De utvalda

"Även fast jag är lord är jag även särling, Vina har viss makt över mig, hon har förbjudit mig att ta reda på sådant och ha kontakt med dig och slottet" mumlade Ethan. Men han kanske kunde smyga runt henne?
"De var de värsta i mitt liv med...Jag var ibland inte ens säker på om du levde...".

Eletha nickade, "Jag lovad dig att leva." mumlade hon. Om man nu kunde kalla hennes sätt att leva, som Ethan sagt, andas hade hon gjort, men knappt mer.
"Men om du skriver och jag sänder det vid poststationen i den närliggande byn och de skickar den tillbaka hit?" ger hon som förslag.

Ethan nickade sakta, det var en bra ide. "Jag gör det imorgon...". Men nu ville han bara tänka på Eletha. Han kysse henne mjukt på näsan.

"Fråga om min syster lever med." bad hon, hon drog handen genom hans hår, hon älskade att göra så och gjorde det än.

"Det ska jag, jag lovar" mumlade han och ryste sedan lätt av behag då hon rörde hans hår. De var kort, Vina ville ha det så och han orkade inte ha det långt...

"Jag saknar det långt." mumlar hon och tackar honom med en kyss. Mycket hade förändras med honom, "Jag gillar inte Vinas sätt att bestämma." mumlar Eletha, hon hade inte tvingat honom till något, inte så mycket i alla fall.

"Inte jag heller" mumlade Ethan. Han hade inte fått bestämma vad han skulle ha på sig, inte om han fick träffa sin familj, inte sitt utseende...

"Det är inte snällt av henne." mumlar hon, Eletha ville inte baktala Vina, hon hade säkert goda sidor med, bara att Eletha inte märkte dem.

"Nej....". Ethan tittade upp lite på Eletha. "Jag hatar att vara lord..." mumlade han. Han hatade mycket. Han kramade henne hårdare.

Eletha såg bekymrat på honom, "en du gör mycket gott, tänk på det. Jag är stolt över dig." sa hon och kysste honom mjukt.