In the dark PRS Vidomina & Medi

Léon log och nickade.
"Jag ska gå då. Sen vill jag att du vilar ers höghet." Han log och smet ut.
Halo log mjukt och såg upp.
"Åh det var ett nöje att träffa er. Jag hann aldrig se er i morse. jag ber om ursäkt." Hon såg på dem och nickade.
"Kom in,. Jag ska bara öppna fönstret. Det är så kvaft." Hon gick och öppnade och vände sig om.
"Så hur är det?"

Lorraine såg efter Léon när han lämnade rummet och sjönk sedan ner i soffan nära fönstret med Preston efter sig.
Vad hade Halo gjort härinne? Hon upptäckte papperna på skrivbordet antog att det hade väl något med det att göra.
Léon verkade vara en mentor till Halo. De stod väldigt nära, det hade hon iallafall plocka upp under den korta tid hon känt honom.
"Det är bra med oss, Halo.", sa hon och placerade sin hand över Prestons hand som muttrade något instämmande till svar.
"Men det är dig vi tänker på. Hur är det med dig? Hur känns det efter.. tja, samtalet vi hade?" Hon såg osäker ut och svalde. Hon ville inte visa vad hon egentligen kände. Sorg, frustration. Det fanns så mycket hon ville berätta för Halo, lära känne henne, men det var alldeles för riskabelt. Hon ville inte såra henne.

Hon log och slog sig ner.
"Jag mår väldigt bra,lite trött bara men jag ska inte klaga." Hon visade med alla papper.
"Jag trode inte jag skulle göra såhär mycket pappersarbete dock." Hon såg på dem och såg sedan bort.
"Jag vet inte vad jag ska tänka egentligen. Jag vet att ni är mina biologiska föräldrar men." Hon såg upp.
"Om ni inte vill ha kontakt så är det upp till er. Jag skulle vilja ha en kontakt, visst jag hade ingen aning om er men jag känner min närhet dras mot er." Hon sträckte sig och tog en karamell från en skål och stoppade den i munnen.
"Så jag vet inte vad jag ska säga egentligen...."

Lorraine tittade på Preston med en menande blick. Han kunde väl åtminstone låtsas vara intresserad? Han såg fortfarande trött ut med de mörka ringarna under ögonen och blicken som ointresserat såg ut genom fönstret. "Preston..", viskade Lorraine och han såg upp på henne med en överraskad blick. Han harklade sig då, när han för stod att han varit borta och såg då istället på Halo.
"Nå, då ska vi inte ödsla din tid.", muttrade han och lät besvärad. "Vi ville försäkra oss om att du hade det bra här. Och vi ser och förstår det nu. Om det är som du säger, så vill vi att du tänker igenom det en sista gång innan du fattar ett beslut." Han pausade då och såg på Lorraine som var en blandning av glad och förvånad över Prestons uttalande. Var hade han fått luft ifrån?
Han såg på Halo igen. "Om du väljer att behålla en relation med oss så kommer du inte kunna ångra dig sedan. Det kan visa sig saker som du inte tycker om.", sa han ärligt och svalde. Lorraine såg sin chans och placerade sin hand över Prestons för att visa att hon ville säga något nu.
"Det Preston menar är att du kanske har förväntningar. Förväntningar av oss som vi inte kan leva upp till. Vi vill inte göra dig besviken."
"..Och du känner oss inte.", sa Preston sedan och Lorraine gav honom en menande blick. Halo hade ju precis sagt att hon ville ha en relation med de, hon ville inte låta Preston stå i vägen för det, även om hon höll med honom. Det kunde bli riskfyllt.

Halo drog handen genom håret och såg sedan bort.
"Jag vill gärna hålla kontakten men nu känns det som jag... Som jag inte borde?" Hon vände sig om och lade huvudet på sned.
"Kan jag få tänka på saken? Jag är trots allt bara ett barn fortfarande. Vuxen i andras men fortfarande ett barn och känner bara oro över min och andras framtid." Hon kände gråten bubbla inom henne och hon sträckte sig efter en näsduk och gömde bort ansiktet.
"Ursäkta."

Lorraine suckade och såg på när Halo vände sig om. Hon ville gå fram, hålla om henne, torka bort tårarna. Men det skulle vara för mycket. Det skulle kanske göra situationen värre. Rädslan höll henne kvar på plats. "Du är så klok för din ålder, Halo.", sa Lorraine lugnt och såg på Preston och sedan Halo igen. "Tänk över det. Vi stöttar dig oavsett."
Hon kramade om Prestons hand som också tog ett djupt andetag och reste sig sedan för att lämna rummet.
"Léon och Juniv har vårat nummer om du vill ringa. Ta hand om dig, Halo." Lorraine stannade vid dörröppningen för att iaktta Halo för någon sekund innan hon lämnade rummet hon med, efter Prestons steg. "Adjö, Halo."

Hon torkade bort tårarna och när hon blev lämnad ensam igen brast det. Tårarna rann ner och ett skrik av förtvivlan rev i henne. Varför visste hon inte och hon reste sig upp.
Hon behövde bara någon. Någon som ville hålla om henne, säga att allt var bra igen.
Var det stressen över allt nytt i livet?
Léon hörde hennes gråt och kom springande. Han omfamnade henne och höll henne mot sin kropp.
"Såja. Gråt ut." Han viskade medan han höll kroppen till sin.

"Vad tror du om de här, Wilhelm? Jag hörde att Mira älskar liljor. Att det är hennes favoritblomma." Han log nöjt då han plockade upp en bukett för att se närmare på de.
Inne i blombutiken var de bara några fåtal människor, en ganska liten butik med en person som verkade jobba där. Uniformen skvallrade om det. Han såg sig om. Det var ingen där han kände igen. Ja, förutom Wilhelm då.
Han log igen. "Så, vad tror du? Tror du hon skulle uppskatta de här?"

Wilhelm log och nickade.
"Dock hade Juniv redan bokat typ 10 stora buketter med liljor." Han log och gick fram och talade om sitt ärende och log.
"Se de har redan fixat allt." Han visade en bukett. Den var gigantisk och han såg på Leo.
"Nu får du jobba hårt." Han såg på honom.
"Men vad säger du? Är det inte vackert?"

"Varför så många? Var det fler som skulle ha blommor? Var det till palatset?" Han satte ner buketten han plockat upp och såg på blommorna. "Ja, de är fina. Låt gå då." Han gick fram för att betala för blommorna. "Om jag tar några, så kan du kanske ta resten? Jag har inte händer för 10 buketter.", erkände han med ett skratt i rösten och plockade upp blommorna med båda armar för att hålla om de och gå iväg med de.