Lost life (PRIVAT)

"Nej, jag tänkte bara att det är väl sånt ungdomar gillar" säger han och vänder sig sedan mot den stora mannen på andra sidan av Scarlet. "Tommy!" Han höjer rösten lite för att den stora klunsen ska höra honom över alla andra som pratar

"Ungdom?" Hon hoppade till och ramlade nästan av stolen när Gabriel ropade efter Tommy. Lte skrämt såg hon ner och snart stod Tommy vid Sinclairs sida. Bugade.
"Ja mästare?" Han såg upp på honom och log mot Scarlet.

Han tittar bort mot Scarlet "Tja, ungdom för mig i alla fall" han vänder sig mot Tommy "Men jösses, du behöver inte buga" han nickar mot hans stol. Tommy går och sätter sig på sin plats igen

"Ska jag gå så ni får prata?" Hon ser på Tommy och ser ner igen. Hjärtat bultade hårt och hon fumlade med gaffeln.

"Åh nej det tror jag inte skulle behövas." Tommy såg på Gabriel.
"Så du kallade?" han log mjukt.

"Ja, jag bara undrade om allt var på plats?" Han ställer frågan och och tittar menande på Thomas. Han tittar sedan utöver alla andra som sitter och pratar vid bordet. Ljudvolymen är ganska hög, men han behöver åndå bara prata låmält för att Tommy ska höra honom. Fantastiskt

(det var Thomas som gjorde klänningar)

Hon såg ner och åt sakta och svalde sakta.
"Får jag gå? Jag mår inte så bra. Ljudvolymen gör mig rätt illamående." Hon såg sorgset mot dörren.
"Jag ska bara till mitt rum.."

Han nickar mot Scarlet och reser sig sedan långsamt upp "TYSTA!" Skrikar han med en mörk och skrämmande röst. Han sätter sig sedan ner i stolen igen och tar en klunk av vinet. "Är det bättre?" Han vänder sig mot Scarlet igen

Scarlet hade hunnit resa sig upp mär Gabriel hade rytit i.från. Förskräckt så stapplande hon bakåt och snavade på klänningen jon bar. Men mannen vid hennes hägra sida reagerade s.abbt och fångade upå henne.
Han log mjukt oc strök bort tårar.
"Såja gråt inte..." Viskade han och såg på Gabriel .
"Ska fu trösta henne ?"

Han ser på när han räddade henne och torkar hennes tårar. Han blir chockad när han frågar om han ska trösta henne "Jag?" Frågar han lite för barskt och mjuknar sedan. "Förlåt om jag skrämde dig, Scarlet" Det var knäpptyst i rummet och det ända som hördes var de tre

Hon torkade bort tårarna och hon skakade på huvudet.
"Det var inte ditt fel. Jag hatar verkligen när folk skriker. Jag blir lätt upprörd bara."
Hon reste sig.
"Jag återvänder till mitt rum. Jag hör inte hemma här."