prs yehet & kkaebsong

"Jag gosade väl visst med dig? Bet dig i örat och allt?" Mumlar Joshua och låter blicken glida mot Zihao som sätter sig upp i sängen. "Det är aldrig jobbigt att vara med dig Zihao, jag vet bara inte hur jag ska agera omkring dem med dig.. Det var så länge sedan." Viskar nittonåringen och gömmer ansiktet i en kudde.

”Jo, men innan vi somnade var du jävligt motvillig och gav all uppmärksamhet till hunden”, gnällde Zihao och slängde sig över Joshua, började anfalla honom med en massa små kyssar över både ansiktet och håret, ner mot halsen och nyckelbenen. Jo, det var bäst att ta tillfället i akt om han nu inte skulle få klänga på sin fästman under resten av dagen. ”Du..bete dig bara som du brukade göra? Det borde väl gå? Eller har jag förstört allting precis som vanligt?”

"Jag var lite små sur på dig." Påpekar Joshua helt ärligt och gömmer sig försiktigt i sängen, kvider till när Zihao börjar lämna kyssar över hela honom. "Zihao, klart du inte förstört.. Jag har inte träffat dem på länge. Efter allt som har hänt, är min kontakt med dem lika stark. Hur sorgligt det än må vara." Jo, han saknar dem så jävla mycket, hur de brukade gosa för två år sedan, pratade om allt och alla.

Det var faktiskt väldigt sorgligt och Zihao kände sig defintivt skyldig. Han lutade sig tillbaka en aning med ögonbrynen lätt rynkade.
”Men det måste inte vara så, vet du väl? Nu har du ju chansen att bygga upp kontakten med dem igen. Snälla ta den chansen..” mumlade tjugoåringen och strök försiktigt några fingrar över de puffiga kinderna som han älskade så ofantligt mycket. ”Kan hålla mig ur vägen och försöka hitta någon annan jag känner. Antar att Tonks och Lupin kommer? De är trevliga..”

Att prata om detta får hjärtat att sjunka i kroppen medan han kravlar sig fast i Zihaos arm.
"Jag vet inte.. Det är inte så lätt, istället för att veta att jag hör hemma hos dem, nu är jag bara orolig över vad jag säger. Urlöjligt, eller hur?" Mumlar han och gnager försiktigt i sin fästmans arm. "Men det är klart jag vill ha dig med mig... känns bara som att sex år av att konstant umgås med mina vänner gått åt skogen på den senaste tiden. Antagligen är det bara mina tankar, och se tycker inte likadant. Men ändå."

”Du, de älskar dig verkligen, Joshua”, försäkrade Zihao och frustade till över den andres nafsande. Patetiskt gulligt och underbart, men det gick inte riktigt att ta in nu när den yngre var så pass sorgsen. ”Och jag tänker inte gå någonstans så länge du inte vill det, okej? Så länge du lovar att inte hålla tillbaka någonting. Prata med dem om precis vad du vill, skvallra och bara ha det kul.” Tjugoåringen satte dig i gränsle över fästmannen och fingrade lit förstrött över de slanka axlarna. ”Kommer du ihåg den första gången jag gjorde såhär? Visst var det underligt..nästan lite skrämmande faktiskt.”

Ett leende stryker sig över Joshuas fylliga läppar, och stryker försiktigt fingrarna över den äldres armar.
"Bra.. Jag kommer inte klara mig utan dig ska du veta." Berättar han och nafsar försiktigt i Zihaos hand, dock försvinner de dumma tankarna om vännerna, när han sedan sätter sig i gränsle över honom. "Väldigt skrämmande för mig, faktiskt."

Zihao skrattade till och nöp tag om Joshuas kinder, en vana han defintivt behövde göra sig av med.
”Vill du veta en sak? Det var ta mig fan minst lika läskigt för mig”, erkände han och släppte kinderna, för att istället lämna en lång kyss på de dör fylliga läpparna. Jösses, han kunde verkligen aldrig få bog av varken dem eller kinderna. Helt ärligt kunde tjugoåringen inte få nog av den andre överlag. ”Jag var så otroligt rädd i början..att jag skulle göra något fel eller säga något dumt.”

Joshua fingrar försiktigt på Zihaos armar med ett blygt litet leende.
"Med tanke på att vi i princip inte tyckte det minsta om varandra åren innan, klart att vi var rädda om vårt förhållande.. " resonerar nittonåringen, besvarar kyssen som får honom att må så mycket bättre. "Hmh.. Vi båda så en hel del skit i början, men allt löste sig eller hur?'

”Det var väl ändå jag som sa mest skit, men du har helt klart rätt..båda två gjorde bort sig en hel del”, konstaterade tjugoåringen med ett varmt leende och betraktade den yngre, försökte att ignorera det faktum att armarna kittlades något alldeles förfärligt när Jodhua fingrade på dem. ”Alla mina kompisar trodde att jag hade tappat förståendet helt, antar att dina trodde samma sak om dig? Kanske de fortfarande gör det..skulle faktiskt inte förvåna mig ett skit.”