De utvalda

Ethan nickade nöjt. "Det låter perfekt, det verkade ha gått som jag velat det, tack". Han sträckte ut armarna och drog ner henne vid sig. "Vad skulle jag göra utan dig nu?".

Eletha log och kysste honom, "Inget." flinade hon och mumlade sedan, "Akta klänningen, Vina kommer slå ihjäl mig om den skrynklas." säger hon.

Ethan såg med lätt rynkad panna på henne. "Vadå? Hotade hon dig?" frågade han oroligt. "Kan du låsa dörren?" bad han sedan, han ville inte att någon skulle komma in.

Eletha skakade på huvudet, kom upp och låste dörren. "Nej, men ska nog lämna den åter i bra skick ändå." log hon och kom fram till honom igen.

"Då får du ta av den och kanske hänga den över en stol så du kan sova med mig" log Ethan och la armarna under huvudet och gäspade lätt.

"Allt för min herre." flinade hon och började snöra upp klänningen. "Hjälp mig." bad hon och vände ryggen mot honom så han kunde snöra upp.

Ethan skrockade lågt och satte sig upp och sträckte sig fram och snörde upp den. "Så där ja" sa han när klänningen började falla av henne.

"Tack" log hon och drog av sig klänningen. Hon la den på en stol och månskenet lyste in på hennes kropp. Hon hade ådras men kroppen hade ärren sen förr och var mer smidig, tränad och smal.

Ethan studerade henne, men lite sorg i blicken, han såg alla ärr..."Du är vacker" sa han dock bara, för det var hon, det hade hon alltid varit och skulle alltid vara.

Eletha log och med ett skratt kröp hon intill honom. "Jag som tycker du är det." log hon mjukt och kysste honom.