Ny genaration, nya känslor

Jättebraugt !

Du kanske ska beskriva omgivningen lite mer?
Ursäkta om jag är petig, jag vet hur svårt det är..
Hoppas du inte blir sur....

SUPERBRA!!!!!!!!

det var superduperultramegabra

Tack!

Jag ska försöka göra det, men glömmer det ibland... Liksom det utspelar ju sig i en värld som alla känner till så jag glömmer det enkelt liksom Men jag blev inte sur

Kapitel: 65
Hugos sista lektion hade slutat. Klockan var tjugo över tolv och han hade slutat väldigt tidigt, som han hade sagt till de andra! Fast han var ledig nu så ville han ändå inte gå till tornet, han ville hitta Miranda igen...
Han gick till professor Flitwick - han hade nämligen precis haft Trolldomslära – och började hjälpa honom att samla ihop alla böckerna han hade stått på.
”Professorn?” började Hugo och satte ner en hög av böcker på en bänk. ”Du är ju Ravenclaws elevhemsföreståndare, eller hur?”
Flitwick skuttade ner från en pall han använt för att sätta upp några böcker i den stora bokhyllan.
”Vad är det du säger?” pep han. ”Såklart är jag det! Det fick du väl reda på ditt första år på Hogwarts?”
Hugo tittade ner på den lilla vithåriga människan som hade rynkor i hela ansiktet. Fast rynkorna såg han ändå ganska barnslig ut med sin glimt i ögat och vänliga leende. Han brukade ibland busa med eleverna men han var ändå snäll och smart så de flesta eleverna hade tillit till honom.
Hugo flinade lite. ”Förlåt, professorn, såklart är du det! Men jag menar... Då vet du om Ravenclaw elevernas schema?”
Flitwick log. ”Självklart! Hur så?”
”Jo, jag undrar vad årskurs fyra har för lektioner... Den grupp av fjärdeklassarna som Miranda Lonbottom är med i...”
”Jaha, ja! Miss Longbottom? Hmm... Jag har hört henne prata om dig med några väninnor... Ja du... Det är i grupp två hon är med i... Hon är en väldigt duktig elev, ska du veta! Men, ja du... Jag tror dom har deras sista lektion och det är Skötsel och vård av magiska djur. Den slutar om fyrtio minuter, så du hinner dit och får vänta ett tag... Men innan du gå kan du väl hjälpa mig med att ta ner den där boken?” sa Flitwick och pekade på en bok högt upp i bokhyllan.
Hugo nickade och ställde sig på pallen. Han tog ner den och gav den till Flitwick.
”Varsågod! Men vad ska du ha den till?”
”Jag ska ge den till en elev... Så jag måste rusa, men tack för hjälpen Mr Weasley!”
Den lilla mannen gick ut ur rummet och det gjorde Hugo med, fast han gick åt ett annat håll.

Hagrid höll på att prata om enhörningar på lektionen. Miranda försökte lyssna så mycket hon kunde men hade lite svårt för det för hon tänkte bara på brevet hon hade fått innan...
Hon skakade på huvudet och försökte koncentrera sig på lektionen igen. Detta var ju ändå ett av hennes bästa och roliga ämnen!
”... Så om man dricker dess blod så få man ett halvt liv, som man säjer, å det är ju inte så kul! Eller hur?” sa Hagrid.
Miranda räckte upp handen. ”Ursäkta...” sa hon.
”Ja? Vad är de Miss Longbottom?” frågade Hagrid och log.
”Ursäkta, professorn, men vad händer om man dricker dubbelhorningens blod då?”
Hagrid stirrade häpet på henne. ”Öhum... Vad sa du?”
”Jamen professorn måste väl veta om dubbelhorningen? Du vet! Enhörningens motsatts! Den har två horn istället för ett, svart istället för vit och så är den genom ond istället för genom god. Det måste väl professorn veta om!” sa Miranda och log för att uppmuntra Hagrid om att minnas.
Hagrid var tyst ett tag men sa lite med en lite besvärad stämma. ”Öhum... Det är nog lite överkurs tror jag, unga Miss Longbottom... Du får ursäkta, men nu måste jag be dej att vara tyst så jag hinner med hela lektionen... Väldigt trevligt av dig att berätta, men har ett schema att följa, tyvärr...”
Miranda ryckte på axlarna. ”Okej!” sa hon bara och Hagrid började fortsätta sin föreläsning om enhörningar.
När lektionen var slut började alla gå iväg, nu var det ju liksom helg!
Miranda började sig dra sig bortåt slottet men blev haffad av Hagrid.
”Ursäkta mej, Miranda...”
”Inget Miss Longbottom?” frågade Miranda och log lite smått.
”Äsch! Det är bara när jag undervisa... Men i alla fall! Jag råka undra... Var har du fått tag på infon om dubbelhorningarna? Öhum, jag vet ju vad du menade för nåt, men jag undrade bara var du fått reda på de! Det är liksom lite överkurs...”
”Jo, min ma... Mamma... Min mamma har berättat det...” svarade Miranda med ett hugg i hjärtat när hon nämnde sin mor.
”Jaha... Okej... Jaja! Har en trevlig helg med dej!” sa Hagrid och gick mot sin stuga.
Miranda ryckte på axlarna och fortsatte mot slottet. På vägen såg hon ett kopparbrunt hår som hon kände väl igen och hon sprang till figuren som hade just det håret på huvudet.
”Hugo!” sa hon och kysste honom på kinden.
Hugo kramade henne. ”Miranda, vad står på?”
Hon tittade upp mot honom med tårfyllda ögon. Hon kunde inte hejda dom från att falla.
”Det gäller min mamma...” började hon.
”Vad har hänt med henne?” frågade Hugo.
Miranda berättade om brevet och fler och fler tårar föll från kinderna när hon berättade.

Hoppas ni gillar det! Kommentera och nu ska jag blir bättre på att lägga upp kapitel Och förresten! Det med dubbelhorningar är en varelse jag själv hittat på, om ni vill veta mer om dom läs "Häxlärling"

Bra att du inte blev sur.

Jättebra kapitel!

jättebra hoppas att det löser sig med mirandas mamma

Hoppas jag med

Jättebra kapitel

Ni skriver "hoppas det går bra med Mirandas mamma", ni kan ju säga "Hoppas det går bra för Luna" det är ju hon som är mamma till Miranda

Superbra!!! Okej då...Hoppas det går bra för Luna...Hur kunde HON hamla i AZKABAN???