
”Sanningen nu Mira.” Sade hon strängt.
”Det är sanningen, jag l-lovar.” Allting hände så snabbt. Professorn hade tagit fram sin trollstav och riktade den mot Mira.
”Legilimens!” Mira såg för sin inre blick när hon gick till den gamla skolan och alla flyttade på sig och viskade om henne så fort hon kom nära. Hon såg sin mamma ligga i en kista, kall och död, hon såg sin far slå henne och skrika hemska ord och hon såg Kirke slå till Professor Black så hon ramlade ner på golvet. Det var över lika plötsligt som det hade börjat. Mira satt flämtande på stolen och skakade. Hon var plötsligt alldeles kallsvettig. Men värre var att professorn stirrade på Mira med stora ögon.
”Jag…”, hon såg ner på sitt trollspö, ”är hemskt ledsen. Jag vet inte vad som flög i mig. Jag var tvungen att veta.” Hon såg upp på Mira igen.
”Ingen skada skedd Professorn.” Sade Mira försiktigt. Men det var inte helt sant. Hon hade försökt under många år att förtränga minnet av sin mamma i kistan. Men nu hade allt bubblat upp till ytan igen. Hon kände hur tårarna började rinna. Nej! Jag får inte gråta. Sade hon bestämt till sig själv. Men lik förbannat rann tårarna längst kinderna. Och mitt emot henne satt Professor Black och såg fullkomligt förfärad ut.

Amanda förstod det inte. Hade hon verkligen gjort så mot en elev? Vad hon verkligen så hemsk? Den lilla flickan som påminde henne så mycket om sig själv, hur kunde Amanda göra så här mot henne? Mira grät, det såg hon.
”Mira”, sade hon försiktigt, ”förlåt mig. Det jag nyss gjorde finns det ingen ursäkt för.” Amanda försökte samla sig igen.
”Jag förstår fullkomligt om du är arg på mig.” Mira skakade på huvudet.
”Jag är inte arg, Professorn. Det är mitt fel. Jag skulle inte ha snokat.” Mira torkade tårarna ur ögonen.
”Åh, jag klandrar dig inte”, Amanda gav Mira ett litet leende, ”minnessållet stod ju framme. Det var jag som var oförsiktig. Men var snäll och tala inte om för någon om vad du såg. Det skulle ge mig… en massa problem.”
”Självklart inte professorn. Och jag antar att du såg det samma som jag såg nyss?” Frågade Mira osäkert.
”Ja, och ännu en gång ber jag om ursäkt. Det var verkligen inte rätt, det jag gjorde.”
”Det gör ingenting. Bara ni inte heller berättar för någon om min far.” Sade flickan. Amanda suckade och såg besvärat på Mira. Hon ville inget hellre än att hjälpa flickan. Men för nuet verkade det orättvist att inte lova detsamma som flickan lovat henne.
”Då säger vi så”, sade Amanda och såg ner på sitt skrivbord, det lilla stycket pergament som Mira kommit med låg fortfarande där, ”och angående den här lappen så är jag säker på att du inte menade något illa med stolen.” Mira skakade på huvudet.
”Nej, jag svär.” svarade Mira.
”Då ser jag ingen anledning till att hålla dig kvar här.” De båda reste sig upp.
”Visst har vi lektion med er nu?” Undrade Mira.
”Ja, det kanske är lika bra att vi går bort till klassrummet, eller vad säger du?” och så lade Amanda till, ”om det är något du vill prata om sen, så tveka inte att komma till mitt kontor.” Mira nickade; ”tack Professorn”, sade hon och de båda log mot varandra.


-----------------

Något som kan förbättras eller nåt?

Kanske värt att nämna att jag har skrivit 29 kapitel på denna ff och att den är klar, så det finns ett slut.. Med andra ord, den kommer inte hålla på i all evighet som ffs jag har läst ibland gör.. x)
Kram på er!