wolfy & rollspelare prs

Jonathan svarade inte på hennes fråga utan koncentrerade sig bara på att ta dem till stället han ville visa henne. Då omgivningen runt omkring förändrades slappnade han av igen. Nu visste han inte hur intressant ett slott skulle vara för henne, men han tyckte i alla fall om att spendera tid där.
”Någonsin varit i ett kungligt slott förut?” frågade han henne och log.

Cleo svalde hårt och såg sig omkring. Hon släppte taget om honom och började gå, ville se så mycket som möjligt.
"Nej, vems slott ä- Är det ditt?" undrade hon och drog en hårslinga bakom örat. Hon tyckte det var hur coolt som helst, vart helt paff av det hela.

Jonathan skrattade och skakade pp huvudet. Hans slott var det inte men kanske det en dag skulle vara hans. Lite positiv inställning inför framtiden kunde han försöka ha. Han följde efter henne mot ingången. Eftersom det var en dröm var de ensamma: så här lugnt var det ju inte vanligtvis.

"Vems är det?" undrade hon och tog hans hand. Hon gick leendes in och såg sig omkring, det var sjukt coolt och fint där. Hon ville också ha ett slott som hon bodde i när hon blev äldre.

”Min gammelmormors.” Överallt hängde det porträtt som föreställde alla monarker. Den som för tillfället hängde i mitten föreställde den nuvarande drottningen.
”Det är vanligtvis mer liv och rörelse här, det är ju ett kungligt slott efter allt. Jag tänkte bara att du säkert skulle uppskatta att få se hur det ser ut här, och dessutom göra det i lugn och ro.”

"Hur brukar det vara med alla personer?" log hon och stannade upp framför ett stort porträtt. Hon la hans armar runt sin midja och höll hårt i hans händer. Hon lutade sig bakåt mot honom och njöt av lugnet, hans närhet och i stort sett allt.

”Tycker man om liv och rörelse passar man bra in som en i mängden här.” Trots att det kanske verkade som så var en dag sig aldrig en annan lik. Inte på slottet och inte i deras värld över huvudtaget. Men han tyckte om det, han ville inte att alla dagar skulle se lika ut och att rutinerna alltid skulle vara de samma.

Hon nickade lite och smekte hans armar. Hon log för sig själv och svalde hårt. Hon ville så gärna vara med honom under en lång period men det kändes inte som att det skulle gå.
"Jonathan... Är vi dumma som försöker få oss att funka? Kommer jag bli socialt accepterad i din värld? Du kommer ju inte bli det hos mig, det vet du redan ju..." mumlade hon och smekte hans armar.

Jonathan glömde nästan bort att andas för ett ögonblick. Det hon sagt hade kommit så plötsligt. Var det det hon hade varit upprörd över tidigare? Han fuktade läpparna och försökte febrilt tänka ut ett vettigt svar att ge henne.
”Du hör inte hemma här, Cleo,” sa han tillslut med mjuk röst, ”du skulle vara i ständig fara.” Han tänkte givetvis på strigoi i det här sammanhanget. ”Jag vill se dig oskadd.”

"Så vi är dumma som försöker få det här att funka när vi båda vet att på långsikt så håller det inte? Vi får bara varandra att falla mer och mer, bara för att bli ännu mer sårade senare. För du kommer sluta upp med nån vampyrtjej och jag med en människa." sade hon tyst och tittade ner på golvet. Hon släppte försiktigt hans händer och tog några steg ifrån honom. Inte för något utan mest för att hon behövde röra sig lite, helst bort ifrån honom då hon kände tårarna.