Skriva av sig-tråden

Jag vet inte, det är därför jag ska anmäla det.
Ja, det har man ju. Speciellt när det gäller sitt eget namn.

Vi ska prata med lärare snart.

ok, det kommer ordna sig... hur enkelt som helst!

Ja, det gör det nog.

Jac: Mammor kan vara det bästa som finns, men också det värsta. Din mamma vill bara dig det bästa. Hon försöker bara tänka att du ska ha det så bra som möjligt, hon försöker skydda dig. Jag ska trösta dig och säga att jag är 15, och jag får inte heller färga håret, varken för mor eller far. Men man kan helt enkelt inte få allt här i livet, och det är någonting vi bara måste inse. En dag fyller du 18, och då får du bestämma över dig själv, du kan göra dina egna val och du får ta konsekvenserna för det som blir fel. Än så länge är det dina föräldrar, och din mamma som gör det. Och därför kanske man bara måste stå ut med det. Du kan alltid lägga upp bevis för din mor, försöka visa henne att det inte så farligt. Ni kan annars ingå i deal, att du får färga håret när du nått en viss ålder, eller gjort någon viss sak. På så sätt ger hon sig lite, och du får någonting att se fram emot. Fråga henne om hur mycket smink hon tycker att du ska använda, jag pratade med min morsa om det, och nu vet vi båda vad som är bäst. Det gäller att komma överens om någonting.

Ginny00: Usch, jag förstår verkligen att det inte alls är så kul. Men förhoppningsvis kommer operationen att hjälpa i alla fall, annars skulle de inte genomföra den. Jag hoppas att det går bra för dig. Vissa människor har otur med sjukhus och så. Man jag hoppas att det snart kommer att ta slit, och att det inte blir många fler. Du kanske kan gnälla lite föräldrar så att de har lite medkänsla, så kanske dagen inte blir sådär kusligt hemsk i alla fall.

Ina: Det där var verkligen inte alls snyggt gjort. Man gör verkligen inte alls så. Jag tycker att du i första hand ska prata med en lärare om hur det ligger till. De är klart att det ska kunna gå att göra någonting åt saken. Men annars så kanske det bara är att glömma det. Visst är det inte kul att någon gör någonting sådant mot ens vilja, men du slipper i alla fall bära de där tröjorna om du vill. Kanske är det enklast att bara strunta i det, och inte göra problemet större än vad det är.

lillamymin: Tack
Nejmen jag har ju gjort det förut och vet så många andra som gjort värre operationer.

Jag jublar bara över att jag inte kommer ha mens på operationen vilket jag fruktade, den kör nu istället. Inte roligt det heller, men i alla fall.

lillamymin: Tack.
Jag ska snacka med läraren imorgon tänkte jag. Hon hade redan slutat när jag fick se tröjorna idag.

Ginny00: Du, tänk inte på andra. Du har precis lika stor rätt att tycka att det är jobbigt som någon annan. Klaga så mycket du vill, och eftersom du gjort det så många gånger innan så är det klart att det är sjukt tröttsamt att göra det igen. Särskilt med biverkningarna.

Men det var ju en himla tur, en sak mindre att oroa sig över. Nu tänker vi positivt, det kunde ha varigt mycket värre. Nejmen,, jag tror att om det hade varigt så, så hade det också löst sig fint.

Ina: Det är bra. Hon har säkert en bra lösning på problemet. Det var en himla otursdag för sig idag då, men jag hoppas verkligen att det löser sig och att det blir till din belåtenhet. Ni får nog vara ganska tuffa och visa hur allvarligt ni tycker att det är om ni ska få någonting att gå igenom. Jag tror att de flesta tycker att det är en småsak. Så var tuffa och stå på er, vill ni inte ha era namn där, så ska de inte vara med där.

lillamyminDet ska vi.
Vad snällt att du inte heller vill ha dem där.

Ehm, hej?

Jag vill bara säga att jag inte mår så bra nu.
Det är så mycket som trycker ner mig dagligen och det känns som att alla de där som finns där för mig, inte finns där när jag behöver dem. Jag har två stycken jag verkligen kan vara med i skolan, men ibland räcker inte det, fattar ni vad jag menar?
Alla andra av mina vänner bor utspridda i detta lilla land vid namn Sverige.
Det känns som att allt jag gör ändå inte spelar någon roll, för folk bryr sig ändå inte.
Min familj strular bara hela tiden och jag har verkligen svårt att prata med någon av mina föräldrar (de är skilda) och min mamma har träffat denna skitkille och de har fått ett barn ihop, jag vill knappt tänka på det.
Och denna kille skrämmer mig, ordentligt och jag orkar helt enkelt inte.

Jag ser även mina kompisar dras ner i skiten, så de kan ju inte orka hjälpa mig hela tiden och eftersom atrt jag har lovat att finnas där för dem, finns jag där.
Ärligt talat älskar jag att finnas där för dem.
Men ibland orkar jag bara inte.
Som nu, jag vill bara försvinna, gå under jorden.

Sedan har jag fått problem med detta som kallas mat också och det känns som att vad jag än proppar in i min mun får mig att bli tjockare och jag gör denna röst jämnt och ständigt att jag inte räcker till, att jag är fet och det mest skrämmande:
Det är min egen röst.
Jag hatar mig själv mer och mer hela tiden. Mitt utseende, hela mitt jag.

Jag vill bara att någon ny fin människa där ute ska kunna lyssna på mig och kanske se det ingen ser, något fint i mig och trösta mig i denna stund.

Jag behöver kontroll också och det kan jag verkligen inte få.
Så jag har börjat göra dumma saker (ni vet vad jag menar) och det suger.

Tacksam för att någon kan svara.
Tack i förväg.

Ingen förtjänar att må som du mår, ingen! Du kan väl uggla mig! Vi kan prata lite om du vill! Tänker på dig! ♥