Den du minst anade [SV]

Åh tack ♥
Jag ska fortsätta skriva imorgon och på måndag. Så det kommer nog ganska säkert en uggla till dig - om det är okej att du får veta lite små saker i förväg vill säga - eftersom jag har ställt till det jävligt mycket för mig som jag inte märkte förrän nu. ^^

Okej, det gör inget att jag får reda på lite grejer. Det tycker jag bara är kul ^^

Världens kortaste och konstigaste kapitel, men jag har löst lite saker nu. Ska fortsätta skriva och ikväll ska jag gå igenom allting nu. Jag ska verkligen försöka planera klart allting nu så att jag inte kör fast igen.

-


Kapitel 26. Ett steg på egna ben.
Det var veckor sedan min bror hade dött och jag hade fått hur mycket post som helst som bara sa samma saker:
Vi beklagar sorgen och tänker på dig
Jag ville inte att någon annan skulle tänka på mig. Egentligen ville jag bara vara ensam så jag kunde ta livet av mig eller något.
Men jag kunde inte vara ensam. Jag behövde Harry mer nu är vad jag någonsin behövt honom tidigare.
Dumbledore hade kommit tillbaka redan dagen efter min brors död. Och han hade pratat med mig länge efteråt. Jag vet att han också har mist ett syskon, men ingen av alla som hade pratat med mig sedan min bror dog hade någonsin först fått reda på att personen hade gått över till den mörka sidan, sedan gett en kärleksförklarningen till en själv för att sedan cruciatusförbannas och dödas. Det var precis inte det lättaste att ta in och smälta.
Harry hade stått bredvid mig och hållit min hand genom hela samtalet.

”Alice?” Jag väcktes ur mina tankar. Jag nickade för att visa att jag lyssnade på honom. De gröna ögonen undvikte nästan mina blå. Han ställde sig upp och tecknade åt mig att göra detsamma. Så jag reste mig upp ur soffan där vi suttit så att jag bara var några decimeter ifrån honom och tittade upp på hans ansikte som fortfarande ignorerade min blick.
Harry tog ett djupt andertag och sade sedan:
’’Alice, Dumbledore vill att jag ska vara på hans kontor om tio minuter.’’ Jag tittade undrande på honom. Först så fattade jag inte vad det var för konstig med det. Men sedan insåg jag att han hade vetat det länge och inte berättat. Det tog ytterligare några sekunder innan jag insåg att han inte hade berättat tidigare för att jag inte skulle få följa med.
Modet sjönk när jag insåg att det skulle bli de första timmarna utan Harry sedan min bror dött. Han kollade oroligt på mig när han insåg att jag kommit fram till det. ”Alice? Är det okej?” Jag nickade, vad skulle jag annars göra? Jag ville inte att Harry skulle bli orolig och samtidigt behövde jag lära mig att stå på mina egna ben. Han fångade in mig i en kram. En lång kram. Och jag kramade tillbaka.
När han började låssa på kramen sa jag någonting för första gången sedan dagen efter jag fick veta att min bror hade dött.
”Jag älskar dig, Harry James Potter.” Rösten svajade efter att inte ha används på så lång tid och jag kände att tårarna började bränna bakom ögonlocken men den här gången skulle jag fanimej inte ge efter för tårarna, då skulle Harry aldrig komma till Dumbledore utan mig.
Harry drog in mig i en ny kram och jag kände att han darrade lite.
”Alice Isabella Hamilton, jag älskar dig mest av allting i hela världen.’’ Mumlade han mot min panna så att inte Hermione och Ron som kollade konstig på oss skulle höra. Jag kände hur jag värmdes upp av de orden.
’’Pojken som överlevde’’ kysste mig på pannan innan han försvann genom porträtthålet.
Jag sjönk ner i soffan igen och tog upp mina böcker. Jag frågade Hermione om hon kunde hjälpa mig med uppsatsen om förbannelser som Snape hade gett oss. Hon var fortfarande förvånad över att jag hade börjat prata igen men släppte genast sitt eget arbete och satte sig bredvid mig och började förklara. Jag visste att hon inte skulle ha gjort så i vanliga fall. Men jag trodde i den stunden att det aldrig skulle bli ett vanligt fall längre. Så lika bra att ta det som det var och bära min sorg av min bror själv utan Harry, Ron eller Hermione.
Min bror som jag älskat, som jag älskar.
Jag viskade hans namn så lågt att inte Hermione kunde höra det.
Elliot.

DU ÄR BÄST ERICA, helt underbart... ♥

Mitt internet funkade inte för två sekunder sen, och att logga in och se ett nytt kapitel var typ... Bäst. Detta kapitel var awesome, precis som alla andra av dina kapitel. ♥

Jag både önskar och önskar inte att jag var Alice. Ni förstår nog vad jag menar.

Haha, har också tänkt så. Man bara i ena sekunden:
Åh, jag vill va Alice!
Och sen i andra:
Tur att jag inte är Alice ^^

Tack för era superfina kommentarer. Jag älskar er ♥

Jättebra!

SuperAwesome!!!!

Du är bäst! ♥