Förbjuden kärlek

"Jag har inte fått lön sålänge jag levt." skrattar Egeria och synar under tystnad Lancelot som inte verkar veta vad han ska ta vägen då han får syn på henne. Han kanske hade trott att ett enkelt förlåt räckte, men när han såg hennes ansiktsuttryck ändrade han troligtvis uppfattning.

Fai tittade på Isis som inte sa något. Hon hade gett Egeria saker, kläder, mat och pengar några gånger men mer än så kunde hon inte göra. Hennes föräldrar kollade henne när det gällde pengar. De ville veta vart alla pengar hon använt tog vägen, vad hon gjorde med dem och om det var ett nödvändigt köp. Isis granskade Lancelot och Egeria med en oroad blick.

"Din hustru är sjuk, du borde sända efter hjälp." sa Egeria bara med kylig röst till honom. Han skulle inte få komma henne nära, han var Isis till titeln åtminstone men till hjärtat tillhörde hon Fai. Men han, ja han hade förlorat henne. Egeria kunde vara långsint, för det mesta märktes inte detta utan hon var det under tystnad, liksom hennes vrede syntes sällan, men idag hade allt blommat upp, och hon var inte nådig mot honom.

Lancelot tittade på Isis en kort sekund men vek bort blicken och hon log elakt. Han hade gjort sig förtjänt av det.
"Jag har kallt på en doktor" sa Simon och Isis suckade. "Jag vet att du inte gillar läkare men jag gillar inte döda syskon"
"Nej du gillar bara att vara den som är död" sa Isis vasst och Simon såg sorgset på henne men sa inget. Lancelot tittade på dem alla och vände sig sedan om och gick.
"Jag skall prata med honom" sa Fai och Isis nickade.

Egeria ser efter Lancelot och snart följer Fai efter honom, Simon tar Fais plats vid Isis och Egeria ser ner i marken. Hon visste att den uppflammande vrede hon kände inte var klädsam eller att honskulle bete sig så. Han var kung och hon tjänare hon skulle inte bete sig så, men hon kunde inte rå för det.

Isis tittade inte på Simon utan vände sig emot Egeria.
"Förlåt honom när du är redo och är du vill, om du vill" sa hon leende "Om du inte vill det finns det ingen anledning!"
"Kom nu prinsessan" sa Simon och hon tittade på honom.
"Tekniskt sett är jag drottning här!" sa hon och Simon suckade.
"Om ers höghet inte vill vara så envis och följa med mig nu" sa han och började nästan dra henne ner för korridoren.

Egeria nickar och ser upp på Isis, "Jag är inte beredd att förlåta honom, nej det är jag inte." säger hon med en bestämd röst man sällan hört innan och Simon flinar roat då de går tillbaka i korridoren till Isis gemak och sovrum.

Isis nickade.
"Det är förstående och ingen tänker tvinga dig" sa Isis och gick bredvid Simon.
"Kan du inte se att du inte mår bra?" sa Simon och Isis suckade.
"Det är väl klart jag förstår att jag inte mår bra men jag vill inte behöva träffa en läkare" sa hon och Simon skakade på huvudet och puttade in henne i rummet där läkaren väntade.

"Det är bra om du träffar en även om du inte vill, vi kan inte hjälpa dig när vi inte vet i vad felet ligger." ler Egeria mjukt för att försöka skänka henne tröst och hon och Simon följer med in i rummet till läkaren som väntar på dem, eller på Isis.

Isis blängde på Egeria och Simon.
"Ers höghet" sa läkaren och bugade mot henne och hon bara blängde på läkaren. "Är något fel?"
Isis såg bara på honom.
"Hon litar inte på läkare" sa Simon och läkaren nickade.
"Finns det någon anledning?" frågade doktorn.
"Jag vet faktiskt inte" sa Simon och såg på Isis.
"Det är inget som angår er" sa hon kallt.