Skriva av sig-tråden

expelliarmus: Man vill mer än man har ork att genomföra, och det tar ganska mycket att inse att man inte klarar av allt man vill på en gång. Det är klart att du ska bli frisk, men kanske vill du det fortare än det faktiskt är möjligt. Ibland måste bara tiden få gå, man kan inte alltid rusa sig igenom allt. Det är inte lätt, särskilt inte för dig, men det blir bättre, fastän det inte går så fort som du önskar. Det är svårt att ibland behöva inse sina egna begränsningar. Men för att bli frisk måste man verkligen vara redo. Man kan ofta inte ta sig ur någonting förrän man verkligen känner att man är redo, och i vissa lägen så är man faktiskt inte redo. Det är svårt när alla runt omkring en inte förstår att man inte är redo, eller inte förstår att man är det. Ingen skulle någonsin kunna säga att den förstår en annan människa, för alla är så otroligt olika.
Men se nu på allting, det är bättre, visst? Och bevisar inte det att det kan bli bättre? Men att det tar tid, för det gör det verkligen. Du måste bara ha hopp, hopp och tro på att det ordnar sig. Allting blir aldrig som innan, men vad säger att innan kan vara bättre än framtiden? Vem säger att du inte får vara lika lycklig, eller till och med lyckligare? Kanke är det rädslan som talar? Rädslan för att inte räcka till, för att inte tro på att det blir bättre. Men du måste alltid tänka att det blir det, se varje lite ljus dag som ett bevis, de blir fler och fler. Natten blir till dag.

carro78: Livet är inte alltid lätt, i vissa stunder blir det värre än i andra. Just nu kanske du ligger i en sådan fälla där allting bara är fel. Men du måste alltid tro på att det blir bättre. Käka lite mer, och känns hur du bättre. Desto bättre man mår fysiskt, desto bättre mår man även psykiskt. Du kan alltid prata med någon om dina vanor, skolsköterskan är en jättebra person som kan hjälpa till.
angående mobbningen måste du verkligen stå upp. Du måste prata med någon. det som händer hemma måste du prata med dina föräldrar om, det är deras ansvar att se till att det blir bättre. Du ska inte alls behöva känna att det inte fungerar. Din lärare måste ta tag i det som händer i skolan. Det är skolans ansvar och skyldighet. Du har all rätt i världen att ha det bra och få må bra. Och det måste du veta och tro på.

candycookie: Du måste hitta din plats i det livet du lever, en plats där du känner att du hör hemma, och där du inte vill vara någon annanstans. Kanske är det så att du känner att livet du lever inte riktigt passar dig? Men vet du, det finns tusentals olika livsstilar man kan leva. Ibland känner även jag att detta livet är så instängt, och att man bara vill vara nära jorden. Men man måste bara inse att det kanske inte går. Men man kan kompensera. Om d är ute mycket i skogar och annat, så kommer du att känna lättnaden. Särskilt när du får vara ensam där.

Secchan: Det går bra. Tro på dig själv. Låt inte rädslan få övertaget, detta är en mycket bra situation att komma över, eller i alla fall försöka överkomma rädslan. Var inte rädd, rädsla väcker bara så mycket annat. Du klarar det säkert jättebra.

LucyMalfoy: Men du, titta, du vet själv vad som måste göras. Är inte det ett jättebra förstasteg? Jag vet att det är så himla mycket svårare att gå till handling än att bara tänka tankarna, men du vet att ett bra sätt är att ta kontakt med någon. Hitta någon nära dig som har tiden att lyssna, och hjälpa dig. Det finns många, på skolan, på nätet. Ta kontakt med BRIS, umo eller BUP kanske? Vissa vägar måste man gå själv, men vissa vägar kan man faktiskt inte gå själv, vissa saker klarar man inte av att lösa själv.

J-star Black: Tydligen inte. Folk tycker väl att det är otroligt roligt att upplysa andra om att de hållit på med något sådant, eller så tycker folk själva att det är så sjukt kul att hålla på med det. Det är väl häftigt att hålla på med samma sak, eller bara för att bevisa. Men vet du, du kan motbevisa. Gör någonting åt det. Gör en egen video.

lillamymin: Jo, det är ju så de flesta tänker... Jag har haft det här problemet sen lågstadiet. Jag är nu 21 år gammal. Allas lösningar har varit att jag måste möta min rädsla för att överkomma den. Det har bara gjort den värre </3 Jag är rädd. Jag hatar att ha allas ögon på mig. Jag skakar. Jag har nu tvingat mig själv att bli bättre så nu är det betydligt bättre än förut. Jag får inte längre black-outs och jag kan komma ihåg redovisningen efter jag gjort den. Jag kan hålla rösten stadig och i en takt som folk förstår. Men det hindrar inte det faktum att jag fysiskt skakar, har världens hjärtklappning och helst av allt vill springa iväg och gråta.

Jag hatar det här.

Jag kommer fortfarande ihåg hennes ord, allt hon sagt till mig. Jag vill älska henne, hon är min mamma. Men det är så svårt, jag orkar inte ta all hennes skit längre, jag bara orkar inte det. Visst, hon mår dåligt, men ska det behöva gå ut över mig? nej. Hon får må hur dåligt hon vill, men jag orkar inte bry mig längre, allt ska handla om henne. ALLT. Man säger inte till sin 15 åriga dotter "jag älskar dig, men jag kan inte bo med dig" och sedan förvänta sig att jag ska komma fram till henne och ge henne en kram och säga förlåt för nått jag inte ens gjort? Vet inte varför hon sa orden, varför hon sa så till mig, hon hade inte någon anledning alls. Men jag orkar inte längre med henne eller allt det här som just nu händer här.

Detta är inget stort problem, inget allvarligt, jag bara tackar för att det finns ett ställe där man kan få ut det...
Sätter spoiler för att ni tbh bara kan hoppa över det xD

Så imorgon är det skola igen, efter en veckas lov + en extra dag.
Jag är konstig och längtar tills imorgon, för jag försöker verkligen tycka om skolan, så nu har jag fått för mig att om jag längtar blir det lättare att lära mig saker.
Men, här kommer problemet, jag kan inte somna, inte alls. Fullt omöjligt, verkligen!
Och jag får panik.
När jag var mindre sov jag jättedåligt och somnade alltid väldigt sent.
Jag vill inte tillbaka dit, nu när jag lyckats ta mig ur, för jag orkar inte vara trött (okej vem orkar det -.-) i skolan osv osv, för jag vill inte missa mer.
Så varför somnar jag inte? D:
Om jag är vaken en timme till kommer jag säkert hamna i depphumöret igen (sitta och gråta i flera timmar) och sen kommer jag somna i skolan.
Yeey...
Jag orkar inte...

Jag har tappat bort mig själv totalt.
Vadfan?
Varför är jag så rädd för att bli bunden? Jag har glidit ifrån ALLA mina vänner för att jag byter kompisar för att...jag måste hela tiden.
Och det här med mina jävla föräldrar.

Jag älskar pappa. Det gör jag, som fan. Men man kan inte prata om vad som helst med snubben. Det är mammor till för.

Men. Jag bor inte med min mamma. Min mamma älskar inte mig. Hon ringer aldrig, bor i en annan stad, ljuger konstant, plus en massa annat som jag inte ens kan prata om utan att känna mig helt tom och förstöra muren jag har byggt mellan mig och mina känslor inför det här.



Jag har inte fått NÅGON hjälp alls i mitt 13 åriga liv. Mina föräldrar borde kunna se igenom mitt fakeade skratt. ELLER? Jag har fått komma fram till saker själv och fått all skit för vad andra människor gör. Inte undra på att jag är en sådan patetisk varelse.



Suck. Fan vad jag önskar att jag vore någon annan ibland.

Här igen.
Nu sitter jag halvt frusen, kan knappt röra mig. Jag har precis insett att Harry Potter är "slut". Alltså, jag vet att det inte är slut, men slutet på böckerna. Och inte blir det bättre av att jag lyssnar på The Boy Who Lived, End of an Era, Open at the close, och så vidare...
Hatar när jag börjar tänka, på allt och hur bra End of an Era stämmer in.
Helvete.
Nu mår jag inte alls bra. Gissar på att jag tryckte undan det efter jag såg den sista filmen... Som vanligt.
Jag undrar vad fan som händer, jag sitter här med tårar i ögonen.
Fast jag har ju alltid något att se fram emot, har faktiskt inte läst alla Harry Potter böckerna än... :$
Fastnat efter första, nämligen.

Det är en så stor del av mitt liv, och betyder så mycket.

Bra att du försöker i varjefall. Jag har dock vänner men passar bara in när jag är med mina bästa kompisar annars passar jag inte in. Jag är också underviktig och klara mig på väldigt lite mat en dag. Jag lovar att stötta dig! Jag älskar dig och vill inte att du ska bli som jag.

Tack igen ♥ ♥

Secchan: Ett framsteg är alltid ett framsteg. Även om det inte blitt mycket bättre så har det i alla fall blivit lite bättre, och det tycker jag man ska se som ett bevis på att saker och ting kan förändras. Det är helt enkelt en vanesak och en träningssak, det kanske tar tid, kanske mycket tid. Men redovisa saker och ting är något som man måste klara av i en massa olika jobb, så desto mer man försöker klara av det desto bättre är det. Tänk på att det bara är en liten stund, sedan är det över och det är inte många människor som lägger märke till allt det som man är rädd att de ska märka. De koncentrerar sig antingen på vad du säger, eller på ingenting.

Sovsvampen: Alla människor har stunder i sina liv när ingenting fungerar. Det din mamma sa till dig, det var inte så kul för dig att höra. Men försök bara att tänka att hon kanske inte orkar just då. Har inte du sagt saker till henne, eller till någon annan när du varigt arg, ledsen, frustrerad, rädd eller stressad? Man vill aldrig höra sådana saker från sin mor, de är verkligen hemskt. våra föräldrar, de ska ju älska oss villkorslöst eller hur? Och när det verkar som om de inte gör det, då kan man känna sig otroligt oälskad. Men det är inte du, det är aldrig du. Det måste du hålla i tanken. Det är svårt att hålla modet uppe i vissa stunder, det är svårt att förlåta, och extremt svårt att glömma. Man glömmer faktiskt aldrig, vad ens föräldrar säger till en kommer man alltid att komma ihåg. Även om man förlåter dem efter ett tag. Håll dig undan henne om du inte orkar med henne, ingen tvingar dig att träffa henne hela tiden. När ni är hemma kan du ju försöka vara någon annanstans. Du kan alltid försöka hjälpa henne lite med enkla saker hemma. Det bästa sättet att lätta på hennes humör och ork kan vara att helt enkelt hjälpa till med enkla saker som annars kan vara uttröttande. Och det är bara lärorikt för dig själv.
Men det verkar vara mycket som stör dig just nu, så kanske orkar du inte det, och då är det bara att hålla sig borta. Inte ta hennes skit genom att helt enkelt inte vara tillgänglig att ta den.

Ida S: Försök att inte lägga allting på is, men ändå inte trötta ut dig själv. Du måste verkligen känna att du vill skriva när du sätter dig ner. Du får verkligen inte känna att det är en tvång. Om du inte känner för det, så hitta på något annat. Det kommer en stund då du verkligen vill, och så kommer det. Bara för att du tar en paus kommer du inte att glömma, genom en snabb överblick kommer fantasin tillbaka och eftersom dy har haft mycket tid att uppleva saker och tänka kommer mycket nytt att komma till dig. Du kanske behöver hålla på med något annat ett litet tag, och det kan du göra helt utan att ge upp. Allting kommer tillbaka. Brinner man för någonting finns det alltid inom en, även om intresset går i vågor.

Minidjuret: Håll modet uppe. Även om man inte kan somna så kan man alltid försöka vila lite och det hjälper. Drick en stor kopp te på morgonen så klarar du skoldagen finfint. Det finns en massa olika tips för att kunna sova, bara sätt dig och googla runt lite så kommer du hitta något som passar just dig. Om du en dag inte sover i skolan, blir du tröttare på kvällen och somnar lättare. Du måste bara försöka. Vissa lyssnar på musik, andra har en lampa i en viss färg tänd. Vissa sjunger sig till sömns, andra gråter, vissa somnar lättare om någon är uppe, andra vill somna sist. För en del fungerar det att äter eller dricka något speciellt precis före man går och lägger sig. Några klarar inte av att somna ensamma. Det finns tusen olika metoder att pröva. Visst kanske det känna supertråkigt att hålla på att prova, men det är det ända sättet. Jag är helt säker på att det finns något som passar dig.

LilyLunaPotter: Våga prata med både din mamma och pappa. visst, kanske vissa saker känns bättre att prata om med den ene, men går det inte, så finns faktiskt den andra där också. Jag tror, att om du skulle ringa din mamma skulle hon bli jätteglad. även om hon inte visade det, så skulle hon bli det, du måste bara våga. Och din pappa finns också där för dig, det gäller bara att lite på och våga prata med honom också.
Det finns människor överallt omkring dig som kan hjälpa dig om du behöver det. Andra släktingar, personal på skolan, kompisars föräldrar, och en massa föreningar och organisationer. Du måste bara hitta någon som just du litar på. Snälla du, du är inte patetisk. Ta inte andras skit, våga säga ifrån. Det är faktiskt inte så lätt som andra tror att det är. Är man van vid att ta sikt, så göt man det ganska lätt. Det är kanske jobbigt att byta kompisar så ofta, men just i en viss ålder så behöver man ombyte ofta, och om ett tag kommer du hitta vänner som du trivs med, och då kommer du inte känna att du måste byta hela tiden.

candycookie: Du, det tar inte slut här. Du måste bara kolla in allting som händer nu efteråt. Titta på alla evenemang, alla hemsidor och alla föreningar. Det finns en massa sätt att hålla det vid liv. Det bästa sätter att inte glömma, är att själv vara med och se till att det hålls kvar. våga vara med, våga ta för sig av allt som finns. Skjut inte undan Hp, för Det finns en hel värld vid dina fötter. Man kanske aldrig kommer tillbaka till det som hände innan, med det betyder inte att det inte finns saker i framtiden att vänta. Vem vet, snart kanske vi får Hogwarts - a History, eller något annat spännande. Ge inte upp hoppet du, hjälp till att hålla det vid liv istället.