In the dark PRS Vidomina & Medi

"Nej Juniv sa att det är alla till erat rum. Mira är så glad nu så.."

"Seså ta en promenad runt trädgården. jag kommer se till att ni är säker ers höghet." Mannen nickade och såg på Halo som såg lite bättre ut.
"Kom nu." Han log och höll dörren öppen för henne."

"Wow, ja, det är många som tycker om Mira. Inte bara jag. Så vi alla får en chans att visa vår uppskattning." Han skrattade igen och placerade buketterna i bagageutrymmet och baksätet.
"Kom, vi åker tillbaka, eller hade du något annat ärende?"
Han satte sig i förarsätet igen för att starta motorn och dra på sig säkerhetsbältet.

"Ja hon agerade som en mor till Halo och dessutom det är hennes födelsedag snart så. Vi firar sällan men vi brukar ge blommor. Nu ville vi ge extra så hon kommer bli lycklig."

De gick tyst och lyssnade på fåglarnas kvitter. Men hon kunde höra ett knäpande vid sidan och sedan en duns. Buskarnas prassel innan hon kände en hand för sin mun och Halo började genast att kämpa. Men snart när nålen stacks in stelnade hon till. Ville skrika men kunde inte. När de kalla vätskan for genom henne så kände hon ögonen bli tunga och snart hade hon somnat.

När hon väl vaknade låg hon på en säng med händerna bakbundna och med en munkavle för munnen. Paniken slog inom henne och hon vred sig.

"Fyller hon år?" Leo lät lite osäker. Hon hade inte nämnt det. Men det såklart, det förväntades han kanske känna till. Han blickade mot Wilhelm innan han såg mot vägen igen.
"Det var en fin tanke. Hon är omtyckt av många.", sa han igen och skrattade då. Han tröstade sig med att han ändå hade tid kvar att hitta någon fin present till hennes födelsedag.
"Jag vet inte när jag firade min födelsedag senast. Och ska jag vara ärlig så minns jag inte vilken dag jag föddes."

Wilhelm såg på honom och skrattade.
"Vi säger så här då." han tog två buketter och log.
"Den dagen du får din egen ring så blir det din födelsedag?" Han började gå mot dörren och log.
"Det blir väl bra?"

"Boss hon är vaken. Ska jag skicka in Vincent för en undersökning?" Han såg upp och svalde. Han visste itne vad hans chef skulle göra.

"Det är en bra idé, Wilhelm. Men jag känner inget behov att fira min födelsedag. För som sagt, det var längesedan jag gjorde det. Jag nöjer mig med att fira Miras."
Han körde in på infarten och parkerade bilen för att kliva ut. "Om vi är snabba, kanske vi hinner sätta fram blommorna åt Mira innan hon är tillbaka, det vore väl en trevlig överraskning?" Leo stängde bildörren om sig och låste så att bilen gav ifrån sig ett klickljud och lyktorna blinkade till.

I området Garden District i New Orleans fanns de flådigaste, största herrgårdar och villorna. I ett av de magnifika byggnaderna bodde en familj, som utåt sett verkade som en överklass de var. De gillade lyxen och livsstilen de hade. Utåt sett verkade detta inte misstänksamt för någon eftersom de höll fasaden upp så bra. Det folk anat, det som det ryktats om, men aldrig bekräftats var just att denna familj hade någon koppling till den kriminella världen. Ryktena baserade sig på vilka människor som kommit och gått dit- folk som var högt uppsatta i makten, folk som i efterhand visat sig vara brottslingar. Deras bekantskap var alltså de som uppmärksammats. Men eftersom inget hade blivit bekräftat och familjen inte hade gjort något konkret illegalt kunde en inte sätta dit de för något.
Familjens inflytande över staden gjorde de oåtkomliga. De rörde sig i den politiska kretsen, i handeln, i ekonomin, i styret.
Mannen, fadern, i huset var en äldre man som arbetade i skenet som ägare för flera organisationer och verksamheter i New Orleans. Det var ifrån dessa verksamheter familjen fått sin större inkomst. Mannen var en omtyckt, respekterad person med stort inflytande över folk. De kallade honom Matteo. Mr Matteo.
Han var alltid stiligt klädd gärna skjorta, kostym. Med det gråspräckliga håret kammat. Han hade en pigg blick för sin ålder och log varmt, trots sina kriminella handlingar. Matteo hade aldrig sett sig göra något fel, det var kanske därför skulden inte fanns.
Under sina år som ledare hade han fått med sig flera att tjäna honom. De flesta var folk från hans släkt, men de fanns folk som han lärt känna, som också vigt sitt liv åt honom. De som gjort honom sällskap i hans verksamhet visste vad de gav sin an på. Matteos verksamhet byggdes på kriminalitet och illegala handlingar. Sådant som spred ondska och skräck, men vilket förstås Matteo aldrig såg det som.

Tidigare hade han gett ordern att tillfångata prästinnan. Hans anställda hade gett sig av för att komma tillbaka med henne. Det var ett beslut han själv fattat, ett beslut som inte delats eller förklarats till någon annan.
Matteo var säker på att han hade hittat svaret på sina problem. Sanningen var ju att hans verksamhet var lidande. Att det börjat sina i inkomster. Han var tvungen att ta till med drastiska åtgärder. Och Halo skulle vara lösningen.
Denna dag befann de sig inne i hans väldiga, flådiga villa. I ett av sällskapsrummen, nära biblioteket. Därinne brukade inte familjen vara. Det var Matteos rum för hans verksamhet.
I andras ögon verkade rummet som vilket sällskapsrum som helst. Ett inbjudande rum med bekväma stolar, soffor, en eld som brann när mörkret kröp inpå och det gigantiska fönster som släppte in solljuset och kastade en varmt sken över det. Som alla rum i huset, skvallrade även inredningen här om vilken förmögenhet Matteo och hans familj hade.
Tillsynes ointresserad speglade sig Matteo och granskade sin spegelbild för att rätta till slipsen kring hans hals.
"Skicka in Vincent.", svarade han lika ointresserat och förde handen över håret så att det föll rätt utan att släppa blicken från spegelbilden.

"Självallet boss." Mannen nickade och såg sig om innan han vände sig. Drog efter andan och försvann ut från rummet för att leta rätt på Vincent som var en man med läkarkunskaper. Han fann honom sittandes i köket och drack kaffe.
"Bossen vill ha dig i biblioteket." Han såg på Vincent som drack upp kaffet och reste sig. Mannen var lång och han log.
"Ska jag hämta min väska? Ska jag få undersöka henne?" Nog visste han om Halos ankomst och detta gjorde honom nog intresserad. De gick tillsammans till korridoren och mannen låste upp dörren till rummet Halo var i. Mannen vars namn var Justin slängde upp Halo på sin axek. Bbrydde sig inte om hennes skrik bakom munkavlen och de fortsatte till biblioteket.
Väl där så satte han ner henne på en stol och höll henne nere med ena handen.
"Så här har du henne.." Justin såg på Vincent som ställde ner väskan på ett litet cirklert bord i närheten.
"Hur länge har ni haft henne?" Vincent sneglade på Justin som räknade tyst i sitt huvud.
"Kanske en kvart. Sömnmedlet du gav verkar inte så länge och de kanske redan letar efter henne...."

Matteo gick över till sitt skrivbord för att slå sig ner vid det. Samma stund som han sträckte sig efter telefonen kom Vincent in med Halo. Han hejdade sig då och lät armen falla vid sidan istället.
"Är det så ni behandlar mina gäster? Titta på henne, hon är bara ett barn." Matteo suckade och skakade på huvudet. Han reste sig och gick fram till Halo och granskade henne. Försökte möta hennes blick. Men den var för suddig, för borta. Hon var drogad. "Hon lider, ser ni inte?" Han knöt upp repet kring hennes handleder och drog bort munkaveln för att räcka över det till en livvakt åt honom.
Lugnt sjönk Matteo ner på huk så benen gav ifrån sig ett knakande ljud. Avslöjade hans ålder. Han såg mot Halo. Intresserad, forskande. "Jag vill att hon ska prata.", sa Matteo då och såg eftertänksamt på henne. Som om hon skulle öppna ögonen och säga något. Men när ingen hände reste han sig igen och borstade bort smutsen med en näsduk för att även räcka över den när han rengjort händerna.
"Säg till när hon är i ett bättre skick. Jag tror min fru ville mig något."
Han harklade sig och lämnade sedan rummet med livvakten efter sig.

Hon kunde höra röster men hon hade inte orken till att föra prat. Tankarna var som mos och hon ville bara sova. Trots att hon var pigg för någon minut sedan.
När munkavlen kom bort hulkade hon sig och hängde med huvudet. Hennes frisyr hade blivit en oreda och hon kved.
"gkegoet-" var det ända hon fick fram.
Justin såg oroad ut. Bed en flackande blick såg han mot Vincent och sedan mot Halo.
"Jag ber om ursäkt. Vi ska se efter henne."
När Matteo hade lämnat rummet så lyfte Justin upp henne och placerade henne på soffan och såg sedan mot Vincent som såg ner på sitt armbands ur.


Camille satt i matsalen och skrev något när hon såg sin make komma.
"Åh älskling." Hon log och lade huvudet på sned. Hennes hy var i en lätt karamellfärg och hennes hår var prydligt uppsatt. Hennes ögon var alerta och hon reste sig upp.
"Jag vill bara påminna dig om att Sir Ivan och hans familj kommer på middag ikväll. Jag vet att jag tjatar så men det men de är trots allt inrikesfulla människor. Jag menar vampyrer." Hon såg ner på sin hand och såg upp.
"Jag hoppas att du inte blev arg för detta min älskade make."

"Camille, min sköna." Han höll ut sina armar och omfamnade henne för att sedan betrakta hennes ansikte och stryka med baksidan av hans fingrar över hennes kind. "Se, så vacker du är." Han kysste hennes kind mjukt och backade sedan ett steg. "Du tar ner mig på jorden igen." Han gick fram till en karaff som stod placerad på ett bord för att hälla upp i ett glas. "Mitt arbete ska inte gå ut över det roliga. Det glädjer mig att träffa Ivan och hans familj." Han vände sig mot Camille igen. "Jag antar att de kommer hit för att socialisera, inte för arbetets skull?" Han log då och gick fram till Camille igen. "Är det Isabelle du talat med?"