Viktigt Bortglömda[SV]

det är så... vill läsa mera nu..
Känner mig nyfiken på Alex, hur kunde ha få reda på det så snabbt?

Har sträckläst hela ff'n från halv nio xD Jättebra!

Åhhhh...har sträckläst hela nu.....
Fantastiskt bra!♥

Tack så mycket för alla comments! Och för att folk fortfarande läser denna Eller har börjat läsa den nyligen.
Hursomhelst TACK

Här kommer sista Ellie-delen innan jag byter perspektiv igen!

Ellie

Rummet jag kommer in är ingen sal. Det finns inte dussin i hopträngda sängar med hostande patienter under tunna vita lakan. Det är inte alls som jag föreställt mig det.
Det finns bara en bädd därinne. En liten vit säng som är lika färglös som omgivningen. Och det finns också två fåtöljer och ett litet avlastningsbord intill dem.
Det första jag ser är min mamma. Hon har dragit fram en av fåtöljerna till pappas sida. Hennes ansikte är begravt i händerna och hela hennes kropp darrar vid varje inandning.
Jag går sönder när jag ser henne, bit för bit lossnar från sin rätta plats i hjärtat. Min blick söker sig skräckslaget vidare mot pappa. Inte heller han är vad jag väntat mig. Pappas ansikte är fridfullt, ögonen är slutna. Vid varje andetag höjs och sänks kroppen under filtarna.
Först undrar jag om de gjort något med honom, drogat ner honom. Men sedan förstår jag att det inte alls står till så. Pappa sover bara.
”Mamma..?” Säger jag darrigt. Det känns som om mina fötter växt fast vid marken då jag säger det.
Hennes händer faller och blottar hennes ansikte. Det är rött, blekt och grönt på samma gång. Och hennes ögon är alldeles mosiga av tårarna som är kladdade över kinderna.
”Eleanor!” Gråter hon.
Och i nästa sekund är jag i hennes famn. Hon kramar mig som om våra liv gällde det, och för några sekunder känner jag mig som ett litet barn. Ett litet tryggt barn som inte har några bördor eller sorger på sina tunna små axlar.
Jag vet inte hur länge vi sitter sådär. Men tillslut faller jag in i hennes mönster. Kramar, hulkar och gråter för att det gör så ont, och för att det enda vi har kvar är varandra.
Pappa snusar oberört vidare bredvid oss, alldeles ovetande om att det i kanten av hans medvetande finns två familjemedlemmar som förlorat någon de älskar.

”Jag förstår inte”, säger mamma tyst och skakar på huvudet. Vi står precis innanför utgången till rummet och viskar. Det är först nu vi inset att vi kan väcka pappa med vårt snyftande. Och efter allt som hänt är det inte rättvist att göra så mot honom.
”Hur kan alzheimers komma så plötsligt. Erik har aldrig varit virrig. Han har inte haft några symptom alls…” fortsätter hon.
Så det är vad de säger, tänker jag. Att min pappa fått en sjukdom han inte har.
När jag möter mammas blick kan jag svära på att hon förstår att jag vet någonting jag inte berättar. Ögonblicket hänger i luften och hånar mig, vill att jag ska spilla ut hela sanningen. För att min mamma ska kunna förstå vad det är som hänt med min pappa.
Men jag kan inte. Någonting sätter stopp när jag öppnar munnen. För trots att det är rätt, så är det inte det ändå. Det är inte rättvist att dra in henne i ännu en röra.
Så jag sväljer och tittar ner i marken. Ögonblicket drar förbi, lämnar mamma förvirrad och mig skuldmedveten.
Sekunden efter hör vi ett välbekant hostande. Både mamma och jag fryser till is. Pappa är vaken.
Till min förvåning skakar mamma på huvudet och kniper ihop munnen mot gråten. ”Jag klarar inte det här”, mumlar hon. ”Jag kan inte göra det igen.”
Hon puttar upp dörren och försvinner ut i korridoren. Innan den slår igen får jag en skymt av Alex. Han står och tittar på mig några meter bort, är beredd att höja handen till någon slags hälsning då… dörren slår igen rakt i våra ansiktet.
Jag snurrar runt och stapplar tillbaka in i rummet.
Pappa stirrar på mig när jag kommer in i fokus. Han släpper mig inte med blicken förrän jag står alldeles intill honom. Mina ben darrar som spagetti när jag slår mig ner i fåtöljen mamma tidigare satt i.
Han sliter nervöst i filtarna för att dölja kroppen enda upp till halsen då han kravlar sig upp mot kuddarna.
”Hej”, säger jag enkelt. Förhoppningarna för att hans ska känna igen mig blir mindre och mindre, men de fortsätter att existera. Dessutom vill jag prata med honom, även om det kommer göra ont om det inte slutar som jag vill att det ska göra.
”Hej”, ekar han. Inget spår av igenkännande går att finna i hans ansikte. ”Vem är du? Känner jag dig?”
”Jag heter Eleanor.” Jag breder på med en gåta. ”Du kan själv bestämma om du känner mig eller inte, för jag kan ju inte veta hur du tänker, eller hur?”
”Det är sant”, säger han.
”Gillar du fotboll?” Frågar jag med växande klump i halsen, min röst skär sig. Det gör så ont i hjärtat, som om någon skär i det vid varje ord som kommer över mina läppar. Om pappa inte kommer ihåg att han älskar sin fotboll är det kört. ”Jag glömde läsa sporten i morse”, fortsätter jag. Jag tar ett darrigt andetag. ”Och jag funderade över om du kanske… om du kanske visste hur det gick i den?”
Jag tittar på pappa, och han tittar på mig. Pannan är veckad av koncentration, och för en sekund kan jag svära på att han finns där. Att han kan minnas sitt liv igen. Sedan kommer hans svar.
”Jag vet inte varför du frågar något sådant, Eleanor. Jag har aldrig gillat fotboll.”

"bit för bit lossnar från sin rätta plats i hjärtat"

IM FEELING WITH YOU MY HEART IS BROKEN SÅ SOORGLIGT JAG AVLIDER x_x
(men älskar det som vanligt så klart, längtar efter mer 83)

you are killing me, woman.
du får ha någon skriv kurs för mig hur man kan få till allt så förbannat perfekt: känslorna, beskrivningarna, karaktärerna och ALLT!

är mållös som vanligt för detta kapitel var så välskrivet, känslofyllt och jag tycker så synd om Ellie!

längtar efter mer nu♥

ÅÅÅH! du skriver så bra, jag vet att jag skriver typ samma grej hela tiden men det är så sant! du skriver så man förstår känslorna och alla förklaringar, såå braaa!

AHH
buhuuu D':
Superfint men gah uhuuu

Har sträckläst hela denna ff (sen typ tolv till 21:39) och sitter här och gråter ihjäl (inombords, mina ögon har inga tårar just nu, konstigt nog) mig för Ellies pappa. NEJHURKANDUGÖRASÅHÄRMOTOSSOCHELLIEOCHELIESMAMMAOCHALLAANDRASOMKÄNDEHONOMHEMSKAKVINNAJAGHATARDIGBUÄHÄHÄHÄHÄÄÄÄÄÄÄÄHANMÅSTEFÅTILLBAKAMINNETVARFÖRLIGGERHANINTEPÅSANKTMUNGOSDÄRÄRDEJUPROFFSPÅMAGISKASKADORDETÄRJUDETSOMÄRMENINGENMEDSANKTMUNGOSATTBOTAFOLKFRÅNMAGISKASJUKDOMARHURKUNDEHANAHMNAPÅETTMUGGLARSJUKHUSDETÄRJUHELTFREAKYWEIRD *upplöses i snyftningar och kan inte säga något mer på tre minuter* *tre minuter senare kl 21:43* Nu vill jag bara *snyft* säga att *snyft* det här *snyft* kapitlet *snyft* är jätte *snyft* bra och *snyft jag *snyft* kan *snyft* inte *snyft* skriva *snyft* något *snyft* mer *snyft* på *snyft* ett *snyft* tag *upplöses igen och måste tänka på något annat, sköter om mina drakar innan jag fortsätter och duellerar lite* (22:11) Nu känns det bättre! Ja, detta kapitel (och alla andra, har tummat ett till tre, ska tumma resten när jag kan) var SUPERDUPERMEGABÄSTAWSOME!

Aamanda! Jag älskar sättet du skriver på! Snälla skriv mer! Jag klarar mig inte mer!