The marauder's map [SV]

Ååååååååååååh, som vanligt jättebra! MER! Den här berättelsen är riktigt beroendeframkallande.. Har man väl börjat läsa kan man bara inte sluta!!

Tack för alla kommentarer. Ni äger!♥
Jag ska bort nu i två dagar minst, fall någon är intresserad av att veta det. Dock kommer det inte förhindra mitt skrivande, så jag fattar inte varför jag skriver det här..

Åh, en sak till. Skulle alla kunna skriva det bästa och det sämsta med mitt skrivande, så jag vet vad jag gör bra och vad jag ska göra bättre.


Kapitel 39 ~ Informationen som förstör min vecka
Efter min och Lilys promenad går vi tillbaka till sovsalen för att hämta våra skolsaker. Remus sitter fortfarande kvar i fåtöljen, och det är fortfarande mörkt ute, så hans ögon skyms av skuggan. Hela vägen upp har jag känslan av att han kollar på mig.
När vi kommer ned igen sitter han fortfarande kvar, men den här gången är det inget tal om saken. Han är vaken.
Så fort han ser mig ställer han sig upp och går fram mot mig. Jag tvekar inte en sekund, utan springer. Jag vet inte om det är för att han vet att jag är snabbare eller om han inte vill komma försent, han kommer inte efter. Han ger upp striden innan den ens har börjat, tanken far genom mitt huvud innan jag hinner stoppa den.

Jag står utanför trolldryckssalen en dryg halvtimma innan vi ska börja. Helt andfådd efter att ha sprungit hela vägen. Jag gömmer mig i ett mörkt hörn. Än så länge är jag ensam, man jag hoppas på att någon - till och med Snape - ska komma innan Remus. För första gången på ett århundrade har jag tur. Lily, Sam, Tess och Lo kommer först. Lily får syn på mig.
"Remus vill prata med dig", säger hon.
"Trist för honom", svarar jag uppkäftigt. Lily går fram till mig.
"Tänkte att du skulle säga det", säger hon. "Jag förstår dig. Jag ville inte heller prata med honom."
"Du har lagt av med ditt: Alla är snälla, ge alla en andra chans- snack", påstår jag.
"Var inte det där andra chansen?", frågar hon, men det låter inte som en fråga, men som ett påstående. Jag nickar.
"Minst."

Efter ett tag kommer Remus gående med Sirius, James, Peter och Te. Jag är forfarande inte riktigt övertygad om att det är jättebra att låta Te vara med dem, men jag mins mitt löfte till Lily och gör inget. Förhoppningsvis kommer Te snart fatta vilken hjärnkapacitet de alla har. Både Te och Remus går fram mot mig när de får syn på mig. Tänk om Remus har hjärntvättat Te så att han också vill döda mig?
"Kendra, du måste förstå", börjar Remus, men min stav avbryter honom. Han höjer händerna över huvudet. "Måste vi alltid träffas med en trollstav mellan oss?" Han ler snett.
"Jag tror det." Remus' leende suddas ut och blir lite ledsamt.
"Jag är ledsen", säger han.
"Hjälper inte."
"Kan vi prata i enrum?"
"Önskar du ja."
"Senare då", säger han. Han tror uppenbarligen att jag kommer förlåta honom. Ha, det är allt jag säger.
Te går fram till mig.
"Förlåt för det jag sa", säger han och kramar om mig. "Jag förstår varför du sa så, det var bara.... Jag trodde inte jag skulle få höra det från dig. Blev lite chockad antar jag."
"Det är okej", säger jag. "Hur mår Peter?" Jag ser på det lite som en kompromiss. Te förlåter mig, jag "förlåter" Peter.
"Ärligt talat, jag har aldrig sett honom bättre."
"Bra." Jag slänger en blick mot marodörerna. Peter ser faktiskt ut att må bra. Vi har alltid varit lite utanför, han och jag, men nu verkar det som om han är lika stor det av teamet som James är. Det gör mig glad, och jag kan inte låta bli att le. Plötsligt lutar sig Te fram och ger mig en snabb puss på kinden.
"Vänskapligt", säger han innan jag hinner protestera. "Vi kan prata mer om allt sen." Sen går ha leende tillbaka till de andra.
"Jag tänker nu låtsas att jag busvisslar", säger Lily så plötsligt att jag rycker till, jag hade glömt att hon vad här.
"Gör det du", ler jag.
"Du gillar honom", säger hon övertygat. "Jag såg din reaktion på det där." När hon säger orden det och där pekar hon från mig till Te.
"Jag gillar inte honom på det sättet", försöker jag övertala henne, men i onödan. Diskussionen fortsätter medan korridoren fylls på, och enda in i klassrummet innan professor Snigelhorn avbryter oss och hotar med poängavdrag om vi inte blir tysta snart.

Under hela lektionen stirrar Remus på mig. Jag kan inte säga att jag stirrar på honom med, men de gånger jag kastar diskreta blickar åt hans håll att ögonen fästa på mig. Hela lektionen sitter jag med den obehagliga känslan av att någon iakttar mig. Jag är så okoncentrerad att jag inte lyssnar på vad professor Snigelhorn säger. När han ber mig om svaret på en fråga ändrar mitt hår färg och jag svarar att jag inte vet.
När lektionen är slut står Remus och, bokstavligt talat, vaktar dörren. Han försöker få mig att stanna och lyssna, men jag ignorerar och går vidare. Han lägger sin hand på min axel, men jag slår undan den och ber honom att lämna mig. Han väntar i fem sekunder och springer sedan efter mig. Jag höjer staven och ber honom att lämna mig ifred.

Det håller på så i några veckor. Remus försöker prata med mig, jag avvisar. En gång drar han in mig i ett klassrum och försöker få ett vettigt ord ut mig. Det slutar med att han får en smäll.

Under en av de veckorna (typ en dag efter att Remus försökte prata med första gången) kommer Te fram till mig.
"Jag hade fel om dem", erkänner han med ett brett leende. "De är sjyssta."
"Till och med Remus?", frågar jag.
"Ja", säger han. "Men jag är fortfarande lite spänd när vi är i samma rum."
"Te?"
"Ja."
"Vart går de, under fullmåne?"
"En hemlig gång under piskande pilträdet som leder till.." Han avbryter sig. "Varför vill du veta det?" Han kollar oroligt på mig.
"Jag undrade bara." Ärligt talat vet jag inte varför. På något sätt känns det skönt att veta att de inte är på slottet. Frågan liksom bara dök upp.
"Jag vet att du inte är dum", säger han och kramar mig. (Senare kommenterar Lily det.) "Är det okej om jag hänger med dem lite?"
"Det är ditt liv", säger jag sorgset.
"Om jag får veta något säger jag till dig. Okej?" Jag kollar ned i golvet.
"Visst."
"Hörru." Han sveper in mig i Te-doften. Den doften är obeskrivlig, men jag älskar dem. Han släpper mig från omfamningen. "Det är tillfälligt. En vecka."
"Om du är glad ska du vara med dem."
"Jag blir glad av dig." Han kysser mig lätt på pannan och medan jag forfarande blundar försvinner han.

Jag kommer upp till uppehållsrummet och det är en folksamling runt anslagstavlan. Jag hoppar innerligt på att det inte är en ny bal. Jag behöver inte ens armbåga mig fram. Alla flyttar vördnadsfullt på sig.

Trekampen - Andra deltävlingen
Den andra deltävlingen kommer äga rum den 16 februari klockan 10. Droskor kommer att hämta alla elever från klockan från klockan 9. Alla elever har ledigt från sina lektioner.
Tävlingsdeltagare bör infinna sig vid droskorna klockan 8. En uggla kommer att skickas till eder för vidare information.

Hjärtat sjunker i bröstet på mig. Jag hade inte ens tänkt tanken att trekampen skulle fortsätta så snart. Jag hade inte ens tänkt på att den skulle fortsätta. Exakt en månad kvar. Elden är inte bra, jag jag är inte ens säker på om det är eld vi ska kunna. Tänk om jag hörde fel, tänk om vi ska göra något helt annat. Jag tar två djupa andetag. Det går bra, intalar jag mig själv. Jag ser mig omkring och undrar om någon av eleverna såg att jag fick panik. De beter sig inte som det, så jag sätter på mig mitt bästa pokerface och går upp till sovsalen för att plugga.

Två dagar senare kommer Te tillbaka och gormar något i stil med att han hade fel och att hela bunten är idioter. Jag uppfattar något i stil med att James puttat ned honom i den bottenlösa sjön. Jag kan inte låta bli att le.
Cirka tio minuter senare kommer också Peter. Han säger att James vägrar be om ursäkt och sen är allt tillbaka till "normalt" (bortsett från det faktum att det inte varit normalt på hela skolåret, och också bortsett från att Sirius är med James igen. Mission complete, Kendra).

AHHHHHHHHHHHH SÅ JÄDRA BRA JAG ÄLSKAR DIN HIMLA FANFICTION OMG GLÖM ALDRIG DET OKEJ? ♥3

Älskar ditt skrivande.
Måste jag verkligen ta ut det bästa skulle det vara att du får en att vilja läsa vidare.
Något annat skulle kunna vara att man själv vet (i detta fallet) att Remus är schysst och varulvar inte är så farliga. Man vet "lösningen" även om man inser att huvudpersonen inte vet. Och så stör man sig på att man kanske, kanske hade reagerat likadant själv. Okej då, erkänner, jag är rädd för att jag hade reagerat som Kendra. Och där går ditt budskap klockrent fram.
Vet inte riktigt vad jag vill komma till, kanske att allt är fantastiskt med ditt skrivande...
Det finns inte något "sämsta". Eller jo, någon gång har det varit något ord du glömt (slarvfel), men det är hittills bara 2 kapitel utav nästan 40. Och jag vill hellre ha kapitlena nu och med slarvfel än sen utan slarvfel... Säger lite om hur beroendeframkallande du skriver...
J.K. Rowling skriver sämre än du!!!
Och det säger allt...

Amazing!

Okej... Bästa och sämsta...
Det bästa är att du verkligen får en att leva sig in i texten. Man sitter nästan och skriker åt karaktärerna vad de ska göra när man sitter och läser . Du kan verkligen få fram den där "ångestkänslan" man får av att läsa när huvudpersonen gör något dumt- om texten är bra skriven dvs..
Sämsta... Ööööh, finns inget? Gissar att det svaret inte är godkänt, men då får min kommentar få underkänt; för jag kan inte komma på något dåligt.

HP_Maja, det är olagligt att skriva så bra! Jag ska skicka dementorer på dig!
Komsi, komsi dementorer, på HP_Maja! Nej, men ny läsare. Vad är bra? Allt förutom stavfel och språkfel ibland men det är en JÄKLA SKITSAK!!!!!!!!!!!!!!!!

Nej, snälla! Inte dementorer! Då kan hon ju inte skriva!! (Däremot är det en bra ide att hota henne med dementorer... Så kanske vi kan få fler kapitel snabbare! Mwohahahaha!!!)

Jaaaaaaaaaaaaaaaa!

Jag måste bara säga ett ord:

Jag. Älskar. Din. Fanfiction.

Oups, det var fyra ord.

Saga Lovegood MIN KOMMENTAR FICK OCKSÅ UNDERKÄNT OTAGBART SVAR

men hur ska man annars säga?

♥