The rich man's daughter(PRS)

Mona nickade sakta. "Det är ganska bekvämt" erkände hon och tog sedan upp kniven hon haft med sig. "Men jag känner mig som en pojke" mumlade hon lätt innan hon fortsatte gå.

Hilde skrattade lätt och log.
"Och vad är felet med det? Män är fria att bestämma över sig själv och göra vad de vill, det är inte vi." Snart kom de fram till en fälla med en död hare och Hilde pekade på den, att Mona skull ta den.

Mona kunde inte komma på något bra att svara på det, Hilde hade kanske rätt...Då de kom fram till fällan så såg hon på haren en stund och svalde hårt innan hon sjönk ner och försiktigt försökte få loss den. Tillslut stod hon upp igen med haren i handen medan hon än svalde hårt.

Hilde nickade och snarade om fällan och såg sedan på Mona.
"Går det bra? Vad är det?" sa hon oroligt och förstod verkligen inte i vd felet låg.

Mona sa först inget. Hon visste inte om hon var äcklad, rädd eller sorgsen för kaninen. Men hon la kaninen i säcken och höll i den.
"Inget" mumlade hon och fortsatte gå.

"Du vänjer dig." sa Hilde bara med ett snett leende och la en arm om henne medans de fortsatte gå.
"Man vänjer sig vid mycket här i livet." sa Hilde nu med mer frånvarande röst, fundersam och sorgsen.

Mona nickade sakta, hon var tvungen att lära sig. Hon tänkte inte återvända till sin far, hon ville stanna med Hilde och Edward även om hon visste att det inte var möjligt för alltid. De kom fram till en till snara som hade en fet hare och hon drog ur den och la den i säcken.

Hilde log då hon tog haren och snarade om fällan innan de fortsatte.
"Du Mona varför rymde du? Och hur hade du tänkt göra? I framtiden och så?" frågar Hilde som var orolig för flickan.

Mona var tyst en stund och fortsatte gå innan hon tillslut talade. "Jag fick inte gå ut, jag hade inga vänner, ingen att prata med. Och jag saknade dig och Edward något förfärligt. Jag stod inte ut....Jag tänker bara inte låta mig låsas in tills dagen jag gifter mig". Hon drog ett djupt andetag. "Jag vet att jag inte kan stanna oss er för alltid, så fort jag lyckas få ett jobb, eller någon annanstans att stanna lovar jag att gå".

Hilde såg på henne men skakade på huvudet.
"Nej, du måste återförenas med din far. De söker dig land och rike, jag och Edward måste hålla oss gömda då han vill ha oss infångade att vi har tagit dig. Du kan visst leva här i skogen, men inte röra dig utanför dess gränser. Stanna sommaren ut så du får ha det fritt, när vintern kommer vill du hellre vara på ditt slott, tro mig." sa Hilde enkelt men med rynkad panna.