Skriva av sig-tråden

Det är bra.
Varsågod, jag gör så gott jag kan.

Om två veckor ska jag åka till småland med alla sexor. Man fick välja tre personer man ville dela rum med, jag och tre kompisar valde varandra så vi skulle kunnat få vara med varandra, om inte Nikolina kom. Hon ville vara med mig, Hanna och Cecilia, hon hatar Linn. Eftersom man är garanterad att få vara med en av dem man väljer så kommer någon av oss få vara med henne, men det vill ingen av oss! Nikolina är taskig, hon kallar Cecilia för tjock, säger att jag har små ögon i negativ ton och att Linn är den tråkigaste hon vet. Hon typ avgudar Hanna, säger att hon har fint hår, stora fina ögon och massa andra "snälla saker". Egentligen vill hon bara vara med Hanna, det har hon sagt själv, en gång när Hanna var borta sa Nikolina att hon saknade Hanna och då frågade jag om hon bryr sig om hanna mest, hon svarade ja. fy, jag blir så jävla sur. Hon har förstört hela den här resan för oss!
__

Nikolina har gett mig sämst självförtroende, hon jämför mig och Hanna. Hanna har fint rakt hår, mitt kan inte bestämma sig för om det ska vara rakt eller lockigt och det är alltid lite rufsigt. Enligt Nikolina har jag små ögon. Jag är taskig. Och jag tror att hon tycker att jag är tjock. Jag är smal för min längd, men Hanna är smalare än vad hon borde vara (Hanna är ofta ledsen för det).

Varför kan jag inte bara få vara den jag är? Nästan alla jag har hängt med har sagt något om typ vad ja har på mig, hur jag ser ut eller liknande. Fattar de inte att det har gett mig dåligt självförtroende. Jag kan stå i en kvart och fixa håret, ändå blir det inte bra eftersom jag måste tänka på vad alla andra ska tycka, eller när jag ska välja kläder.... Det är extremt jobbigt och jag orkar inte med det. Jag har slutat vara med många för de håller på alldeles för mycket, men det finns några som jag inte kan sluta bry mig om. En del säger visserligen det på ett bra sätt, på typ ett snällt sätt, men en del säger det med en spydig ton och det är hemskt. Det har blivit bättre, men jag tror det är för att de har insett att de inte kan ändra på mig mer. Eller iaf inte få mig att sminka och kleta på 10 ton mascara samt med brunkräm osv.. (haha ta inte illa upp, det är fint med smink, orkar bara inte själv bry min om sånt). Längtar till gymnasiet, där jag kan börja om från början.

...
WHAT THE.....!!!!

Hatar mitt liv.

Det är du inte ensam om... jag gör det också.

Ganska lagom läskigt. Eller ja. Jag vet inte, jag känner mig lite borta.

var hemma hos min pojkvän igår. De har verkligen släppt in mig i hans familj, alltså de är verkligen som en extra familj. Jag har blivit otroligt mycket mindre stressad sedan jag träffade han, och han vet precis hur jag fungerar, precis vad han skall säga och allt men ja. Det är lite läskigt ändå. För det kom på tal att vi skall åka till hans andra hemland, och typ träffa hans bror som bor där och kansk elite andra släktingar och ja, jag blir lixom lite, chockad men också nervös. För de räknar mig verkligen som en del av familjen. Det är fin och massa positivt och känns riktigt bra men samtidigt blir jag typ nervös.

Näe ni. Ni ska inte hata era liv, ni ska vara stolta och glada över att ni får leva! Förstår att ni kan ha det jobbigt och svårt, jag har känt så också. Men kämpa på. Jag lovar, det blir alltid bättre så småningom, det är bara hur länge man orkar kämpa som räknas. ♥

Skolan går åt helvete och det stör mig för att det är bara några veckor kvar tills vi slutar och jag känner mig som en liten skit just nu. Under utvecklingsamtalet bröt jag nästan ihop. Jag har inga starka sidor kvar längre. Mitt självförtroende är fittigt och jag ska tillbaka till BUP. Jag tar avstånd från stora grupper och det har påverkat mig mycket. Mina vänner tar avstånd från mig och alla vill typ bråka. Jag har en åsikt och alla ska säga emot mig. Jag känner att en stirrar på mig och frågar personen vad står på och den svarar inget men sen så märker jag att den personen skriver ett avskyvärt blogginlägg om mig. Folk känner att dom kan tvinga mig till vad som helst. Dom behandlar mig som om jag inte vet bättre själv.
''Din lektion börjar''
''Jag vet, ska bara vänta en minut..'' <-- pågrund av att min macbook var seg.
''DU MÅSTE''
''Jag fattar. Du behöver inte säga till mig''
''Lycka till med din framtid'' säger personen med världens stöddiga ton.
Vem fan tror du att du är?

''GÖR DET HÄR. NEJ DET HÄR. DU MÅSTE ÄTA. DU KOMMER DÖ OM DU INTE ÄTER NÅGOT. DU ÄR 1 MINUT SEN DU KOMMER FAILA HELA 9AN. DU ÖVERDRAMATISERAR''

LÅT MIG VARA!!!!
Jag är trött på att alla ska trakka mig när dom får chansen. Små detaljerande, oviktiga saker blir till stora grejer och JAG vet inte hur jag ska göra saker så jag måste ha andra som säger åt mig. Är det något fel på mig? Har jag gjort något som stör dig? Stör mina åsikter dig? Kan du inte bara säga det utan att peka ut mina brister hela tiden? Om jag är så dålig sluta umgås med mig då. Jag kanske inte behöver vänner. Ensam är starkast.

CrimsonFlikkah - Känner igen en hel del av det där, särskilt det med vänner. Problemet med att gå i skolan är ju att man blir ihopföst med människor som man kanske egentligen inte passar så bra med.
Har du ett umgänge förutom de du träffar i skolan? Det kan vara en idé att hålla ögonen öppna i alla fall.

Att ha vänner man mår dåligt av är egentligen sämre än att inte ha några vänner alls, även om det är svårt att undvika folk man ändå träffar varje dag. =/