PRS mellan sanna1324567 och Luna_rav

Alassea tittade mot Gandalf när han började prata.
"Vi måste ta oss till Isengård och se till Sauroman", sa han.

"Jag följer med", sa Alassea enkelt. "När ger vi oss av?"

Alassea nickade och slet blicken ifrån de döda kropparna, i första hand alverna, och gick in utan en blick bakåt. Hon samlade sig och var helt lugn på utsidan när hon kom in, fast hon på insidan hennes avsky inte kunde svalna för uruk-haerna och Sauroman.

Alassea möttes av enbart sorgsna blickar och mummel, inte den glada stämningen som hon vanligtvis fann i Rohan. Inte för att hon kunde klandra den, hon själv var antagligen mer nedstämd än någon av alla de andra.
Alassea vandrade planlöst runt och kom till sist fram till en bänk, som hon slog sig ner på. Hon behövde inte vila, och skulle hon somna så skulle bara mardrömmarna med de döda alverna komma. Hon visste det, därför att hon hade varit med om det förr. Alltid om någon hon hållit av hade dött, så hade den döda kroppen hemsökt hennes drömmar. Så skulle det antagligen förbli, hur många krig hon än deltog i.

Hon betraktade de sårade, som inte kunde få någon hjälp eftersom att alldeles för få helare var döda eller också de skadade.