prs yehet & kkaebsong

Hur länge är han utan Zihao? Väldigt oklart. Det spelar ingen större roll, då Joshua bestämmer sig för att försöka hålla huvudet kallt, och umgås med sina vänner. Efter att ha samtalat med både Liljah och Julian en väldigt lång stund, börjar de allihop att spela kort. Femhundra, plump, jo det är rätt trevligt. Dock skriker en stor del av hjärnan efter sin fästman, men då den äldre verkar vilja vara själv, bestämmer han sig för att hålla sig inomhus.

Utan att riktigt hålla någon ordentlig koll på tiden, satt Zihao och drog upp grässtrån ur marken, samtidigt som han lyssnade efter Haru som höll på att gräva ett hål någonstans. Kanske tjugoåringen borde ta sig själv i nackskinnet och gå tillbaka in i huset, försöka vara lite social och sådär. Men han var på tok för feg. Tänk om de började prata med honom och han sa något dumt igen, då skulle Joshua bli arg på honom. Jösses vilket dilemma. Med rynkade ögonbryn stirrade han blankt ner i gräsmattan, försökte bestämma sig för vad han skulle ta sig till. Onödigt komplicerat.

Klockan börjar närma sig tre på natten, huset är nästintill helt släckt förutom nittonåringarna som sitter samlade. Då de inte vill förstöra någonting inför bröllopet, städar de undan och packar ihop, och Joshua kan innerligt känna hur rädslan börjar krypa över honom. De säger sina godnatt, och den nätta ungdomen smyger ut genom ytterdörren med en darrande kropp. Han tar några steg framåt, för att sedan låta ögonen landa på Zihao.
"Kom.. Vi går och lägger oss nu." Viskar han tyst, innan han försvinner in i huset igen. Nej, Zihao var inte borta ett kort tag... han lämnade honom i flera timmar. Och även om Joshua borde bara okej med det, förstå hur obekväm tjugoåringen är, så känner han fortfarande sig besviken.

Med ett ryck, flög Zihaos blick upp mot Joshua. Gå och lägga sig? Hur mycket var klockan egentligen? Tjugoåringen suckade för sig själv och grävde ner fingrarna i marken en kort sekund, tog några djupa andetag. Han hade helt glömt bort tiden, totalt faktiskt. Nu var nittonåringen säkert jättebesviken, för att inte tala om arg, på fästmannen. Nej, nej, nej. Paniken sköljde över honom, fick huden att sticka på ett sånt där obehagligt sätt som han hatade. Och så började även benen knaka, precis som vanligt. Vilken jävla undanflykt hans hjärna hade kommit på - skifta för att slippa prata. Tyvärr fungerade ju öronen fortfarande som de skulle, men det var åtmsintone snäppet bättre. Ännu en negativ aspekt var ju att kläderna var sönder..igen. Typiskt.

När Joshua ser att fästmannen skiftat, kan han inte undgå att sucka. Jo, undanflykter. I tystnad tar han upp Haru i sin famn, och går tillbaka in i huset för att ta av sig sina skor.
"Vi får sova där uppe." Säger han tyst till den äldre innan han börjar gå upp för trappen. Nu är han genast mer nedstämd. Jo, Zihao hade lämnat honom där i flera timmar, men det kan han inte döma honom för, även om han sagt att han skulle komma tillbaka snart. Tjugoåringen hade trots allt gjort det klart för Joshua att han är obekväm. Dock är det faktumet att Zihao skiftat, och gömt sig, som gör honom lite mer ledsen. Även om det inte är rätt.

Jadå, det här skulle Zihao allt få en massa skit för. Men när han blev så pass stressad och kände sig inträngd, även om det bara var en drös med löjliga tankar, kunde han inte riktigt kontrollera sin kropp. Med slokande öron, tassade tjugoåringen efter Joshua in i huset och uppför en massa skrangliga trappor. Hur var det ens möjligt för huset att hålla sig upprätt, även om det stöttades av magi. Det såg verkligen ut att kunna falla isär precis närsomhelst. Men de tankarna försvann snabbt, i och med nittonåringens sorgsna aura som osade från honom. Nu hade Zihao gjort bort sig igen, precis som han alltid gjorde. Dumma, dumma, dumma Zihao.

Kanske det är dumt att hålla tyst, men det finns ingen anledning till att prata med Zihao om det här när han inte kan svara. Efter att ha borstat tänderna, tvättat ansiktet med hudprodukterna han tagit med lägger han sig ner i sängen. Med en lång, mörkgrön tröja som når ner över låren, som kanske, eller kanske inte är Zihaos, drar han täcket över sig.
"Vi får bara lite sovmorgon imorgon, men inte så mycket. Bara så att du vet." Påpekar han tyst och drar Haru intill sig för att värma sin frusna kropp. Så hemskt kallt.

Zihao sneglade mot Joshua när denne grävde ner sig under täcket med hunden. Orättvist men förståeligt. Det var faktiskt inte alls konstigt att den yngre var arg på fästmannen, så som han betedde sig. Men tjugoåringen tänkte inte, absolut inte, låta nittonåringen ligga och frysa. Inte när han faktiskt kunde göra någonting åt det. Och just därför bestämde han sig för att hoppa upp i sängen och slinka in under täcket, på andra sidan av Joshua, där Haru inte låg och tog upp en massa plats. Prövande gosade Zihao ner sig hos den andre och betraktade honom stillsamt, med ögon stora som tefat. Usch, han kände sig så förbaskat rutten.

Blicken glider mot Zihao med ett bittert leende medan han gosar ner ansiktet i Harus päls. Kanske det är löjligt. Kanske han borde gosa ner sig hos sin fästman, för det är det han vill. Men det går inte, Joshua är sårad även om han inte borde vara det. Dock är han riktigt tacksam över att Zihao fortfarande vill värma honom.
"Det kanske var en dum idé att komma hit Zihao.." Påpekar han tyst med ansiktet intill Harus päls, som försiktigt slickar honom över ansiktet. "Vi kan åka hem imorgon."

Nej, de skulle inte åka hem under morgondagen. Joshua skulle få umgås med sina vänner och han behövde faktiskt inte Zihao för att göra det. Tjugoåringen kravlade sig tätare intill den yngre och borrade ner sig hos honom, försökte desperat att få nittonåringen att förstå. Inte förstå att han ville gosa, för det förtjänade han absolut inte, utan snarare att han bad om ursäkt. Jösses, han förtjänade verkligen inte den andre. Ibalnd kanske han gjorde det, när han fick fästmannen att faktiskt må bra..men när han bara spred olycka så förtjänade han ingen kärlek alls faktiskt.