Life - Lupple & Medi PRS

Hon nickade och kysste honom mjukt över läpparna.
"Seså var nu en snäll varg och ge mig lite saft." bad hon och såg på Luna.
"Mår du bra?"

Luna såg på henne och samma sekund hon tappade fokus så försvann hennes klor. Hon svalde hårt och reste sig upp med förvirrad blick. "Jag mår fint, hur mår du?" Frågade hon och tog sig till kylskåpet för att ta fram saft åt henne. Något var ju oerhört fel. Men vem skulle hon prata med? Inte Sammy, han skulle ju tappa det. Gabriel kanske, han visste ju massor med saker. Eller någon av de äldre. Eller Olivia? Hon var ju väktaren. Ett leende spred sig över hennes läppar och hon skyndade sig tillbaka med saften och drog till sig papper och penna och började skriva. /Jag förlorar mina krafter, jag kan inte skifta ordentligt. Vet du varför? Säg INGENTING till Sammy eller Gabriel just nu./ Skrev hon med snabb och vacker handstil och gav henne pappret och väntade in hennes reaktion.

"Jag mår så ra som möjligt." hon skrattade och tog upp lappen.
"Kan kolla böckerna." Viskade hon och log.
"Men först vilar vi lite. Jag blir så trött." Hon llog mot henne.
"Sen kan vi kolla vad du behöver."

Luna log mot henne och vid hennes första ord. Kan så började hon högt att skratta. Trots att det inte var roligt för fem öre. Men hon tänkte inte låta killarna snappa upp minsta lilla ord gällande detta. Det skulle bara göra allting värre. Hon tystnade när Olivia gjorde det och log mot henne. "Jag hjälper dig till soffan? Eller vill du till sängen?" Frågade hon ömt och kramade hennes hand som ett lätt tack. "Prata inte om detta." Mimade hon bedjande innan hon reste sig upp och hjälpte henne upp på fötterna.

"Soffan. Sängen är på övervåningen." Hon log mot henne och smekte hennes hand.
"Du kommer att finna svaret." Viskade hon och tog fram en bok och började läsa tyst.
"Har du ont i fötterna?

Luna nickade sakta. "Okej soffan, dit ska vi. " Log hon och ledde henne dit men lite klampande steg. Hjälpte henne att lägga sig ned och bäddade ned henne i soffan och satte sig själv på golvet och såg på henne. "Jätte. Det är så sjukt. "Viskade hon och började försiktigt massera dem. "Jag kan inte stå upp länge." Fortsatte hon viskande, i hennes öra. Knappt hörbart. "Är jag döende? Bara nicka om det är så." Fortsatte hon sorgset. Oroligt.

Hon började att le stort och visade upp symtomen och pekade på sin mage och sedan hennes.
"Grattis." mimade hon och sträckte sig efter henne.
"Kom." Hon kunde inte låta bli att le stort.
"Jag ska inte säga något." Hon smekte sin mage.

Luna stirrade på boken, helt chockad och sedan på Olivia. Hur hon pekade, det var så himla underligt men sedan- hennes otroliga lycka och hon fattade. Hon var gravid, hon var gravid. Åh såklart hon var. Hur kunde hon inte ha fattat det? "Detta är. "Viskade hon och skrattade till. Hon var glad för det, trodde hon. "Sjukt." Avslutade hon innan hon tog sig upp i soffan och kramade om Olivia. "Hur ska jag berätta?" Viskade hon och rörde försiktigt vid sin egen mage.

Hon log och höll fingret mot läpparna. Hon reste sig pp.
"Så vad ska vi göra?" Hon gick fram till frysen och tog fram en bulle och lade den i den kalla ugnen.
"Ropa på Sammy." skrev hon och räckte över den.
"Sen är det du som frågar." visakde hon.

Luna drog upp filten över sina ben och följde henne med blicken. Olivia betedde sig underligt och hon själv hade börjat gråta, av lycka. Hon var inte direkt den som grät men hon kunde inte hindra tårarna. Hon skrattade samtidigt som tårarna rann och försökte samla sig. "Vad ska jag fråga?" Fnissade hon så tyst hon kunde och försökte att finna någon grund att stå på. "Älskling. Kom lite. "Viskade hon skrattande och snart kom Sammy ut till dem och såg på sin älskade med förvirrad och orolig blick. "Vad har hänt?" Frågade han och gick fram och försökte torka hennes tårar men hon kunde ju inte forma en endaste klar mening. Han såg på Olivia. "Vad?" Sa han och hans oro syntes.