Asgeir - Voldemorts Högra hand

Tackar!
___________________________________

Kapitel 2, avslutning

Gårdagen hade varit lyckad, hans bror hade dykt upp och nu skulle han kunna ta det lite lugnt i några dagar. Det enda han behövde göra var lite förarbete nu på morgonen, Asgeirr satt vid sitt stora skrivbord och den enda ljuskällan var ett gammalt stearinljus. Med fjäderpennan i högsta hugg, doppade han den i bläck för att sedan skriva ned några snabba rader, brevet var adresserat till hans herre - för innan Zack började jobba åt honom, så skulle han behöva ställas inför Mörkrets herre. Snart var han klar med det korta brevet, han stoppade ned det i ett kuvert och förseglade med sitt speciella sigill, med den gyllene ringen som stod att finna på hans vänstra hand. Snabbt ögnade han igenom det för att sedan stoppa det i en innerficka i morgonrocken innan han gick till matsalen, där skulle han förmodligen finna sin Storebror. Med snabba steg korsade Asgeirr ett flertal rum och gick nedför en trappa innan han kom till matsalen. Matsalen stod tyst, eller nästan, längst bort log Zack mot honom medan han verkade peta sina naglar med en stor kniv.
"Hur har natten varit?" Frågade Asgeirr, artigt och med ett litet leende.
"Den kunde inte ha varit bättre, efter Numergards hårda stengolv och britsar, så är en sådan där säng mer välkommen än himlen. Fast det lär jag väll aldrig få veta..." ett elakt flin syntes på Zacks läppar, "om det finns något som himlen, så har jag en biljett i första klass till helvetet." Avslutade Zack, ett rungande skratt lämnade hans läppar, förmodligen roade tanken honom.
"Ja du broder, jag antar att du har ätit? Jag skulle bara ge dig det här.." Asgeirr fick brevet att segla genom rummet med trollstaven, "..utan det där kommer min herre förmodligen att döda dig." Avslutade han. Zack fångade kuvertet och stoppade det innanför bandagen, sedan klappade han på stället där han hade stoppat in brevet.
"Mitt liv är säkert nu. Men jag måste säga att jag tyckte det var roligare förr i tiden, i sandlådan. Där du levde i nåd och onåd på mig och inte tvärt om. Nu har du ett slott och har förmodligen mer makt än jag någonsin kommer få. Jaja, jag var aldrig taktikern, eller byråkraten i vilket fall som helst. Så den här får jag unna dig." Sa Zack med ett sorgset uttryck i ansiktet, men Asgeirr märkte den subtila blinkningen hans bror hade sänt honom.
"Nej det är nog bäst att du ger dig av, skulle du kunna säga åt en tjänarinna att hon ska komma upp hit och servera frukost, fråga efter Afrodite om du orkar." Sa Asgeirr, med ett litet leende som spelade på läpparna, hans äldre bror nickade bara och lade en hand på sin yngre bror axel, tryckte den lite lätt innan han försvann.
"Zack, jag hoppas verkligen att du klarar inträdesprovet med mindre mardrömmar än vad jag gjorde." Viskade Asgeirr när hans bror hade försvunnit ut ur matsalen, ut ur Asken rakt in i ett brinnande inferno.

Med snabba steg hade han tagit sig ut ur matsalen, med tankarna som snurrade i huvudet på honom, hur var denne mörkrets herre? Med ett leende tänkte han på brevet, det kunde inte vara en trevlig man om man behövde ett brev för att inte bli dödad. Tanken på att en sådan människa skulle existera fick det att bubbla av lycka inom honom, visade det sig att han inte var värst? Greppet om Katanan hårdnade, snart skulle han säkerligen få göra det han var bäst på och det han var bäst på, var inte speciellt trevligt.
När han var halvvägs genom det stora huset, så mötte han en mycket söt tjänarinna och hon verkade stelna i skräck vid åsynen av honom.
"Hey, är det du som är Afrodite?" Frågade han, med ett litet leende och en road ton på rösten. Förskräckt nickade hon, det verkade som om hon väntade sig det värsta.
"Bra, ibland har man tur. Min bror ville dig något, ta med dig frukost också." Sa han och knyckte lite snabbt med handen, pekade bakåt med tummen, mot stället där matsalen fanns. Fortfarande utan att tala, så vände flickan snabbt på klacken och verkade storma mot köket. Inom Zack så bubblade det av lycka, han fullkomligt älskade skrämda människor - deras oförmåga att prata gjorde det värt att se ut som han gjorde. Snart stod han ute på husgården, med det knastrande gruset under sig och framför honom såg han den stora ormfontänen. Eller det han trodde var en ormfontän innan det hade gått upp för honom att det föreställde en drake, det hade varit en lättnad. Något så majestätiskt som en orm skulle inte passa hans bror, drakar var visserligen stora ödlor med vingar - men dem hade en helt annan aura än en vidrig liten orm. Med ett leende och icke anande vad det var för en människa han snart skulle möta försvann den äldre brodern från husgården med en knall. Uppe på andra våningen, i ett fönster, så kunde man se Asgeirr stå och stirra ned på den fläck där hans bror precis hade försvunnit från. Skulle det här vara den sista gången han såg sin bror? Efter att ha varit separerade så lång tid? Kanske, det berodde på hur bra han klarade inträdesprovet.

Med en knall dök Zack upp framför den stora herrgården - det andra enorma huset han hade besökt på två dagar. Gjorde engelsmän inget annat än att bygga monsterhus? Teorin kändes fånig, men å andra sidan började även det här kännas fånigt. Dock så var skillnaden mellan denna herrgård och hans broders monsterhus stor, trotts att det var en solig morgon verkade denna herrgård ständigt ligga i mörker - till skillnad från hans brors hus, där solen enkelt nådde husets väggar och tak. Med en tung suck började han gå uppför gräsmattan, men innan han hade gått halvvägs så såg han en rörelse i gräset, länge bort. Misstänksam av sig som han var drog han svärdet och riktade spetsen bortåt, ett eldklot bröt fram ur spetsen och for över gräsmattan, snabbt. Eldbollen träffade sitt mål och han kunde se hur varelsen sprang runt i extrem smärta, där den brann. Från ljuden och siluetten att döma verkade det vara någon form av fågel. Det här var ju bra, första gången han skulle träffa någon som han själv, det vill säga en mordisk galning och han dödar hans favoritfåglar, bra jobbat.
Resan från gräsmattan till dörren var därifrån felfri, när han kom upp till dörren så väntade redan en man på honom. En ganska lång, smal man med blont slitet hår och ögonen verkade döda. Som om personen hade lidit av en extremt sjukdom, länge. När han såg Zack så tittade på honom, med ett förvånat ansiktsuttryck, men till skillnad från betjänten från gårdagen, så verkade denna mannen inte rädd.
"Vem är du?" Frågade han och Zack hörde hur hans röst darrade av tillbakahållen ilska.
"Jag ska träffa din herre och mästare, jag är här på min brors order och det kan jag bevisa." Sa han, med ett retsamt leende han ogillade redan den här mannen. Snabbt drog Zack fram kuvertet och räckte över det till dörrvakten. Det sigill som blänkte rött på brevet fick den unge mannens ögon att vidga sig, sedan tecknade han åt den nya gästen att följa efter honom. Även denna gången steg han in i en enorm hall, i mitten av halltaket såg han hur en enorm kristallkrona blänkte. Resan från hallen, till mästarens speciella rum var kort. Till skillnad från hans egna bror så verkade denne mannen föredra att röra sig så lite i huset som möjligt, hans bror hade placerat ut alla rum han behövde i hela huset - förmodligen så var han bara rastlös. Snart steg dem in i rummet där mörkrets herre väntade i sin tron, en tron som var ett mästerverk i all sin brutalitet. Mörkrets herre var allt annat än Zack hade föreställt sig, han var mer fördärvad än han själv, med sina röda springor till ögon, näsan som bara var ett par smala springor i det likbleka ansiktet.
"Bra jobbat Draco." Sade han, med en röst som fick nackhåren att resa sig på Zack, den var kall, släpig, nästan som om rösten tillhörde döden. Mannen, som tydligen hette Draco, stapplade snabbt fram och räckte över brevet innan han försvann ut ur rummet. Allt eftersom han läste brevet så blev hans leende bredare, snart förvred hans leende det bleka ansiktet.
"Sätt dig för all del, min bäste man. Så du ska ta över din brors arbete för ett tag och sedan fortsätta i mina ledband, ja det skulle sannerligen bli intressant. Speciellt eftersom jag börjar bli uttråkad." Sade mörkrets herre och Zack kunde höra tonen av gillande i hans röst.
"Uttråkad?" Frågade Zack oförstående. Denna frågan fick det att lysa upp av skadeglädje i Voldemorts ansikte, han skrattade lite, men snart började han förklara.
"Jag vill att du visar din lojalitet, detta gör du genom mord. Så mitt uppdrag till dig är att välja ett torg i London och döda så många mugglare du kan, om du vägrar så kommer du inte lämna detta huset levande." Sa Voldemort, fortfarande med ett skadeglatt leende på läpparna, hans långa vita fingrar, fingrade kring trollstaven. Detta hade Zack märkt, han försökte dra blicken från trollstaven för att möta Mörkrets herres blick.
"Inget svårare? Då sätter jag igång direkt." Sa han och reste sig från stolen. Voldemort log, men innan han lät Zack gå därifrån sa han lugnt.
"Din arm, du ska bli märkt."
Gästen vände sig mot sin snart, nya herre, lindade upp bandagen runt sin vänstra arm och sträckte fram den. På Armen såg man hur mängder av purpurfärgad ärrvävnad täckte nästan hela armen och att det bara var på vissa ställen vanlig hud lyste igenom. Vid åsynen av detta log Voldemort, sedan satte han trollstaven mot sin nya tjänarens underarm och mumlade. Smärtan som uppstod i Zacks underarm fick honom nästan att skrika, det kändes som att armen stod i brand. Smärtan från tortyren i Numergard gjorde sig påmind och det kändes som han ännu en gång låg där på det kalla stengolvet, utan kläder och ständigt blev torterad. Lika fort som smärtan hade dykt upp hade den försvunnit och när han återigen kunde se utan att fläckar dansade framför ögonen på honom, så fanns där ett märke på den vänstra armen. Ett svart märke där en dödskalle hade öppnat munnen och ur munnen slingrade sig en jättelik orm.
"Sådär nu kan du gå, nu kommer jag hitta dig oavsett om du utför ditt uppdrag eller inte." Sa hans nya herre och Zack förstod att om man inte kunde genomföra det, så skulle man bli dödad. Men det hindrade inte honom, trotts att det fortfarande kändes som att hans arm slickades av lågornas hetta så log han, för han visste att han snart skulle få göra det han tyckte mest om av allt. En röd glimt syntes i Zacks ögon, en glimt som han delade med sin bror, när mord var enda utvägen.

Medan hans äldre bror mötte deras herre och mästare, så satt Asgeirr lugnt vid sitt matsalsbord och läste tidningen. Tålmodigt inväntade han frukost och den skulle snart anlända, han hade nämligen hört hur någon var på väg mot hans håll ett bra tag. Snart steg en kvinna in i rummet, det var Afrodite, med ett leende slängde han undan tidningen och synade den vackra flickan medan hon ställde brickan med hans frukost framför honom. När hon hade gjort det, så frågade hon med en darrning på rösten.
"Ni sökte mig?"
"Du behöver inte vara rädd för mig har jag ju sagt. Ja jag sökte efter dig, sätt dig och ta en kopp te." Svarade Asgeirr henne, med ett litet leende. Afrodite sjönk ihop på närmsta stol och lättnaden över att inte bli bestraffad syntes lång väg. Asgeirr log mot henne, räckte över en kopp med te och en av sina egna smörgåsar. Förvånad över denna trevliga gest, tog hon emot dem och ställde ned dem på bordet.
"Så du skulle kunna börja att berätta mer om dig själv?" Frågade han, henne. Afrodite tog en tugga av sin macka, lätt generad över denna fråga - för det hörde inte till vanligheten att Herren försökte ha ett samtal med sina tjänare. Innan hon började berätta så svalde hon tuggan och smuttade lite på sitt te.
"Jag växte upp..."

Torget var fullt av människor, mugglare som korsade det i all stress. Zack log, han hade utfört en desillusionsförtrollning på sig själv och därmed så såg människorna honom inte där han stod i mitten av torget. Med ett leende lätt han förtrollningen försvinna, drog svärdet och högg huvudet av mannen som var närmast. Blodet skvätte ned han själv och ett flertal andra människor, vissa stannade upp i chocken, andra skrek och flydde i panik. Dem som hade stannat i chock var snart även dem döda och deras blod skvätte ned torget. Ett bubblande skratt trängde upp ur Zacks strupe, detta var han bäst på och det var inte speciellt trevligt. Dödandet fortsatte, dem han inte kom åt med svärdet dödade han enkelt med en förbannelse, det var som om en demon hade släppts lös och skulle straffa människorna för deras synder. Straffa dem för deras svaga, bräckliga och patetiska existens.
_______________________________

Hoppas ni tyckte det var lite värt att läsa igenom, jag kan inte påstå att jag är jättenöjd. Kändes väldigt långt och ja, som ni märker så är det numera två huvudkaraktärer - Zack har sällat sig till dem.

Det var verkligen värt att läsa Du får gärna skriva mer om du har tid! Brutala bröder de där båda...

Jag gillade det skarpt sin jag sagt innan är jag typ kär i Zack!! han är en underbart härlig karaktär och jag älskar att han använder svärd det enda jag inte gillar är hur du har gjort Draco ,emn det är för att jag gillar honom xD men du har så klart gjort det realistiskt men som sagt super bra kapitel

Jättebra, älskar hur du bygger upp karaktärer och miljöer med dina beskrivningar!

Trevligt, trevligt. Jag skulle gärna skriva mer, men det tar ett tag att skriva ett kapitel - men jag gick en promenad på 7km nyss, så tänkte på lite eventuella händelser senare i serien.



Gött! Jo svärdet gör honom lite mer personlig, vilket var meningen. Och ja, jag skapade Draco efter hur han skulle bli i en sådan värld - han har inte mentaliteten att kallblodigt döda människor, sedan att ha Voldemort runt sig konstant gör att man kan se lite sjuk ut. Det är ju trotts allt som att ha döden hängande över dig dagarna i ända. ^^

Grå Damen

Tackar!

Ja och jag gillar att han använder det mer än staven jag gillar hans tragiska historia med och han kallblodiga skratt och hur han ler åt allt nej Draco har ju inte det det är drf det är så synd om honom, men som sagt det är mer värklighetstroget och jag väntar med spänninge på fortsättnignen

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

den här Fanfictionen borde bli en bok!

NU! pandan , nu har jag läst allt och jag älskar den! jag älskar hur du byggt upp dom båda karaktärerna på ett eget sätt.. den hä ffn är verkligen unik och jag tänker absolut bevaka den, jag måste få veta vad som händer med bröderna!

soooooooo gooooooood!!!! super bra!!!!!!!!

Det är riktigt roligt att ni uppskattar karaktärerna och FFn, det ger mig verkligen energin att vilja skriva mer!