5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Åh, sjukt bra, verkligen! Jag älskar Rose. Och Antonio hallåååå? (nämnde inte det i förra kommentaren hah)

AWW x 1000, scorrose ♥
love it ♥

Amazing a-a-a-a-amazing

Aww...

100% scorrose!♥

Sjukt brAAA ♥

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: NI ÄR UNDERBARA! Tack för att de flesta av er fortfarande hänger kvar, ni är bäst. Dock börjar det dra sig mot sitt slut nu. Frågan är bara - vem kommer hon välja? Blir det James eller blir det Ryan? Några gissningar?

1 Januari

Jag fick inte veta särskilt mycket mer efter det. Pappa och Evelyn kom till sjukhuset för att kolla hur det var med mig och pappa sade inget om att jag klättrat full på ett hustak, men jag visste att det skulle komma förr eller senare. Det var bara frågan om när. Evelyn hade börjat bli stor; riktigt stor, och jag tänkte att det var rätt åt henne, bad en stilla bön att hon aldrig skulle bli av med kilona efter förlossningen, hur mycket hon än tränade. Efter hur hon behandlat Mackenzie var det det minsta hon förtjänade. På tal om Mackenzie så kom hon också dit för att kolla till mig och jag var gladare över att se henne än vad jag förväntat mig att jag skulle vara. Vi pratade ett tag, även om det var lite stelt till en början, men jag kände på mig att vi skulle kunna bli riktigt nära systrar en dag.

Några timmar senare meddelade en av botarna att jag kunde åka hem, men att jag var tvungen att ta det lugnt den närmsta tiden. Jag protesterade inte precis. Efter alla svettiga träningspass med James hade jag fått mer än nog av allt vad träning hette, så det gjorde inte mig det minsta. Vad gäller James fick jag aldrig pratat något mer med honom eftersom han tydligen stack efter att de blivit utsjasade i väntrummet. Varför visste jag inte. Det var som om varje gång jag tog upp det så blev det en helt annan stämning i rummet och alla verkade snegla lite nervöst i Ryans riktning av någon anledning. Vad det än var orkade jag inte ta itu med det just då, så jag lät det bara vara för tillfället och lät pappa transferera mig hem.

De följde alla med; Rose, Scorpius, Albus, Antonio och Ryan. Jag försökte protestera, dels för att jag var rädd att jag ändå bara skulle somna så fort jag lade huvudet på kudden och dels för att jag försökte skjuta upp att behöva prata med Ryan. Det var på grund av honom som jag klättrat ut där på taket och jag skämdes för det hade varit så fruktansvärt dumt och barnsligt gjort. Fast jag var väl inte förvånad egentligen. Jag hade en viss tendens att fatta dumma beslut när jag var nykter (säg inte till Rose att jag sagt det där) och onykter blev det hela bara hundra gånger värre.

"Du säger till om du behöver något, okej?" sade pappa och vek in täcket runt min kropp, så som han alltid gjort när jag var liten. Och lika lite som jag tyckt om det då, tyckte jag om det nu. För det första blev det för varmt och för det andra kunde man inte röra sig.

Jag sade inget om det till pappa dock, utan log bara mot honom och nickade. "Gå och se efter din gravida fru nu, jag har tillräckligt med folk som kan ta hand om mig", sade jag och slängde en blick på Rose och Albus som stod vid min sängkant. "Och som kan se till så att jag inte försöker hoppa från taket igen."

Jag såg på pappa att han inte uppskattat den där sista kommentaren och kanske var det lite för tidigt att skämta om det, men jag sade inget och det gjorde inte pappa i heller. Han bara strök en hårtest ur min panna och sedan lämnade han rummet. Så fort dörren gått igen bakom honom sparkade jag av mig täcket och drog mig upp i sittande position. Det förblev dock tyst i rummet och jag önskade att någon ville ta till orda snart, innan jag slängde ur mig något korkat för att bryta den spända tystnaden.

Som om Albus hört min önskan sade han plötsligt, "Du må vara den mest dramatiska och korkade människa jag någonsin träffat, Vanna-panna," rodnande slog jag ner blicken, "men jag är glad att du mår bra, för trots allt det där så älskar jag dig. Vi älskar dig." Han gestikulerade mot de andra i rummet och jag log brett mot honom, samtidigt som jag tänkte att det inte gällde för Ryan. Men det fick jag helt enkelt lära mig att leva med. Som man bäddar får man ligga, var det inte så talesättet gick?

"Jag älskar er med", sade jag och lät blicken dröja kvar på Ryan. Han såg bort.

Rose måste ha uppfattat det för plötsligt tog hon Scorpius hand och ledde honom mot dörren, med en inte-så-diskret blick på Albus. "Vi borde gå och se ifall Oliver behöver hjälp med maten, eller vad säger du Albus?"

Jag ville skrika lämna mig inte, men insåg bistert att jag inte skulle komma undan. Inte den här gången.

Albus verkade ha fattat vinken för han nickade häftigt. "Ja, ja, just det. Vi är snart tillbaka", sade han och han, Antonio, Rose och Scorpius lämnade rummet. Kvar blev jag, och Ryan. Han stod lutad mot mitt skrivbord och såg inte på mig. Jag svalde hårt och tog mod till mig.

"Ryan?" Det kom ut som en viskning. "Ryan, se på mig, snälla."

Han fortsatte att stumt stirra framför sig några sekunder till och sedan vred han på huvudet så plötsligt att jag flämtade till när hans ögon mötte mina. De var fulla med väta och just som han tog ett steg mot min säng rann de över och en tår rann ner för hans kind. Sedan en till, och en till. Det stack till i hjärtat och jag slog ner blicken. Jag tog tillbaka mina ord. Jag ville inte att han skulle se på mig, ville inte se smärtan i hans ögon.

"Hur tänkte du, Savannah?" Hans ord chockade mig; intensiteten i dem, hur han slängt ur sig dem som om de varit gift. Han var framme vid min säng nu, stod vid sidan av den. Jag såg långsamt upp på honom. Skämdes. "Du hade antagligen varit död nu om det inte var för mig! Tänk så hade jag inte varit där? Förstår du vad det hade gjort mot dina vänner? Dina föräldrar? ... Mig?" Det sista lade han till i en viskning och som om hans ben gav vika sjönk han ner på sängen vid mina fötter och stirrade ner på sina händer. Han drog in ett djupt andetag och jag försökte febrilt komma på rätt sak att säga. Men vad var egentligen rätt sak?

"Förlåt", var allt jag fick fram. Jag visste att det inte räckte, inte på långa vägar. "Förlåt så hemskt mycket, Ryan. Jag var full och hade precis fått mitt hjärta krossat. Det ända jag visste med säkerhet var att du hatade mig och att jag inte ville leva utan dig--"

"Så då tänkte du att "jag hoppar från taket och tar livet av mig, för då blir allt så mycket bättre" eller vadå?" Ryans röst var svag, men sårad.

Jag kände mig desperat nu. "Nej! Du förstår inte. Jag tänkte aldrig ta livet av mig, inte på riktigt. Allt jag ville var att bevisa för dig hur mycket du betydde - betyder - för mig..." När jag uttalade orden högt insåg jag just hur korkat det lät och jag slog händerna för ansikten, skakade på huvudet. "Jag är så jävla misslyckad. Varför blir allt jag gör när det gäller dig fel?"

Ryan var tyst en stund, sedan viskade han, "Kanske för att vi inte är menade för varandra?"

Mitt hjärta slutade slå.

---

Kommer hon förlora de båda eller kommer hon nöja sig med James? Hm...

Nej, snälla fortsätt skriva föralltid! så sjukt BRAA!


Det kan man undra...

Alltså omg nej </3
Jag har ingen gissning, men jag hoppas verkligen att hon blir tillsammans med James... :3

Superbra skrivet! C:

OMG, jättebra!

Najj, de ska ju vara ihop!!