When the sun rise [Sv]

eller hur!! fortsätt skriva

JÄTTE BRA!!!!!

Mega bra.

Åhh, du äger på att skriva berättelser, det känns som att man är där på riktigt!

Jag är ledsen att jag inte skriver så ofta. Men har mycket att göra!
__________________________________________
Kapitel 30 –
Fred Weasley

Ända sedan den där dagen vid brasan. Ända sedan den där dagen då jag berättade för mina vänner om min fars döda tvilling kände jag mig så underlig. Men på ett bra sätt. Ja, det var definitivt en positiv känsla som uppfyllde mig. Jag kände mig liksom lättad. Som om jag så länge burit på en börda. En otymplig och tung börda, som hållit mig nere. Som om jag äntligen kunde gå upprätt igen.
"Fred!" Jag snurrade runt och fick en snabb puss på munnen.
"Hej, Hanna! Vad är det?", frågade jag henne glatt. Hennes ögon glittrade som vanligt. Lika vackra. Lika underbara.
"Jo... Jag har funderat. Borde vi inte berätta för din syster snart?" Jag lät mina fingrar leka med en av hennes lockar.
"Kanske. Det kanske skulle kännas bättre så.", svarade jag långsamt. Hon strålade mot mig.
"Men vi väntar på rätt tillfälle." Ytterligare en kyss, och hon försvann bort.

Mina steg styrdes automatiskt mot astronomitornet. Jag vet inte varför. Det var som om jag bara lät mina ben gå. Men denna sena timme så invände jag inte. Himlen var stjärnklar och underbart vacker. Jag stödde mig mot tornets stenvägg. Lutade mig framåt och såg ner på marken nedanför. Bort mot den oändligt stora skogen. Plötsligt stannade min blick på en punkt precis vid skogsbrynet. Jag rynkade på ögonbrynen. Såg jag rätt? Stod det någon där?
Snabbt var jag på väg ner för trappan och ut på gården. Fråga mig inte varför jag gjorde det. Men det gjorde jag i alla fall. Mina snabba fotsteg hördes knappt när jag sprang över gräset. Jag tvärstannade. Ryggade tillbaka.
"Pappa?" Jag kände inte igen min egen röst. Den var tyst. Full av tvivel. Men jag trodde ändå att det var George. Det såg exakt ut som honom. Som jag.
Då insåg jag det. Min blick for över gestalten. Blek. Nästan genomskinlig. Rött, nästan lysande hår.
"Fred?" Min röst darrade. Gestalten stod orörlig kvar.
"Tack. Tack för att du tar hand om George."
Min hand fumlade i mörkret. Utan att kunna fatta den handen som fanns precis framför mig...

Du är så duktig. Jag blir jätte rörd när du skriver, och jag hoppas att du skriver mer, det spelar ingen roll om du tar lång tid på dig mellan kapitlen, det är kvaliteten som räknas, inte kvantiteten.

This so much, du skriver verkligen djupt och med inlevelse ♥
Tröttnar aldrig på din FF och längtar bara efter mer all the time.

Jättebraa! Meraaa