(Prs) Elinthemagicwitch och Lama

Jag suckade. FAN! Hur fan kan jag vara så dum? Jag borde ha kysst henne. Ett handslag? Det är sånt man ger sina kompisar, inte sin flickvän. Jag la händerna för ansiktet och suckade djupt. Nu hade jag säkert förstört ALLT mellan oss.

Jag borde inte vara ledsen för något sånthär. Han ville bara inte att andra skulle veta, det var allt. Men det kändes ändå inte bra. Kanske han dessutom inte ens ville vara med mig mer, när han en gång visste hur det var?
När jag lugnat ner mig, torkade jag bort tårarna från kinderna och tvättade bort det utsmetade sminket innan jag gick ut i korridoren igen. Det ringde in och alla började gå mot sina klasser. Jag satte mig långt bak, inte på min vanliga plats bredvid Oscar vid fönstret.
Engelska läraren tittade lite förvånat på mig. Jag brukade inte vara med på engelskan så ofta, jag brukade skolka. Jag var säkert jätte mycket efter nu också, men jag brydde mig inte.

Jag gick in i klassrummet när det ringde in och såg att Arwen inte satt på sin vanliga plats. Hennes kinder såg lite röda ut. Fan! Hade hon gråtit? Allt var mitt fel. Jag sårade henne säkert med handslaget och nu ville hon inte prata med mig mer. Säkert aldrig. Jag suckade och satte mig ner. Nu var allt hopplöst. En komet fick gärna falla ner för himlen och döda mig just nu. Inget var bra utan Arwen.

Jag suckade igen och slog tröttsamt upp Engelskaböckerna, men jag jobbade inte. Jag bara såg på dem.

Han hade inte ens satt sig vid mig. Det var det jag ville att han skulle göra. Jag ville att han skulle sätta sig brevid mig och fråga varför det såg ut som om jag hade gråtit...
För en gångs skull jobbade jag ordentligt. Och kom 10 sidor fram i arbetsboken på den lektionen. Jag hade inte ens kollat mycket på klockan. När man faktiskt jobbade gick tiden mycket snabbare. Hemma skulle jag försöka jobba ännu mer, jag måste börja ta skolarbetet på allvar.
Efter lektionen plockade jag lugnt ihop mina saker.

När lektionen var slut så hade jag inte jobbat alls, och jag som alltid brukade jobba på bra på Engelskan. Jag tog mina böcker och reste mig upp. Jag gick ut ur klassrummet och bort mot mitt skåp. Jag låste upp det och la in böckerna. Nu var det tjugo minuter tills nästa lektion skulle börja. Jag satte mig ner på en bänk i korridoren.

Han väntade inte på mig, han kom inte fram till mig. Jag var verkligen förbannad nu. Vilken kille gjorde så om man verkligen inte bråkade? För det gjorde inte vi.
Jag gick ut ur klassen och hem. Som tur var inte mamma eller pappa hemma. De visste om att jag skolkade ibland, men jag ville ändå inte om att de skulle få reda på det här. Jag gick in i vardagsrummet och lade mig på soffan med min favoritbok framför mig.

Arwen dök aldrig upp. Jag suckade. Hon var verkligen sur. Eller ledsen... Jag bestämde mig för att säga förlåt. Jag reste mig upp och började leta efter henne. Hon var ingenstans. Jag letade precis överallt. Tänk om hon satt någonstans med en annan kille. Kanske Marcus..han är ju snyggare än mig.

Jag läste i timmar. När jag läste var Oscar som bortblåst, men snart kom mamma hem i alla fall och jag rusade in till mitt rum och gömde mig där tills jag visste att skolan var slut. Jag ville inte få mamma sur och besviken på mig. Jag undrade om Oscar ens märkte att jag var borta från skolan. Han hade inte ringt eller messat ännu och det hade ju gått ganska lång tid sedan jag gick. Fast han hade ju ingen telefon just nu.. Men jag skulle ha lånat någon annans om Oscar bara skulle ha försvunnit från skolan mitt på dagen utan att informera mig, men tydligen var inte jag värd så mycket att han skulle våga gå fram och be om att få låna en mobil.

Jag gick fram till Julia som ändå brukar prata ganska mycket med Arwen.

-Hej, har du sett Arwen?, sa jag

-Hm..jag tror att hon gick hem, sa Julia


Hem!? Hade hon blivit så ledsen? Det fanns ingen tid att förlora. Jag kunde inte ha Arwens dåliga mående på mitt samvete. Jag gick till skåpet och bokstavligen slet ut min jacka, sedan började jag småspringa hem mot Arwen. Jag sket i skolan. Arwen var viktigare.

Det luktade unket i mitt lilla, mörka instängda rum, så jag öppnade mina gardiner och mitt fönster för typ första gången sedan ett år eller något tillbaka. Jag satte mig vid mitt fönster och tittade ut på gatan. Vi bodde på sjätte våningen, så det var ganska lågnt ner. Skulle man dö om man skulle hoppa? Skulle det göra ont?
Jag satt vid mitt fönster och tänkte på Oscar. På alla brev han hade skrivit och hur han sedan bara hade skitit i mig.