prs yehet & kkaebsong

"Jag skäms över mig själv... att jag hade såna problem som med ätningen, att jag var så förbannat mager. Men det betyder inte att någon annan tycker det om mig, eller hur?" Frågar Joshua och stryker fingrarna över Zihaos kind innan han lägger sig mer i soffan, benen över Zihaos knän, och ansiktet gömt i en kudde. "Du är inte patetisk, sluta."

”Egentligen tror jag nog att alla skäms lite över sig själva”, mumlade Zihao fundersamt. ”Och enligt dig kanske jag inte är patetisk, men enligt mig själv så är jag det. Det är inget fel med det, eftersom jag liksom äger det”, fortsatte han och log blekt, med fingrarna strykandes över Joshuas ben. ”Säg till om du fryser, okej?” Blicken sköt upp från nittonåringen och svepte över rummet, betraktade för en gångs skull dess ”invånare” med lite mer vänskapligt inriktade ögon. ”Förresten, saknas det inte någon?”

"Okej... Men förstå att ingen tycker att du är patetisk, okej?" Frågar Joshua och drar filten över sin kropp, medan han kramar om sin stora hund. Benen gosar ner sig hos sin fästmans knä. Julian ser upp på den med ett litet leende.
"Menar du Liljah? Hon kommer ner förr eller senare, hon är lite nervös över att träffa dig igen Joshua." Berättar han med en godis i munnen. Jo, de har inte pratat med varandra på rätt länge. Även om de är allra bästa vänner, kommer nog alltid att vara det också.

Tjugoåringen sänkte blicken och fortsatte pilla med Joshuas ben, drog i byxornas tyg lite då och då.
”Hm, jag glömmer aldrig bort vad hon heter”, mumlade han och flackade lite med blicken. Om han inte var helt ute och cyklade, så var Liljah en av dem som varit mest skeptisk till Zihao. Det kanske hon fortfarande var. ”Du, jag tror att jag ska gå ut och röra lite på mig”, mumlade han med rynkade ögonbryn och började trassla sig loss från nittonåringens ben. ”Kommer tillbaka snart, okej?” Försäkrade han sedan snabbt med ett litet leende.

Joshua ser upp mot Zihao med bedjande ögon. Tjugoåringen ville att han skulle stanna när Andrew kom, men nu tänker han sticka när Joshuas vänner kommer. Med ett bittert leende nickar han långsamt.
"Okej," viskar han tyst med ett bittert leende och klappar till Haru lite. "Ta med honom du.. han behöver nog komma ut." Jo, anledningen till att de tog med Haru var ju för att Zihao i te skulle känna sig ensam, men nu känner han själv sig det.

”Äsch, se inte så butter ut, kommer tillbaka snart. Du ville inte vara med när mina vänner kom och hälsade på, eller hur?” Påpekade Zihao och lämnade en liten puss på Joshuas hjässa. ”Och det är inte precis som om jag tänker dra eller så”, fortsatte han och fiskade upp Haru från soffan för att sedan börja röra sig bort från vardagsrummet med ett frågande ansiktsuttryck. ”Ehm, hur kommer man ut? Vart är ytterdörren?” Undrade tjugoåringen och spann runt på stället med blossande kinder. Urk, pinsam som alltid.

Nej, klart Zihao inte tänker sticka, dock är det inte en omöjlig tanke. Det må ha hänt för två år sedan, men den äldre hade trots allt lämnat honom.
"Okej.." Svarar han lätt än en gång och vänder uppmärksamheten till sina fingrar där han har sin ring.
"Rakt fram vid köket, det går inte att missa." Förklarar Fred ned ett litet leende.

Rakt fram vid köket. Okej, det skulle han väl ändå klara att hitta. Med ett tacksamt leende mot Fred, började tjugoåringen återigen röra på benen. Haru satt beskvämt i den varma famnen och slickade då och då Zihao i ansiktet. Att han hade så sjukt mycket gemensamt med hunden var bisarrt. Men alla gillade hundar, eller hur? Så samtidigt som det var extremt underligt var det även något positivt. När han väl nådde fram så att han hade köket på ena sidan fann Zihao slutligen ytterdörren som han öppnade med en av händerna. Frisk luft, underbart.

Julian tassar tyst fram till sin vän och slänger sig ner på den tomma platsen i soffan.
"Hur är det med dig? Jordan avbröt oss, som den oförskämda människan han är." Påpekar han med ett litet leende, och låter Joshua slänga sina ben över hans knän, benkudde är alltid skönt.
"Förkyld, du har ingen sådan där medicin med dig som jag alltid älskat?" Frågar han och drar till sig en servett för att snyta sig. Trevligt, absolut. Öronen är lika aktiva, och hör hur någonting snabbt tassar ner för trapporna.
"Joshi!"

Som den barnunge han var, började Zihao sparka omkring några stenar som låg utanför dörren innan han letade sig fram till ett skjul, där han sjönk ner längsmed väggen. En liten stund satt han där och pillade med Harus fluffiga öron innan han släppte ner hunden på gräset.
”Springer du och tappar bort dig så lovar jag att bli jävligt förbannad på dig, okej?” Sade tjugoåringen allvarligt innan han helt släppte lös bollen med fluff, som genast började undersöka allting som fanns runtomkring dem. När Haru sedan försvunnit bakom knuten på det lilla skjulet, begravde Zihao ansiktet i knäna med en suck. Usch.