Skriva av sig-tråden

Jag brukade mest umgås med dom (''vännerna'' efter skolan men sen när dom började bli som dom är nu så umgås jag inte riktigt med någon Bara några människor och det är typ en killkompis, en annan kompis som bor i Täby och så finns det människor från mugglis men dom träffar jag inte så ofta. Alla säger att det blir bättre efter högstadiet och jag tror det men saken är att allt detta påverkar min skolgång och jag är rädd att det kommer även påverka mina chanser till ett bra gymnasium :<

Vad hade du tänkt gå för linje på gymnasiet?

Och om du inte umgås jättemycket med folk efter skolan så kan du ju alltid plugga lite extra då och bara koncentrera dig på att ta dig igenom högstadiet. Jag minns alltid den tiden i mitt liv med kalla kårar utefter ryggraden! =/

Det låter mycket bättre! Jag har tänkt sam-beteende. Jag kommer nog göra mitt bästa för att hålla hög fokus på skolarbetet även om jobbiga människor kommer i vägen.

CrimsonFlikkah - Sam brukar ju inte vara så svårt att komma in på heller, så bara du tar dig igenom det hela så är det nog inga problem. =)

Glöm inte bort att göra trevliga saker på fritiden också, så att du inte blir för uppslukad av plugget och blir ledsnare och ännu mer irriterad. Man måste tillåta sig själv att bara må bra ibland också.

Någon som vill byta pappa med mig så är jag öppen till förslag. Tvivlar på att någon skulle ville ha min pappa däremot.

Jag har inte känt äkta lycka på länge ... har mest bara varit nere. P.g.a. skolan. Är så himla trött på den bara. Vill bara vara hemma. Har dessutom skolkat mycket mer i nian än vad jag gjorde förut. Vill bara att det här ska vara över. Få sommarlov. Börja gymnasiet.

Fick reda på idag att en kille i som gick Sam dog förra veckan. Han hade en sjukdom som gjorde att hans muskler förtvinnade sig, tyvärr helt obotlig och hans hjärta gav upp helt enkelt. Men det gick så snabbt, han hade visserligen legat på sjukhus ett tag, men på måndagen var han på bättringsvägen och han skulle få komma hem den här veckan. På onsdagen var han borta.
Jag kände honom inte egentligen, har gått i samma skola som honom både på högstadiet och nu första året på gymnasiet och har väl hälsat på honom och så. Men jag bröt ihop inombords ändå på minnesstunden.
De berättade om att han hade varit så glad över att få börja gymnasiet för att han kände att han verkligen fick lära sig så mycket. Och han var så glad över att få ha bild nästa läsår, för han ville bli arkitekt. Och han var alltid så glad och positiv trots sin situation. Och mitt under tysta minuten så började solen skina jätte mycket in i hela aulan och över själva altaret som stod på scenen, min kompis stod bredvid mig och hennes tårar bara rinner och mina brann hårt bakom ögonen trots att de inte föll. Sen spelades en låt som hans assistent på högstadiet (han hade kommit in på en musikhögskola i Stockholm, annars hade han antagligen följt med till gymnasiet också (om det fanns de möjligheterna dvs)), hade skrivit och spelat in.
Sen gick jag och en annan kompis som gick i hans klass ut, gick fram till några av hennes kompisar/klasskamrater och bara stod där och höll om varandra. Sen kom deras (och hans) mentor. Hon berättade om att en av hans högsta drömmar hade varit att få gå på en riktig hockey match, något så enkelt, så himla enkelt, men han hade aldrig haft möjligheten. Så hans assistent nu hade tagigt med honom på två stycken den här säsongen och han hade varit så glad över det. Kan ju säga att jag kramade om min vän lite hårdare då.
Alla visste ju att det kunde hända, det var ju bara en tidsfråga egentligen, men det gick så fort. Vi trodde ju att han skulle hinna ta studenten åtminstone. Och det här gräver upp andra känslor också, då en tjej som jag kände som gick på skolan tog självmord förra terminen (natten till min födelsedag till och med).
Vila i frid. Du kommer vara saknad.

Vet du hur det känns?När det gör ont ända in i själen? Så ont att du inte kan andas? Att varje andetag är så tungt att ta att du inte vet om du klarar av ett ende till? Att vara så rädd för morgondagen att du knappt kan somna på kvällen? Jag vill inte gå och lägga mig, för jag vill inte att nästa dag ska gry. Men ändå gör den det, och det är ingenting jag kan stoppa. Var är människor när du behöver dem som mest? Tja, de ignorerar dig för att det är rädda för dig. Eller vad vet jag, men de vågar inte prata med mig, knappt ens se på mig. Vad har jag gjort för fel? Jag öppnade upp en liten del av mig för lite människor. Jag vågade, och hoppet fanns verkligen där. För en vecka sedan trodde jag på förbättring. Allting såg så himla ljust ut, och jag gav mig själv löftet om att kämpa, och försöka tackla det svåra. För trots allt såg det ut som om jag kanske inte skulle vara så ensam längre. Men nu ångrar jag mig, ångrar allt jag sagt. För människor kan inte titta på mig. Är jag så hemsk? Är jag så förfärlig? Eller är det ytligt? Jag har gång på gång i mitt liv öppnat, och blivit sviken. Men så nu väntade jag, och sedan gjort det där som alla sagt att man ska. Men se här sitter jag igen, så sviken, så sårad att jag inte vet om muren någonsin igen kommer att kunna brytas. Jag ser absolut ingen mening med livet längre. Det finns ingen mening med att gå upp på morgonen. det finns absolut ingenting jag ser fram emot. Alla de där roliga sakerna, resa till japan om några veckor, alla människor jag ska få träffa, ingenting jag vill göra mer. Jag önskar få krypa ner under täcket och stanna där för evigt. jag vill inte ha något med världen att göra mer. Den senaste veckan har bara gått per automatik. Det som måste göras har gjorts, men inte mer. och det är knappt ens jag klarar av det. För det gör så jäkla ont. Varje minut känns, varje ögonblick är ett bortkastat ett. någon annan människa i världen skulle bli överlycklig över mitt liv. Och jag önskar att om jag kunde donera någonting, så skulle det vara mitt liv. Jag vill ge det till någon bättre behövande, någon som förtjänar det bättre.

Finns här om du vill prata, jag lovar ♥

Nu har jag gått och funderat på detta i en hel vecka: Vad gör jag egentligen här på mugglís?
Skulle nån märka om jag försvann?