Prs med Wolf

Astrid rös lite när Aimil nämnde grannbarren. Som adelsdam från en nästan kungaätlad släckt lät hamnskiftarnas sängar som något väldigt obekvämt. Hon hade inte sagt det till någon men de senaste nätterna under bar himel hade varit pest för både henne och hennes rygg. Men Astrid var inte den som klagade. Hon var också rädd att de andra skulle veta hur mesig hon var som fick ont i ryggen några nätter under himlen.
"Aimil, jag hoppas att du ska trivas här, om det är något kam du bara säga till mig jag sover i gemaket mitt emot..." Astrid tog sig ner från fönstret, "Jag ska gå och fixa till min säng nu, men jag är snart tillbaka"
Hon gick ut ur gemaket och lämnade Minosa kvar med Aimil.
Minosa skruvade lite på sig. Hon kände sig lite obekväm ensam med Aimil. Ända sedan den gången hon attackerat och hånat hennes folk hade hon skämts väldigt mycket varje gång de talade med varandra.
"Jaaa öhm..."

Anaid lade huvudet på sned och rynkade pannan.
"James..." hon smakade på namnet, "Jag har en kusin som heter James..."
Rascal kändes inte som en James, eller skojare. Anaid sneglade på Norman långt borta i korridoren innan hon började leka lite med en av Rascals hårslingor.
"Du känns inte som en James...och än mindre en skojare..." hon kisade med ögonen upp mot Rascal, "Varför kom ni på det namnet?"

Aimil synade Minosa. Hon var bra på att läsa av personer och Minosa var inget undantag.
"Jag är inte arg på dig", sade hon och satte sig på sängkanten. Hon såg vänligt på Minosa och log en aning.
"Jag vet att ni inte tycker om hamnskiftarnas sätt att visa vänskap, så kan du berätta för mig hur människor gör det?"

Rascal skrattade lågt och såg bort för en sekund.
"Jag antar att jag och Sham var ganska stora skojare när vi var yngre. Vi ställde alltid till besvär för de äldre vargarna och lydde ingen." Han fick ett lite sorgset uttryck.
"Pappa tolererade det, jag tror att han fortfarande kände sig skyldig över mammas död, men när kriget började var det slut på det. Inte för att Sham brydde sig, han är fortfarande en skojare", sade han med ett leende.

Minosa suckade och stirrade ner i golvet ner i golvet.
"Men jag är arg, och jag skäms..." Minosa satte handen till pannnan, "Ni säger en liten sak, som jag egentligen redan visste, och min första reaktion är att försöka slå ihjäl dig! Och när jag inte lyckas med det slänger jag i mig så mycket skit att Anaid bli tvungen att söva mig!"
Minosa såg argt upp på Aimil, hon var inte arg på Aimil utan på sig själv.
"Du borde vara arg på mig, inte bara för att jag hoppade på dig utan anledning, utan också för att jag förolämpade ditt folk...och lite till...och..."
Minosa knep ihop ögonen och munnen och andades häftigt ut genom näsan ett par sekunder av skam.
"Jag är en ganska sterotypisk människa enligt hamnskiftar berättelser va?"

Anaid log mot Rascal.
"Jag har svårt att se dig som en skojare, men jag skulle gärna göra..." Anaid lekte med Rascals hårtoppar, "Min far var väldigt sträng, men innan kriget var han faktiskt med och hjälpte mig och mina syskon att busa..."
Anaid skrattade lite.
"Under kriget var det bara mor som lekte med oss..."
Hon tog Rascals hand och drog med honom genom korridoren.
"Nu tycker jag att vi ska kolla på ditt rum"

Aimil skakade milt på huvudet.
"Inte alls. Enligt våra berättelser är ni oförlåtliga och ångrar aldrig det hemska ni gör. Du ångrar dig mycket och jag har redan bevisat att du är förlåtlig genom att förlåta dig." Hon ställde sig upp och gick fram till Minosa.
"Du gjorde inget som inte jag hade gjort i din situation." Hon strök försiktigt undan en slinga hår ur Minosas ansikte.
"Okej?"

Rascal log åt Anaids minnen och försökte föreställa sig hennes far som en buse.
Han följde efter Anaid genom korridoren tills de nådde rummet han skulle sova i. Han visste inte om han borde öppna dörren eller om Anaid skulle göra det, så han såg hjälplöst på Norman i hopp om en ledtråd.

Minosa rös när Aimil rörde vid henne. Även om hon inte längre var rädd eller fruktade hennes klor och huggtänder var beröringen något obehaglig. Minosa var inte lika tolerant som Anaid vad gällde närkontakt med andra personer, hennes tidigare upplevelser av både hamnskiftare och andra människor hade fläckat ner stora delar av hennes minne. Hon mindes mannen som huggt av hennes brors två fingrar. Samma man som senare försökt ta henne med våld. Och därefter varit inblandad i överfallet mot Sham. Minosa skakade av sig de negativa tankarna och reste sig upp.
"Så här gör människor för att visa kärlek och vänskap"
Utan förvarning kramade hon om hamnskiftar kvinnan på ett vänskapligt och tacksamt sett.
"Akta klorna bara..."

Anaid öppnade dörren in till Rascals tornrum. Rummet såg nästan precis likadant ut ssom Aimils rum, men var något mindre och istället för ett smink bord stod där en lika dan soffa som de i biblioteket. I ett hörn av rummet fanns också en trappa upp till Anaids rum.
"Tycker du om det?" frågade Anaid.

Aimil kom på sig själv och drog tillbaka handen när hon såg Minosas rysning.
"Ah, glömde igen", mumlade hon tyst och blev förvånad när Minosa plötsligt kramade om henne. Aimil rodnade svagt och skrattade till.
"Det är ett lustigt sätt att visa vänskap på. Vi brukar bara omfamna varandra när vi är partners", sade hon, men besvarade Minosas kram, om än en aning pinsamt.
"Men jag ska göra mitt bästa att komma ihåg det som en ritual mellan vänner."

Rascal inspekterade sitt gemak med tyst nyfikenhet innan han återvände till Anaids sida.
"Det blir bra, men är du säker på att inte Norman vill ha det? Han är trots allt din bror och han kanske inte känner sig bekväm med att ha mig sova så nära dig...?" viskade han och kastade ett öga på Norman som fortfarande stod kvar i korridoren.

Minosa drog sig ganska snabbt tillbaka när Aimil talat. Hon rodnade lite och kliade sig i nacken.
"Hehe, bara nära vänner och älskande gör så, och främst kvinnor..." hon fick en funderande blick i ansiktet, "Men, vi har egentligen inte någon mer specifik vänskaps handling bland människor...handskakning kanske men det är mer ett täcken på förbund..."
Hon skakade på huvudet.
"Det är ingen fara det där med..." Minosa gestikulerade med handen vid ansiktet där Aimil rört henne, "Jag...ta inte illa upp men du vet, dina klor...jag är öhm..." hon suckade, "Bättre jag visar dig"
Hon snurrade runt och drog undan sitt hår från ryggen där ett tydligt och ganska djupt ärr syntes. Ärret började på höger sidan om ryggraden fem centimeter upp från klänningen och fortsatte tio till under den.
"Efter attacken på slottet för tre år sedan"

Anaid skakade på huvudet.
"Norman har ett eget rum han antagligen vill sova i" hon såg till att sin bror var utom hörhåll, "Och sen vill inte jag att han sover under mig, även om jag kanske värkar okej är jag inte det, han ljög för mig i sexton år...det tar lång tid att glömma"
Anaid gick in i Rascals sovrum och satte sig på sängen. Hon såg upp på honom med ögon spm em kattunge.
"Låt inte Norman sova här, snälla"

Aimil flämtade mjukt när hon fick se det långa ärret. Hon knöt snabbt nävarna för att dölja sina vassa naglar.
"Jag är så ledsen, jag visste inte..." Hon avbröt sig och började rota i en av sina läderpungar.
"Jag tror att jag har lite vallört kvar...", mumlade hon och sken upp när hon hittade den lilla växten.
"Om du vill kan jag göra en salva av den. Vallört är bra mot ärr, om vi har tur får det ditt ärr att blekna", sade hon och visade upp örten för Minosa.

Rascal nickade förstående åt Anaid och följde efter henne när hon gick fram till sängen han skulle sova i.
Med ögonen hon såg på honom med kunde hon ha begärt vad som helst och han hade gärna gjort henne till lags.
"Jag lovar. Jag ska stanna här nere hela natten och se till att ingen annan tar sig upp i ditt torn", sade han ömt.

Minosa skakade på huvudet när hon såg växten.
"Tack men nej tack, jag vill faktiskt ha kvar det, du kanske tycker jag är lite vrickad men du vet, det är lite av en påminnelse, att alltid vara på min vakt...och respekt, att aldrig underskatta någon eller något hur det än ser ut och hur situationen än är" Minosa log lite snett, "Sen är det rätt roligt att skrämma folk med det, du vet kunna säga att man är farlig eller något..."
Hon sneglade på Aimils knutna hand. Hon funderade på hur hon skulle visa att det inte var någon fara.
Hon log när hon kom på hur.
Hon sträckte fram handen och lade den strax under Aimils nyckelben, på samma sett som Aimil gjort på Anaid. Minisa rodnade starkt när hon gjorde det.
"Gör jag rätt?"

Anaid log mjukt och stälde sig upp samtidigt som hon flätade ihop sina och Rascals händer igen. Hon gillade att göra så.
"Jag vet, jag tvivlar inte en sekund på dig" hon stälde sig på tå och kysste honom igen.
Hon rodnade lite när hon drog sig tillbaka.
"Är det skumt när jag gör så?"

Aimil nickade och lade tillbaka vallörten i pungen. Hon kunde inte säga att hon förstod sig på Minosas val, men hon visste bättre än att inte respektera dem. När hon lade sin hand mot hennes bröst kunde hon inte låta bli att le stort.
"Helt rätt", sade hon och gjorde likadant på Minosa.
"Då så! Det börjar bli sent, du kanske ska ta dig till ditt rum?" sade hon efter ett tag och kastade en blick ut genom fönstret där solen just gick ned.

Rascal log med slutna ögon och slickade sig om läpparna. Han kunde fortfarande känna smaken av Anaids kyss på dem. Han skakade svagt på huvudet.
"Inte alls. Det känns som om du alltid har gjort så", svarade han och såg upp på henne från sängkanten.