(PM) En mugglare på Hogwarts

Den fantastiska känslan man får när ens åtta åriga kusin säger att man liknar Emma Watson när hon spelar in sjunde och åttonde filmen!!!

nej vad gulligt ^^ bästa komplimangen man kan få

Eller hur!

Awww! ♥

Är det bara jag som inte kan se halsbandet?

Jag kan inte se det heller

vad tråkigt! det ser ut som ett par vingar av järn i alla fall.

Okej

Kapitel 27
Efter matchen var det som om jag aldrig bråkat med Weasley tvillingarna. De var nöjda över att ha vunnit och hade glömt bort att jag inte berättat för dem. Bortsett från att jag gav George en örfil för att han stal mitt halsband ännu en gång så var det en mycket god stämning i tältet. Trots att jag hela tiden var orolig för skriken som skulle komma och var obehagligt medveten om att Mr. Weasley gav mig granskande blickar regelbundet så skrattade jag och försökte se oberörd ut.
Snart hördes de första skriken. När vi kom ut och såg mugglar familjen svävande i luften upp och ner gick det en rysning i hela kroppen på mig. Skräcken tog ett järngrepp om min hjärna och kropp. Om de såg mig! De kunde väl aldrig veta? Eller? Ett gällt skrik och rop efter hjälp fick mig att vakna upp från mina skräckslagna tankar. Det kom från ett av de brinnande tälten! Hade någon fastnat? Det hade inte hänt i boken. Jag sprang mot tältet och ignorerade Hermiones, Rons och Harrys förskräckta och rasande skrik.
”Annie kom tillbaka!” skrek Harry. Det kunde han ju glömma.
”Är du alldeles från vettet!?” ropade Ron efter mig. Möjligen, tänkte jag men fortsatte mot det brinnande tältet.
”Annie vi måste härifrån!” Hermiones gälla skrik fick mig inte ens att blinka. Skriket som kommit från tältet hade varit ett barns skrik. Ett vettskrämt barn. Inte kunde jag lämna ett barn i ett brinnande tält. Jag täckte för ansiktet med min vänstra arm och sprang in genom en öppning i tältet i blindo. När jag kommit in i tältet och det var möjligt att se en aning öppnade jag ögonen och såg att tältet var, precis som vårt, förhäxat så att det var större än vad det såg ut. Det var stekhett och jag började genast svettas. Jag tittade frustrerat omkring. Jag såg ingenting förutom flammor och rök. Röken började tätna och det blev svårare att andas. Om jag hade svårt att andas måste ju ett litet barn nästan ha svimmat. Jag kämpade mot paniken som började stiga inom mig. Jag måste ut härifrån och det snabbt! Men inte utan barnet. Det var omöjligt att se så jag blundade och fokuserade all min energi på att lyssna. Alla instinkter, både mänskliga och varg, gick åt att lyssna efter liv i tältet. Ett gny följt av kippande efter luft hördes från min höger. Jag vände mig häftigt om och såg en flicka, som inte kunde varit mer än sju år, på alla fyra nere på marken. Jag suckade lättat och satte mig på knä. Jag kröp fram till henne och tog tag i hennes hand. Hon såg upp på mig med rödkantiga bärnstens ögon. Hennes ansikte var täckt av sot.
”Håll ut lite till.” viskade jag. Hon nickade nästan omärkligt och lät mig lyfta upp henne i min famn som en baby. Sedan reste jag mig upp och började titta efter en utgång. Rök överallt. Där det inte fanns rök fanns det eld…
”Stäng ögonen. Bered dig på lite värme.” sa jag till flickan i min famn innan jag sprang rakt igenom en flamma.

Ravenclawsome kapitel!