Sorgens tider [SV]

Kapitel 57 - Percy Weasley (Kändes länge sedan jag var honom)

Oroligt vankade jag av och an utanför Snäckstugan. Jag hade blivit vakten för att se om George skulle komma tillbaka hit. Tankar på att George säkert låg någonstans, död. Att han tagit självmord, för att få träffa Fred igen.
"Om han har gjort det ska jag göra samma sak" mumlade jag, och gjorde därmed ett löfte till mig själv, jag skulle ta självmord om George inte levde, och om han inte kom hem snart, skulle det nog vara det enda möjliga han hade kunnat göra.

Några timmar senare, var jag fortfarande den enda vid Snäckstugan. Mina tankar hade utvecklats väldigt mycket nu. Jag tänkte ta självmord genom att hänga mig själv. Frestelsen var stor att göra det redan nu, men jag hade lovat mig själv: Endast om George inte kom hem.
"George, var är du?" frågade jag ut i vad jag trodde var till kvällsluften, men det var någon som svarade.
"Här är han" sa en bekant röst och jag såg direkt vem det var som hittat George, och exakt var han varit kunde jag även lista ut rätt så snabbt.

Oh, spännande ^^
Skriv mer, nu!

du är grym på att skriva kvinna!

Tack ♥
Kan inte skriva mer ikväll, en anledning är att jag såg på en video om Fred som var för sorglig :'(

aawe!♥

jag är alltid nära tårar när jag ser sådana videor. Men jag gråter inte. Om jag vill gråta då ska jag läsa din FF, man blir alltid så berörd då

http://www.youtube.com/watch?v=LPjatX9pqxQ&feature=related (Den kollade jag på, kolla inte på den om du inte är beredd på att gråta asmycket)

Tack Emma, nu gråter jag ♥

tack då ♥ Om jag ska vara ärlig så gråter jag nu.

Superduper bra som alltid :'3.