Life - Lupple & Medi PRS

Hon gav honom en retsam blick.
"Åh du lovade." sa hon bedjande.
"Vi kan sitta i köket och jobba. Sen i morgon kan vi måla dem om vi inte hinner i dag." Hon såg storögt på honom.
"Jag har en ide. Att alla varleser får göra om sina rum. Det kommer uppskattas tror jag."

Gabriel flinade lite och skakade på huvudet. "Åh det finns inte nedskrivet någonstans." Retades han tillbaka och såg hennes iver och lyssnade på det hon sa. " Det är en mycket bra idé. "Sa han ärligt och log stort mot henne innan han fortsatte med sitt. Luna tog sig ut till köket med all frigolit och satte sig på en av köksstolarna och drog med handen igenom håret och väntade in henne.

"Men då sover jag ute, höggravid i kylan." sa hon och sträckte ut tungan mot honom.
Hon slog sig ner med en vass kniv och började runda hörnen ojämt och såg på Luna.
"Kan jag få känna din päls någon gång? Jag tror du kan vara så mjuk."

Hennes ord fick honom helt ur balans. Han slutade måla och vände sig helt och hållet om och såg på henne. Skojade hon nu? Han hoppades att hon skojade, hon kunde inte mena allvar. Det var ju livsfarligt. Han tog sig ut till köket och fiskade smidigt upp kniven från hennes hand. "Älskling.. " Sa han oroligt och kramade om kniven. "Du inser att det aldrig kommer hända va? "Viskade han och Luna flinade brett. " Gabriel, nu är du fånig. Det är väl klart hon inte skulle. " Flinade hon och ryckte kniven ur hans hand och gav den till Oliva med en försiktig rörelse. Och skrattade tyst. "Min päls? Ja det kan du få göra. Många gillar min päls. Jag älskar min päls. "Viskade hon ärligt.

Hon såg på honom och kunde hålla sig för skratt.
"Åh älskade det är klart att jag skojar. Det var bara ett skämt." Hon smekte hans kind och reste sig.
"Du var ju lite motsträvig så..." Hon flinade och kysste honom.

Han såg på henne och blev genast lugnare av hennes ord. Hon skojade. Han kunde andas ut. Han la armarna omkring henne och besvarade hennes kyss. "Du är...åh." Flinade han och skakade roat på huvudet. Någonstans var det självklart att hon hade skojat men samtidigt hade det inte varit det. Så förvirrande. Han smekte henne försiktigt över magen.

Luna såg på dem, såg hur han vidrörde hennes mage och blev alldeles varm inombords. Det var så fint. Så kärleksfullt. Hon vände bort blicken och tvingade fram klor på ena handen och började ordna till hörnen.

Hon skrattade mjukt och kysste honom igen.
"Förlåt men du lovade. Jag vill ju campa. Rummet kommer bli perfekt för att göra det." Hon nickade.
"Varmt och i säkerhet ."

Han flinade lite och nickade. "Ja jag lovade." Viskade han och lekte lätt med hennes hår. "Och jag tänker hålla det." Sa han ärligt och nickade. "Du ska sova på en madrass älskade." Viskade han och såg på henne. "Så du inte får ont i ryggen." Förklarade han.

Hon log mot honom och gav honom en nick.
"Det ska jag. Bara jag får se hur det blir så kan jag sova. Det kommer bli så coolt." Hon tog emot kniven och började jobba igen.

Gabriel nickade leendes. "Då inviger vi rummet tillsammans." Viskade han och kysste henne mjukt innan han gick tillbaka till rummet och fortsatte att måla.

Luna insåg ganska snabbt att hennes klor var oerhört svåra att upprätthålla. Hon hade haft svårt att byta form helt den senaste tiden och fullmånen närmade sig men hon kände absolut ingenting. Hon var oerhört orolig. Vad handlade allt detta om? Höll hon på att förlora sina krafter?