prs yehet & kkaebsong

"Jag kan nog hålla mig borta ändå." påpekar Joshua och gräver ner sig hos Haru istället för sin fästman.
"Jag skämtar med dig Zihao, jag kommer inte gå runt med en megafon." förklarar Jordan lätt och återgår till spelet, dock är det inte lika lätt för nittonåringen själv att komma över det Zihao nyss sagt. Nej, den äldre hade faktiskt haft sönder hela hans rum, alla bilder och målningar. Och det hade inte varit något problem för honom alls.
"Zihao.. försök att inte hota dem, okej? Även om du skämtar om det." viskar han.

”Jag hotar dem inte”, gnällde Zihao och virade armarna runt benen med ett surmulet ansiktsuttryck. ”Det är bara så jag kommunicerar”, muttrade han sedan och gömde ansiktet i knäna. ”..någonting som du faktiskt redan känner till. Tänker inte ställa till med någonting, jag lovar.” Fortfarande lätt trumpen över Joshuas ord, sneglade han upp från knäna oxh fäste blicken på nittonåringen. ”Jag vet vad du tänker på Joshua, men det kommer inte att hända igen..hoppas jag.” Tjugoåringen slöt ögonlocken och vände istället de mörka ögonen på golvet framför soffan. Hoppas jag. Att han inte ens var i stånd att lova en sådan sak var bara sorgligt.

Joshua lutar försiktigt huvudet mot den äldres arm och kramar om honom hårt med en lurvig Haru i knät. Det verkar som att vovven sover mer än väl, kanske han är alldeles utmattad efter transferering.
"Jo, jag vet. Dock är de nog inte lika vana vid det." förklarar nittonåringen och stryker fingrarna över den mjuka pälsen, innan han tar chips och stoppar det i munnen. Mums.

Jo, det var väl i och för sig sant. Joshuas kompisar var omöjligt vana vid tjugoåringens skumma fasoner.
”Men du, jag kommer inte att kunna dova i en egen säng inatt”, mumlade Zihao med rynkade ögonbryn och studerade nitonråognen samtidigt dom han bet sig själv löst i läppen. ”Har inte sovit utan dig på flera månader, kommer bara att bli mörkrädd om jag tvingas till att göra det nu”, mumlade han därefter och rodnade lätt. Vilket skämt, en varulv som var rädd för i princip allting - inkluderat mörkret. Det var ju verkligen bara patetiskt rent utsagt.

Blicken glider upp till tjugoåringen, och ett leende sprider sig över läpparna. Kanske det är aningen underligt i andras öron, men Joshua tycker att det är urgulligt.
"Vi kan sova tillsammans inatt, tänker bara att vi inte ska klänga på varandra när Bill gifter sig. Förstår du vad jag menar?" frågar han och stryker försiktigt fingrarna över Zihaos handrygg, händerna som är så mycket större än hans egna. Joshua kan inte sluta tänka på det.

”Jag svär på att jag i alla fall ska försöka”, sade Zihao och började leka med Joshuas fingrar. ”Det är bara några timmar det handlar om, eller hur? Hur svårt kan det vara?” Väldigt svårt tyvärr, om tjugoåringen kände dem rätt. Ibland kunde de ju flr fan knappt hålla sig borta från varandra i mer än några minuter. ”Förresten”, fortsatte han och försökte fånga den andres blick. ”Säg till om du fryser, bryr mig faktiskt inte om vad de andra säger. Du är ju trots allt sjuk, tänker inte låta dig gå runt och lida hela kvällen bara för att du skäms över mig.”

"Eller hur, hur svårt kan det vara." upprepar Joshua, lätt roat och med ett leende över läpparna. Blicken vilar på händerna, som känns alldeles minimala bredvid Zihaos. När den äldre sedan börjar prata om förkylningen, ler han osäkert upp mot honom. "Det är okej... jag har ju en filt och en stor, varm hund över mig." förklarar han och skakar lätt på huvudet. "För sista gången, jag skäms inte över dig."

”Är du helt säker på det? För är på riktigt hundra procent säker på att du skäms över mig. Åtmsintone en gnutta”, envisades Zihao och fångade upp Joshuas händer i sina egna, med ett lätt roat ansiktsuttryck. Långsamt lutade han sig närmare och närmare nittonåringen, tills dess att deras näsor nästan snuddade vid varandra. ”Du har bara inte sagt någonting till dem om det, eller hur? Och du är rädd att de ska döma mig? För att du trots allt inte är hundra procent säker på att de inte skulle göra det”, fortsatte han upprabblandes och lipade mot den yngre.

Joshua låter huvudet falla på sniskan med himlande ögon. Herrejösses.
"Zihao, jag har inte berättat för dem eftersom att jag inte har någon rätt att göra det. Om du nu vill att jag ska göra det, visst." förklarar nittonåringen och skakar på huvudet åt orden, och ansiktet som kommer allt närmre hans egna. Försiktigt knäpper han fingret mot pannan, rätt åt honom. "Berättade du för dina vänner om mitt problem med ätningen? Jag antar att du inte gjorde det eftersom att det var min hemlighet, och du ville respektera det. Men det betyder inte att du skämdes över mig, eller hur?" frågar nittonåringen med fingrarna nedgrävda i den tjocka pälsen. Visserligen var Zihaos vänner tillräckligt smarta för att lista ut det själva, precis som Julian och Jordan mer eller mindre listat ut Zihaos hemlighet. Men Joshua har inte sagt någonting om det.

Gud, Zihao måste ha varit den mest irriterande lilla pricken i hela universum.
”Jag håller med om att ingen av oss har rätt att berätta för en massa andra männsikor om våra personliga problem, men ibland kan det underlätta att folk vet. Det förklarar liksom varför en person beter sig på ett visst sätt eller agerar på ett annat, om du förstår vad jag menar”, sade tjugoåringen och strök fingrarna lätt över pannan. ”Du kanske inte skäms, men på många olika nivåer skäms jag över mig själv. Jag är ganska patetisk, vilket till och med du måste erkänna..är rädd för i princip allting utan att ha någon motivering till varför”, muttrade han sedan och började pilla med Harus päls, någonting som var väldigt lugnande.