De utvalda

Ethan suckade och drog henne så nära sig som det gick. "Var inte ner" mumlade han mot hennes öra. "Vi har varandra nu, jag tänker aldrig släppa dig igen vad Vina än gör".

Eletha nickade tungt, "Du har rätt." säger hon och försöker le lite. Hon la armarna om honom och såg in i hans ögon, "Vi har varandra." log hon.

Ethan log. "Ja vi har varandra". Han kysste henne igen, ömmare och ivrigare än förut. Det kändes nästan för alla dessa år sedan, då de var i huset de hade i byn, några andra bodde där nu, och hans bröder var säkert vuxna...Kanske hans föräldrar var döda...

Eletha nickade tyst och besvarade slutligen hans kyssar. Hon började knäppa upp sin egen skjorta, få av sig den nu.

Ethan hjälpte henne av med det sista av skjortan och lät sina händer vandra över hennes kropp även om han inte var lika ivrig nu, tankarna på resten av hans familj gjorde ont...

Eletha log lite, "Vi behöver inte, vi kan bara mysa." sa Eletha, hon var inte heller så på det. Hon kände sig bara nere och Ethan verkade inte heller på humör.

Ethan nickade och la sig bara med henne i famnen och drog en filt över dem. "Jag tänkte på min familj...Mina bröder är vuxna nu, och vem vet med mina föräldrar?".

Eletha nickade, "Vi kan bara hoppas att de lever." sa hon ömt och kramade om honom. Så som hennes syster, som Simon, alla stora. "Jag saknar dem." mumlade hon fram.

"Jag med..." mumlade Ethan och begravde ansiktet mot Elethas hals. "Om de är borta...Någon blir jag förkrossad...". Han blundade och suckade tungt.

"Kan du inte ta reda på det? Du är lord, skriv till prästen om du inte kan ta dig dit." sa hon och drog in hans doft, hon älskade honom och villa aldrig om igen förlora honom. "De tolv värsta åren i mitt liv var så jag visste om din existens men inte fick vara med dig." sa on, det hade krossat henne totalt.