När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Fai satte sig upp och la en arm runt hennes axlar
"Och du tycker jag är korkad" sa han och himlad emed ögonen "nu är det du som är korkad" sa han och tog ett djupt andetag "de är rädda för dig med, du är min bästa vän. din mor är min mors bästa vän och du står så nära makten man kan utan att vara min familj, klart de är rädda för dig och ingen vågar göra dig arg" började han och log sen "men det är därför jag gillar dig, du är inte så tjejig och töntig" sa han och vände sen hennes ansikte mot honom "du är visst snygg och att du inte är populär är mitt fel inte ditt och du är bra, du är en utmärkt häxa och vän" sa han leende

- Är de rädda för mig?, sa Xenia oförstående, det hade hon aldrig tänkt på.
- Jag trodde de var rädd för dig eller nått, inte att de skulle vara rädd för mig, sa hon förvånat det var nått helt nytt för henne.
Hon såg på honom och log.
- Tack Fai, jag visste inte att du tyckte allt det där, jag har alltid trott att det var något fel på mig.
Och så är de bara rädda, det förklarar ju en hel del, sa hon roat till honom.

"Har du sätt dig själv nån gång? klart de är rädda för dig, du är riktigt mäktig och de är rädda att du ska låta mig döda dem i fall du vill" sa han och log "klart jag tycker. varför skulle jag inte göra det? och sluta tvivla på dig själv" sa han och kramade om henne

- Nej, jag har inte sett mig själv någon gång, men antar att du har rätt, jag tände eld på Binns skrivbord, sa Xenia roat.
- Och mäktig det kanske jag är, har aldrig tänkt på det, sa hon funderdamt och skrattade sedan.
- Jag kan döda dem själv om så behövs, men då blir jag säkert straffad för det, sa Xenia leende och kramade om Fai tillbaka.
- Ja, jag ska inte tvivla på mig mera, det är bara saker jag trott utan att fråga om det var så.
Och jag vet, jag ska inte bara gissa utan fråga med, sa hon flinande till honom.

Fai skrattade lite "ja det är sån du är när du är arg, du är som jag är när jag är arg" sa jag och skrattade sen "precis, det är därför du skulle be mig" sa han roat och log "bra det, du får inte tro saker utan fråga" sa han leende och reste sig upp
"kom nu så går vi in" sa han och tog hennes hand och började gå

De började gå mot skolan, hand i hand, eleverna stirrade på dem mer än någonsin och Xenia log lyckligt, men det slutade hon med när hon hörde sitt namn ropas och en arg Trevor mötte dem.
- Xenia, du skolkade från lektionen, sa han och höjde staven och kastade iväg crusio.
Xenia parerade den och kastade den tillbaka så att Trevor låg skrikande i plågor på marken.
Xenia slutade strax, hon var förvånad.
Vad hade tagit åt henne, i vanliga fall brukade hon bara ta emot det utan att bry sig, men idag.
Hon såg på Trevor, vad skulle nu hända?
Hon hade anfallit en lärare, han reste sig långsamt upp och med tillfredställelse såg hon att han sågrädd ut.

Fai struntade i eleverna, de pratade i vilket fall som helst. han såg sen arg på Trevor som såg skrämt på dem
"sa jag inte åt dig att låta henne vara" sa han vasst
"Förlåt herre" sa Trevor och bugade och Fai funderade på att kasta crucio över honom nu men han var berädd på det så han bestämde sig för att bara strunta i honom just nu. hans mor kom ner för trapporna och eleverna såg nervöst på henne men hon bara gick fram till dem
"Så ni löste allt" sa hon leende och kramade om dem båda
"Tack" sa Fai lågt

Xenia såg roat ner på Trevor, efter alla dessa år.
Varför hade hon inte gjort det förr, det var härligt att se honom rädd för en gångs skull.
Hade han verkligen trott att hon inte kunde göra något tillbaka mot honom?
Xenia log mot Cara ochkramade om henne.
- Ja, vi löste allt, tack för hjälpen, vi skulle inte klara det utan dig, sa Xenia leende.

"småbarn ni är som ni är" sa hon roat "men jag är göad att ni löst det" sa hon och såg på Trevor
"du vet om att folk kan slås tillbaka och rör du nån av dem igen dödar jag dig" sa hon kallt och eleverna drog efter anadan "jag är hungrig så jag kan lika väl äta med er" sa hon i de gick in i stora salen och satte sig vid bordet
"Sev hälsar" sa Cara och Fai log lite sorgset

- Ja, det är jag också glad att vi gjorde, sa Xenia glatt och de gick och satte sig i stora salen.
Xenia såg på Cara och Sev, och log lite.
- Det är tråkigt att han dog, jag saknar honom, sa hon och tog för sig av maten.