prs yehet & kkaebsong

"Zihao, tro det eller ej men jag vet vad det är du tänker. Ingen hämnd." Säger Joshua lugnt och sansat, medan han sätter sig ner på en plats vid bordet. Nej, det skulle inte hjälpa någonting alls. "Plus kan du inte skylla på mig, det två gör lite som de själva behagar, har blivit van vid det nu."

Äsch, det var väl klart att Zihao åtminstone inte skyllde något på Joshua. Allting var ju faktiskt Fred och Georges fel. Tjugoåringen betraktade den yngre med stora ögon ett slag innan han tog ett skutt upp på stolen bredvid. Det gick ju lite sisådär, men upp kom han i alla fall. Bättre än ingenting, trots att stolen var på tok för liten för honom. Jösses vad mycket enklare allting hade varit om han varit lite kortare och mindre. Nu var det ju tyvärr inte så, men ändå.

Att se hur den stora lurvbollen försöker skutta upp på stolen, är extremt roande för stackars Joshua, som inte kan undgå att le.
"Vad vill du ha för något? Macka och bacon? Amerikanska pannkakor?" Nittonåringen fortsätter att råda upp flera olika alternativ medan han endast drar åt sig ett äpple åt sig själv.

Att Joshua bara verkade ha planer på att äta ett litet äpple, fick Zihaos bräckliga humör att droppa ännu mer. Insåg nittonåringen inte att han behövde äta mer än bara det? Herrejösses. Tjugoåringen placerade tamt framtassarna på bordet, vilket måste ha sett riktigt lustigt ut, och kände hur svansen okontrollerat började svinga fram och tillbaka. Mat var aldrig fel, även om fästmannen behövde äts mer än ett äpple så tänkte han inte protestera genom att inte äta själv.

Med ett magert leende på läpparna börjar Joshua lägga upp både bacon, amerikanska pannkakor och frukost på Zihaos tallrik.
"Det kommer bli en hel del onyttigheter sedan," resonerar den yngre medan han gnager på sitt äpple och snuttar på sitt varma te. Bortförklaringar. "Om jag nu ska orka äta lite tårta och annat, kan jag inte proppa i mig alldeles för mycket till frukost."

Men hallå, om jag behöver äta sådär mycket så behöver du äta dubbelt så mycket. Du börjar se aningen för smal ut, Joshua. Med ett litet gnällande läte fiskade tjugoåringen upp en pannkaka i munnen som han började vifts med framför den yngre. Kom igen, bara en. För min skull. Tjugoårongen betraktade sin fästman med stora, glansiga ögon. Det kanske inte hjälpte så värsta, men åtmsintone lite. Han visste att nittonåringen var svag när det kom till gulliga saker.

Nej, Joshua kan inte hindra sig själv från att skratta till, Zihao är alldeles för söt för sitt egna bästa...
"Okej, okej.." börjar nittonåringen och tar pannkakan från Zihao för att börja gnaga lite på den. Det känns äckligt, alldeles för mycket för hans mun som inte klarar av tjock mat. Dock tvingar han ner det, han ska inte ner i samma väg. "Bara för att du är så söt och omtänksam.

Åh, jag vet att jag är söt, tro inget annat. Zihao slängde en snabb blick mot Joshua innan han också började kasta i sig av maten. Nåväl, nu hade nittonåringen inte direkt slängt i sig maten, men det var i alla fall vad dennes fästman gjorde. För han var verkligen extremt hungrig. Utsvulten och lätt förbannad på Fred och George. Vad den yngre än sa om hämnd så skulle tjugoåringen defintivt ha den. Hämnden var alltid ljuv, punkt slut.

Joshua rynkar lätt på näsan och lägger undan den halvätna pannkakan på tallriken innan han återgår till sitt äpple, alldeles för mycket.
"Du verkar väldigt hungrig.." Påpekar han tyst medan han skuttar på det varma teet, och ser på Fred som slingrar sin arm om Zihao.
"Förlåt, vi menade inte att skrämma ihjäl dig." Försäkrar han och ruskar försiktigt i det lurviga pälsen.

Skrämma ihjäl honom? Det var fan de minsta tvillingarna hade ställt till med. Nu hade stackars Zihao ont i onödan, på grund av deras lilla trick. Ja, han tyckte mycket riktigt extremt synd om sig själv. Med mörka, lätt mordiska ögon, sände han en lång blick mot Fred. Så lätt skulle pajasen inte komma undan, även om det nu verkade som om ilskan halvt on halvt rann av tjugoåringen - tjugoåringen som inte flr sitt liv kunde få svansen att sluta vispa omkring i luften. Fy fan vad pinsamt. Och ännu mer pinsamt skulle det bli efter frukosten, usch.